När man förundras över andra människor

Oavsett hur vi människor fungerar, finns det situationer där vi blir väldigt förvånade över att någon eller några andra inte tänker som oss, även om vi vet att de inte gör det. Vi kan förundras så mycket att vi snarare undrar hur alla andra inte kan tänka som oss.. Då och då händer det att andra människor förundras på det viset över mig. På samma sätt finns det situationer där jag förundras över en hel del andra människor. Här är några av dem:

* När andra människor inte använder säkerhetsbälte på bussen.
Jag har aldrig varit med om att någon inte tagit på sig säkerhetsbältet när hen åkt bil, men i de bussar där säkerhetsbälten finns är det mer regel än undantag att människor inte använder dessa. Det tycker jag är konstigt, med tanke på att även bussar kan krocka eller åka av vägen.

* När andra (vuxna) människor rasar mot julkalendern – på fullt allvar.
Så gott som varje år i december, skriver vuxna människor arga kommentarer om julkalendern på SVT:s Facebooksida. Oftast handlar de upprörda inläggen om att julkalendern innehåller för lite tomtar och snö, och att man nu faktiskt måste få veta hur i hela friden SVT har tänkt. Jag hör själv till den skara vuxna människor som brukar titta på julkalendern, och jag kan uppriktigt sagt bli besviken när tomtar och snö uteblir, men därifrån till att rasa i SVT:s kommentarsfält känns steget väldigt långt. Jag tror helt enkelt att SVT bara har velat göra en intressant berättelse för tittarna att följa fram till julafton, och att det i första hand är barnen som ska tycka att berättelsen är intressant.

* När andra (vuxna) människor recenserar barnkultur ur ett vuxenperspektiv.
När en vuxen recensent – som inte sällan jobbar på någon vuxentidning – kallar en barnbok eller barnfilm för ”mossig” eller ”saknar starka karaktärer”, blir jag förvånad. Ofta är det tydligt att recensenten inte har tänkt ur ett barnperspektiv utan ur sitt eget vuxenperspektiv, och då känns det inte särskilt konstigt att personen i fråga tycker att boken eller filmen är ”mossig”. Många barn tycker nog att vuxenböcker och vuxenfilmer är rätt mossiga, och att de saknar en hel del, men så brukar inte barn recensera vuxenkultur i barntidningar heller. 

* När andra människor tycker att man inte kan träffa nya vänner var som helst.
Jag har träffat en del människor som – liksom jag – avstår från att söka kontakt med folk i t.ex. kollektivtrafiken eftersom det inte är acceptabelt enligt majoritetsnormen, men som innerst inne inte tycker att det vore något fel. Jag har också träffat människor som faktiskt tycker att det vore fel, och det tycker jag är konstigt. Personen på tunnelbanan är ju inte enbart ”personen på tunnelbanan”, utan en individ precis som alla andra. Personen hade ju lika gärna kunnat dyka upp i ett sammanhang där det enligt normen varit okej att ta kontakt, men personen hade fortfarande varit exakt samma individ. Om man då hade passat ihop om man träffats hos en gemensam vän, så passar man ju ihop om man träffas på tunnelbanan också.

* När andra människor tror att en psykiatrisk mottagning ska vara densamma när personal byts ut.
När någon – t.ex. en läkare – slutar, är det vanligt att det anställs en person med likvärdig utbildning och kompetens, men som i personlighet, bemötande och arbetssätt skiljer sig väldigt mycket från sin företrädare. Cheferna verkar nämligen tro att mottagningen är densamma så länge den är kvar i samma lokaler. Det tycker jag är konstigt, för i min värld handlar mottagningen väldigt lite om lokalerna och väldigt mycket om vilka människor som jobbar där. Om jag flyttar till en annan bostad så är jag fortfarande samma människa, men om det flyttar in en annan person i min bostad så är det inte längre samma hem. Det är fortfarande samma hus eller lägenhet, men huset eller lägenheten inrymmer nu ett annat hem.

* När andra människor ser att någon behöver hjälp, men bara går förbi eller ställer sig och filmar.
Jag tycker att det är konstigt att de som gör så inte verkar kunna tänka på hur det hade känts om det varit de själva som befunnit sig i den utsatta positionen. Hade de velat att folk vände bort blicken då? Hade de velat bli filmade under tiden Någon Annan (för det är alltid Någon Annan) hjälpte dem?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *