”Se dig för!” – om konsten att navigera inomhus

Som jag skrev i det här inlägget så är det mycket lättare för mig att bo i ett storstadsområde än ute på landet. Hjälpmedel som trottoarer, trafikljus och tydligt markerade perrongkanter talar om för mig var och när jag kan gå. Utomhusmiljön i en stad är också uppbyggd på ungefär samma sätt överallt. I mitten finns gatorna. Där kör bilarna, så där bör man inte gå. Utanför gatorna finns trottoarerna. De är till för gångtrafikanter, så där bör man gå. Allra längst ut, invid trottoarerna, ligger husen. På husen sitter dörrar som leder in till bostäder, affärer, kontor, restauranger och andra ställen. Även om olika städer ser olika ut så är grundstrukturen densamma.

Inomhus är det – oavsett om man är i stan eller på landet – annorlunda. Där finns visserligen inga gator och ingen biltrafik, men heller inga trottoarer som talar om för mig var jag kan gå och inte. Inomhus finns istället golv. Jag hatar golv. Till skillnad från trottoarer, där man går åt antingen det ena eller det andra hållet, går folk åt alla möjliga håll på golv, och det kan stå saker lite överallt. 

Om det står saker på en trottoar så står dessa saker oftast intill en husvägg. Det innebär att man vanligen tar sig förbi sakerna genom att ta några steg åt höger eller vänster. Inomhus – på golv – behöver det inte nödvändigtvis vara så att alla saker står invid väggarna. I många inomhusmiljöer, t.ex. butiker och kontorslandskap, kan det stå saker i – vad jag upplever det som – en enda röra. Plus att människorna tenderar att komma från fler håll än två. Sådana inomhusmiljöer ställer höga krav på att både kunna avgöra var andra människor befinner sig i förhållande till en själv och att kunna avgöra var olika föremål befinner sig i förhållande till en själv. Att kunna avgöra detta är viktigt för att undvika ett t.ex. gå in i andra människor eller välta omkull saker.

De flesta människor har en någorlunda bra rumsuppfattning, vilket bl.a. innebär att de oftast omedvetet bildar sig en uppfattning om var olika människor och föremål befinner sig i förhållande till varandra. Om man däremot har brister i sin rumsuppfattning så kan man istället ha väldigt svårt med dessa saker. Det är olika för olika personer vilka miljöer som känns svårast, men för mig är det inomhusmiljöer. 

Ganska ofta orsakar min bristande rumsuppfattning diverse tokigheter. Det kan t.ex. hända att jag går rakt in i någon på McDonalds så att denne nästan tappar sin bricka, går före någon i kön på Pressbyrån, stöter till en barnvagn eller råkar gå/stå på olämpligt ställe. Reaktionerna då brukar bli ”Meh, du kan väl inte bara…”, ”Du kan inte gå/stå där. Du ser väl att…” och ”Se dig för”. För det mesta är jag, i sådana situationer, heltidsupptagen med att just försöka se mig för, men det är det ju naturligtvis ingen som kan veta.

Förut brukade jag bli nedslagen av dessa tillsägelser. Ibland kände jag mig klantig och dum, andra gånger blev jag ledsen över bryskheten och önskade att folk kunde säga till på ett trevligt sätt istället. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt när någon snäser åt mig, men jag skakar av mig det ganska snabbt. Jag blir snäst åt så gott som varje vecka, och att gå ner mig varje gång skulle göra mig olycklig. Numera tänker jag därför ungefär såhär: ”Okej, den här personen blev sur och jag förstår att jag inte framstod som så trevlig, men jag såg mig för så gott jag kunde.” Om personen inte redan hunnit skynda iväg så ber jag om ursäkt för att jag t.ex. råkat gå rakt in i hen. Därefter går jag vidare och fortsätter med det jag höll på med, nämligen att se mig för. 

Kommentarer till “”Se dig för!” – om konsten att navigera inomhus

  1. Bra med en schysst attityd mot dig själv! Att döma sig själv gör ju faktiskt inte saken bättre alls. Jag försöker ha en ickedömande attityd till mig själv när jag har varit i något socialt sammanhang där jag får för mig att jag gjort något konstigt eller ”fel”.

    1. Nej, precis, man mår inte bättre av att döma sig själv. Vad bra att du försöker att ha en ickedömande attityd till dig själv när du funderar över om du gjort något fel i ett socialt sammanhang. Kanske har du inte alls gjort något fel, och om du skulle ha råkat göra det så är det förmodligen helt oavsiktligt. Jag förstår dock att det är lätt att grubbla, det brukar jag själv göra. Jag oroar mig ofta för vad andra människor tycker och tänker om mig som person.

    1. Haha! 😀 Det skulle ju låta roligt om jag sa så, men om jag inte vill att andra människor ska vara otrevliga så är det ju dumt att ge dem en anledning att vara just det. 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *