Vägbeskrivningar och kartor

Någonting som kan vara klurigt när man har bristande rumsuppfattning är att ge vägbeskrivningar och att läsa kartor. Så är det för mig, så därför har jag utvecklat några strategier för att lösa – eller i vissa fall komma kring – dessa situationer.

I måndags mötte jag en kvinna som frågade efter vägen till en viss gata. Jag svarade att jag tyvärr inte visste var gatan låg, vilket inte var sant. Jag vet mycket väl var den ligger och jag hade själv hittat dit från platsen där vi stod. Däremot hade jag inte kunnat förklara vägen för kvinnan som frågade. Jag har nämligen svårt att skapa mig en inre karta av vägen, vilket beror på att jag inte riktigt uppfattar hur jag går. Om man inte kan skapa sig en inre karta är det svårt att ge en vägbeskrivning, även om man hittar i praktiken.

Det hela kan jämföras med läsning. Kalle kanske kan läsa en avancerad text som ett rinnande vatten – och kanske t.o.m. recitera den utantill – men för att kunna berätta för någon annan vad texten handlar om, måste han också förstå vad han läser. Gör han inte det, blir det omöjligt att redogöra för textens handling. Läskunnighet och läsförståelse är inte samma sak.

Igår, när tunnelbanan anlände till den station där jag skulle gå av, var det en tjej som frågade om jag visste vilken hållplats en viss buss gick ifrån. Det visste jag mycket väl och eftersom vi skulle av vid samma station och jag skulle ta en buss från en annan hållplats, blev lösningen att följa tjejen till den rätta hållplatsen. Det kändes bra att kunna hjälpa till, istället för att säga ”jag vet tyvärr inte”. Jag visste ju var hållplatsen låg, men hade inte kunnat förklara vägen dit.

Att själv ta emot vägbeskrivningar går bra – om de är skriftliga. Muntliga vägbeskrivningar är som andra muntliga instruktioner, d.v.s. jag kan bara komma ihåg ett eller ett par steg i taget. Därför kan jag ta en muntlig vägbeskrivning om den är ”andra tvärgatan in till vänster”, men inte om den är ”andra tvärgatan in till vänster, därefter höger i korsningen och sedan höger igen”. (Detta är anledningen till att det fungerar bra för mig att ta instruktioner under exempelvis en ridlektion, men inte att ta muntliga instruktioner på en arbetsplats. På en arbetsplats kan man få en massa olika instruktioner på en gång, troligen för att det är sådant fokus på att vara effektiv, men under en ridlektion får man oftast en eller två i taget.) En skriftlig vägbeskrivning gör att jag slipper komma ihåg de olika stegen. Själva anledningen till att jag kan förstå en vägbeskrivning är att jag då får den inre kartan. Jag behöver inte skapa den, vilket jag måste göra om jag själv ska ge en vägbeskrivning.

När det kommer till fysiska kartor så använder jag dem på mitt eget vis och det fungerar bara i stadsmiljö, där det finns en gatuadress. Det går till som så att jag först tar reda på vilken buss-, tåg-, eller tunnelbanestation som ligger närmast den adress jag ska till, men som jag är osäker på var den ligger. Därefter skriver jag in adressen i Google Maps och tar reda på vilka gatunamn som står bredvid, ovanför eller nedanför det gatunamn dit jag ska. Om ett gatunamn står nära ett annat så betyder det att de båda gatorna ligger nära varandra, det har jag lärt mig den intellektuella vägen. När jag sedan kliver av vid hållplatsen ser jag till att hitta en av dessa gatuskyltar och sedan brukar det vanligen bara vara att hålla koll på närliggande gators skyltar för att hitta rätt.

På landsbygden finns det ofta inga gatunamn och därför kan jag inte använda mig av kartor där. För att hitta till en ny plats på landsbygden måste jag gå eller rida vägen och på så vis lära mig att känna igen vägarna till utseendet. Att memorera höger och vänster hit och dit fungerar inte, men om jag bara känner igen vägarna så löser sig allt. Går eller rider vägen första gången gör jag antingen genom att ha sällskap med någon eller genom att prova mig fram. Som tur är har jag betydligt lättare för att minnas en väg (utomhus, inte inomhus) än att minnas muntliga vägbeskrivningar, så oftast räcker det att jag går eller rider vägen en eller två gånger innan jag minns den för evig tid.  🙂 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *