Syntolkningssvårigheter och inre bilder

Många aktiviteter som är svåra för mig, är svåra för att jag har svårt att tolka synintryck. Att jag har svårt att utföra aktiviteterna i verkligheten innebär dock inte nödvändigtvis att jag har svårt att föreställa mig dem för mitt inre. Snarare händer det jätteofta att jag utan problem utför en aktivitet i fantasin, men när jag sedan ska utföra samma aktivitet i verkligheten så är det väldigt svårt. Det har att göra med att fantasin är en alternativ verklighet som går att manipulera. T.ex. är det möjligt för ett barn att fantisera om att hen läser en jättetjock bok, trots att hen i verkligheten inte ens hunnit lära sig bokstäverna ännu. På samma sätt kan jag föreställa mig att jag med lätthet klarar av olika saker som jag i själva verket har svårt för.

I verkligheten har jag svårt att hitta ett specifikt föremål, om jag inte vet exakt var föremålet i fråga finns. Det beror på att jag har svårt att skapa mig en överblick och att hitta ett föremål bland många andra. Om jag ska hämta någonting, t.ex. på en arbetsplats, tar det ofta en bra stund för mig att hitta föremålet i fråga. Om jag däremot bara ska föreställa mig att jag letar efter ett föremål, så hittar jag det direkt. I fantasin kan jag ju få föremålet i fråga att dyka upp närhelst jag önskar, och då ser jag förstås till att det dyker upp snabbt. Jag kan också själv styra vilka föremål som dyker upp ”längst vägen”, något jag inte kan göra i verkligheten. I verkligheten kanske jag inte ens ser föremålet, för att det är för många andra föremål på samma plats, men i fantasin kan jag bestämma mig för att se det, och då ser jag det såklart.

Det finns också situationer som jag delvis kan föreställa mig, och delvis inte alls. I verkligheten måste jag t.ex. hacka lök väldigt långsamt, eftersom jag annars lätt kan skada mig då jag har svårt att bedöma avståndet mellan kniven och fingrarna som håller i löken. Dessutom kan jag inte automatisera själva hackandet. I fantasin kan jag välja att inte ha svårt för dessa saker, och därför kan jag hacka löken snabbt. Däremot kan jag inte skapa någon korrekt inre bild av hur jag bör hålla i löken eller exakt hur långt från fingrarna jag bör vara med kniven, eftersom jag inte ser vad som är korrekt. Istället ser jag framför mig hur jag brukar göra i verkligheten, men i fantasin blir detta det rätta sättet – om jag bestämmer att det ska vara så.

Ytterligare en situation som kan uppstå är den där jag kan berätta för andra hur de ska göra, men har svårt att göra samma sak själv. Jag skulle t.ex. kunna förklara för ett litet barn att det är viktigt att se sig för när man går över gatan, och att man bör lämna plats åt andra i trånga utrymmen, t.ex. små butiker. För att se sig för när man går över gatan så måste man kunna avgöra var andra människor och bilar befinner sig i förhållande till en själv, och för att kunna lämna plats åt andra så behöver man se om man är i vägen eller inte. Mina syntolkningssvårigheter gör att jag har svårt att hantera dessa situationer, men eftersom jag intellektuellt vet att man måste se sig för när man går över gatan och att man bör lämna plats åt andra i trånga utrymmen, så kan jag förklara det för andra.

Kommentarer till “Syntolkningssvårigheter och inre bilder

  1. Jag får väl något be om ursäkt för min ganska raka kommunikationsstil, som jag vet ibland kan upplevas som påflugen, jag det har hänt mig ganska många gånger.. så sent som i april när jag skulle gå med attention.. eller i ett katastrofalt möte i september med en läkare….

    Som en typisk teknik aspie är det väldigt naturligt för mig att skriva vad jag tycker och tänker på ett vetenskapligt sätt utan att lägga in så mycket känslor i det som jag skriver. Naturligtvis vet jag att alla inte kommunicerar som jag gör (ja annars skulle jag inte kunna jobba som lärare), men om jag till exempel pratar om mitt specialintresse som asperger etc. blir det lätt att jag glömmer bort att reflektera över det emotionella mottagande som budskapet kan få..

    Och även om det må vara udda så är mitt sätt att hjälpa andra att dela med mig av vetenskapliga teorier, även om vissa kanske kan uppleva det som pretentiöst så är det absolut inte min intention. Att alltid uttrycka sig begripligt med lagom många tekniska uttryck är inte heller min starkaste sida. Men om jag använder tekniska uttryck är det heller inte för att verka mer insatt utan för att jag brinner för att just återge vetenskapliga teorier precis som jag själv tänker.

    Hur som helst om man tänker på situationen med kniven, så vet jag att jag själv ibland försöker memorera bruksansvisningar för hur man ska montera saker och sen försöka använda dem när jag ska montera något i praktiken.
    Ibland använder jag även linjal på om jag är osäker på hur långt saker placeras i från varandra. Ibland har jag en bild i huvudet och avänder en linjal för att se om jag placerat sakerna rätt utifrån bilden i huvudet.

    Skulle det kunna vara idé för dig att kanske testa använda en linjal för att mäta avståndet mellan till exempel kniven och löken och sedan se om avståndet stämmer med något som du har skrivit ner på ett papper

    Hälsningar
    Rikard

    1. Vad bra att du vill hjälpa andra människor genom att dela med dig av vetenskapliga teorier! 🙂 Hjälpa andra kan man ju göra på många sätt. Själv stöttar jag gärna andra känslomässigt, men vetenskap är inte min starka sida så där kan jag inte hjälpa till lika mycket. Då är det ju bra att det finns andra som kan det. 🙂

      Tack så mycket för tipset angående att använda linjal när jag ska hacka lök! 🙂 Jag tror absolut att det skulle kunna minimera risken att jag skär mig i fingrarna. Jag har svårt att med synen uppfatta skillnaden mellan exempelvis fem centimeter och tio centimeter, men nästa gång jag hackar lök skulle jag kunna mäta avståndet mellan kniven och löken och sedan, när jag hittat ett bra avstånd, skriva ner detta. På så vis skulle jag få ett tydligt riktmärke, som jag sedan kan kontrollmäta med linjal varje gång jag ska hacka lök. 🙂

      1. Kul testa det. Du kan ju också se om det hjälper för dig att mäta olika längder med linjal och sedsn mäta upp dem med fingret då kanske såsmåningom kan få en bättre uppfattning om olika längdmått såsmåningom. Naturligtvis är det ju ockå att neurotypsika människor liksom snickare och slöjdlärare också kanske omedvetet bygger upp en god uppfattning om hur långt olika längder är. Likaså vet jag att jag redan som liten byggde upp en uppfattning om olika längder då jag ofta byggde modelljärnväg och ofta lånade min pappas måttband för att mäta olika saker för att mäta upp dem på grund av min fascination.

        Så vem vet kanske har mina asperger bidragt till att kompensera för brister ang spatial förmåga. Var nyligen med och tog upp båtar. De känner mig och förstått att jag ibland kan behöva fråga om saker för dem självklara, men efter de visat mig, så klarade jag en hel moment med att få upp och ned båtarna som jag inte klarat föregående år såsom att hantera flaket på bilen och hålla emot när man ska sänka ned och sänka upp båtar.

        1. Ja, jag tror absolut att man omedvetet uppfattar vissa saker beroende på hur man fungerar. Allting som man kan vet man kanske inte varför man kan.

          Vad bra att de personer som du tog upp båtar tillsammans med har förståelse för att du kan behöva fråga om sådant som är självklart för dem. Det är skönt när man träffar människor som förstår att alla inte fungerar likadant. Roligt att du nu klarade det som du inte klarat förut! 🙂

  2. Emotionellr stöd är naturligtvis också en mycket viktigt del 🙂
    Vänder mig ofta till andra vänner för emotionellt stöd medan mina vänner
    kanske vänder sig till mig för mer praktiskt och tekniskt stöd 🙂

    Dock så blir det väl ytterst sällan att jag bloggar om känslor och npf,
    kanske kan man se samma känsroller eller sociala koder i npf bloggosfären som i det vanliga
    samhället dvs män med npf djagnoser bloggar mer om fakta och upplevelser medan kvinnor bloggar mer om känslor och bemötande. Tycker mig även se dessa skilnader i den vanliga bloggosfären.

    Jag är förmodligen i spektrat blogga om känslor/fakta npf i kraftigt åt fakta hållet 🙂
    Ibland funderar jag på om det kanske skulle vara bra att människor både fick höra föreläsningar om både tekniska och emotionella aspekter om npf på en och samma dag.

    1. Vad bra att du och dina vänner har ett sådant utbyte. Ni tar tillvara på varandras styrkor helt enkelt. 🙂

      Jag håller med om att det verkar vara så att fler kvinnor bloggar om känslor, medan fler män bloggar om teknik och vetenskap. Jag tycker också att det överlag verkar vara fler kvinnor än män som bloggar.

      Jag tror absolut att det vore bra med föreläsningar ur olika perspektiv på en och samma dag. Det kanske skulle stärka den allmänna förståelsen för att personer med NPF är olika.

      1. Håller absolut med dig om att fler kvinnor än män som bloggar. Finns många undersökningar som styrker det också.

        Vet framförallt när jag gick på lärarprogrammet att jag fick lära mig att det var en mycket hög siffra av tjejer i gymnasieåldern som bloggar medan det var en mycket hög del av killar i gymnasieåldern som spelar dataspel.

        Naturligtvis fyller spelandet och bloggandet viktiga
        sociala funktioner.

        För killarna i gymnasieåldern fyller nog ungefär spelandet samma funktion som fotbollsspelandet gjorde när jag gick i skolan såsom social gemenskap, tävlingsinriktning och att hitta sina styrkor och svagheter.

        För tjejerna upplever jag att bloggandet fyller mycket av funktionen identitetsbyggande och att dela med sig av olika händelser och känslor.

        Upplever även att identitetsbyggandet handlar mycket om frågor som vilken social roll man har jämfört med andra kvinnliga klasskamrater och hur man ska bygga sin roll som kvinna i ett modernt samhälle som ger lika möjligheter til kvinnor och män men kanske också på grund av äldre föreställningar förvantar sig att kvinnor ska kombinera framgångsrikt familjeliv med framgångsrik yrkeskarriär.

        Jag var mest aktiv i skolans dataförening på gymnasiet och det fanns många trevliga kvinnor i min gymnasieklass som jag ibland pratade med men dessa samtal var mest av allmän karaktär och kom alldrig så djupt som att vi kom in på hur det kändes att som ung kvinna i 90-talets sverige.

        Det är också värt att notera att internet och de sociala mediernas intåg, kombinerat med nya begrepp som npf diagnoser, kombinerat med kärv ekonomi som gör att det i dagens skola tyvärr krävs diagnoer för att få tillgång till extra resurser.

        Detta sammantaget gör att det är som jag som upplever det milsvidd skillnad mellan att vara elev i den gymnasieskola som jag gick i jämfört med att vara elev i dagens gymnasieskola.

        Upplever ochså att det är milsvidd skillnad mellan mig och någon som är född på 1990 talets senare del, än mer mellan mig och någon som är född på 2000 talets början mellan mina värderingar och deras värderingar.

        Kort efter jag gick på naturvetenskapligt program drömde jag om att bli läkare och inrikta mig på hjärnforskning inspirerad av den stora hjärnforskaren och nobellpristagaren arvid carlsson.

        Jag har fortfarande samma drömmar och mål som än mer blev klara fokuserade när jag deltog i studien på gillberg centrum i maj. Idag är jag dock mer realistisk och inser att det även finns många vanliga forskare och forskareassitenter som gör viktiga upptäckter och jag har valt en inriktning på hjärnforskingsinriktning som heter kognitionsvetenskap och ger mig en bredare arbetsmarknad och passar bättre ihop med mina datastudier.

        Jag har nog säkerligen någon gång träffat en gymnasiestudent som drömt om att bli läkare, jag har nog alldrig i alla fall inte hittills träffat nogån gymnasiestudent som drömt om att bli hjärnforskare.. men hoppas att jag gör det i framtiden, kanke en elev med diagnos som likt jag kanske pga sin diagnos blivit mycket intresserad av hur hjärnan funkar.

        De flesta manliga elever jag träffar idag oavsett program eller inriktning drömmer om att bli antingen ingenjörer eller professionella dataspelare.

        Hade du några drömmar när du gick på gymnasiet som du fortfarande jobbar mot och hur skulle dina drömmar kontrasteras mot drömmarna som dagens ungdomars?

        Hälsningar
        Rikard 🙂

        1. Kan också nämna att många tips kring hur man kan kompensera om man har en diagnos och delar med mig av till andra också baseras på den vetenskap som kallas kognitionsventenskap eller kognitionsvetenskap.

          Kompensations strategierna som du beskriver på ett mycket bra och pedagogiskt sätt för en bredare allmänhet hur asperger fungerar.

          Vad jag skulle vilja göra i framtiden är att genom

          Vissa av kompensations stragtegierna du beskriver studeras inom ämnet kognitions vetenskap.

          Jag skulle i framtiden vilja fördjupa studier av hur personer som har asperger kompenserar.

          Dina beskrivningar av dessa kompensationsstrateiger är så pedagogiska att jag skulle rekommendera både vårdpersonal inklusive läkare i psykatri att läsa den.

          Tror säkerligen att du nått ut till en del vårdpersonal också då du bloggat på 1177 🙂

          Du har inte funderat på att ge ut dina blogginlägg i bokformat?

          Skriva och författa böcker är inte riktigt mitt område, men det finns ju många andra som kan det såsom Paula som jag också sett läsa och kommentera din blogg 🙂

          Hälsningar

          1. Vad kul att veta att det kallas kognitionsvetenskap. 🙂 Det visste jag inte, så där lärde jag mig något nytt!

            Jätteroligt att höra att du tycker att mina beskrivningar av kompensationsstrategier är pedagogiska. 🙂 Jag planerar att skriva ännu ett inlägg om kompensationsstrategier framöver.

            Jag har haft lite vaga funderingar på att ge ut utvalda blogginlägg i bokformat, och när du nu nämnde det så växte sig idén lite starkare. 🙂 Det skulle vara en kul grej att göra.

            Nej, alla måste ju inte skriva böcker. Var och en kan göra det man själv tycker är roligt. Oavsett om man vill sprida information eller dela med sig av fiktiva berättelser, så finns det ju flera sätt man kan göra det på. Vad det gäller information så kan man ju sprida den genom att t.ex. forska eller föreläsa, och vill man dela med sig av en berättelse så kan man spela teater, sjunga o.s.v.

        2. Nej, man måste ju inte vara läkare för att forska och upptäcka saker. Vad roligt att du hittat en inriktning som passar dig. 🙂 Jag kan tänka mig att hjärnan är ett så stort område att man måste avgränsa forskningsområdet. Det är nog inte omöjligt att du kommer att träffa på en gymnasiestudent som drömmer om att bli hjärnforskare. Det finns säkert rätt många som drömmer om att forska, ta reda på saker, men man kanske inte alltid är klar över vad man vill forska om. Många vet förmodligen inte heller exakt vad exempelvis en hjärnforskare gör, medan det är mer tydligt vad en läkare gör. Sedan kan man ju vilja bli läkare utan att vilja forska.

          Hur mina drömmar liknar/skiljer sig från de drömmar som dagens ungdomar har vet jag inte riktigt, men jag drömmer fortfarande om att lyckas som författare. Ett tag drömde jag om att jobba med media också, då det är ett ämne som intresserar mig, men när jag väl gick en mediautbildning så insåg jag att den branschen inte var förenlig med mitt sätt att fungera. Man var tvungen att vara extremt stresstålig och dessutom fanns det många praktiska moment som var svåra, men som jag inte hade tänkt på innan. Därför vill jag inte jobba med media längre, men författare vill jag fortfarande bli. 🙂

          1. Kanske skulle du kunna jobba med hemifrån frilans såsom t.e.x. många youtubeare, bloggare och fotografer gör?

            hoppas du lyckas med att slå igenom som författare. Framförallt finns det ju många författare som slog igenom senare i livet som efter både 30,40, 50 och tom 60. Tex. tror jag väl astrid lindgren slog igenom vid en 37-38. Så ju mer livserfaenhet du får så ökar säkert chanserna för att du skriver ditt livs genombrottsbok eller roman 🙂

            Andra branscher är ju ibland mer ålderskänsliga som t.ex. IT-branschen och även matematikforskar branschen. Det finns få som jobbar som programmerare i databranschen efter 40år, så med mina 34 år, är jag ändå nästan redan passé i den branschen 🙂

            De flesta matematiker gör sina stora prestationer någonstans mellan 25-35 år, sedan brukar de flesta fortsätta med undervisning eller handleda andra forskare.

            Tack och lov verkar dock också hjärnforskningen av den typ jag skulle vilja syssla även bygga en hel del erfarenhet och det finns även ganska många hjärnforskare över 40år som arbetar med det och gör framstående upptäckter.

            Hade jag försökt gå in i hjärnforskning direkt efter gymnasiet hade jag också inte haft de erfarenheter som jag har idag och fortsätter att försöka utveckla. Risken finns att jag hade valt fel inriktning och misslyckats eller tröttnatt. Hade också en person som var något av en mentor för mig på gymnasiet som håll på att slå igenom som revolutionerande hjärnforskare, men tyvärr så blev det inte så av olika omständigheter. Denna person var också runt 40 när den gjorde sin bästa forskning.

            1. Ja, jag vill väldigt gärna jobba hemifrån som frilans. Ett kort tag skrev jag noveller (också på frilansbasis) för en tidning och trivdes väldigt bra med detta. Tyvärr pluggade jag samtidigt (skrivarkurs) och gick in i väggen när det blev för mycket, så då tvingades jag sluta med novellskrivandet. Jag orkade helt enkelt inte. Jag hoppas dock, nu när jag äntligen fått möjlighet att få stöd efter mina förutsättningar, kan få ordentlig hjälp med den mentala tröttheten, så att jag kan komma igång med någon form av arbete på timmar/deltid.

              Intressant att IT-branschen är så ålderskänslig. Kan det ha att göra med att den tekniska utvecklingen går extremt fort och att det därför kanske vill till att ha en någorlunda färsk utbildning för att hänga med?

              Nej, i vissa jobb kan det nog vara viktigt att ha en viss livserfarenhet. Man kanske bör jobba med något annat först, så att man hinner leva lite. Samtidigt tänker jag ”ingen regel utan undantag”. Det sägs ofta att man bör ha livserfarenhet för att jobba inom psykiatrin, men jag har träffat en och annan väldigt ung person där som varit riktigt bra. Vissa personer har varit så unga att de, med tanke på att vissa utbildningar är rätt långa, omöjligt kan ha hunnit med något annat än att plugga, innan de börjat jobba med sitt yrke. Ändå har det fungerat bra för mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *