När bör omgivningen ingripa?

En del människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar/funktionsvariationer har intressen, matvanor och/eller levnadsvanor som inte är så vanligt förekommande hos gemene man. Detta leder ibland till oro hos omgivningen, som undrar om de ska ingripa och försöka få personen att skaffa andra intressen eller ändra sina vanor. Personligen tycker jag att omgivningen, innan de ingriper, ska fundera på varför de är oroliga. Är det för att personens intressen eller vanor ”inte är bra” p.g.a. att de avviker från normen? Eller är det så att personen, genom sina intressen eller vanor, riskerar att fysiskt eller psykiskt skada sig själv eller andra? Om det är det förstnämnda så tycker jag att man bör låta personen i fråga ha sina intressen eller vanor i fred. Är det istället det sistnämnda så bör man definitivt ingripa.

Anledningen till att jag inte tycker att man bör ingripa i det första fallet är att denna typ av oro ofta grundar sig i att omgivningen har svårt att byta perspektiv och därför utgår från normen. Om man som omgivning tycker att det är väldigt viktigt att ha flera olika intressen kan det vara lätt att tänka att alla människor behöver ha flera olika intressen, vilket i sin tur kan leda till att man oroar sig för någon som alltid tar med sig jobbet hem och som jobbar – och enbart jobbar – på fritiden också. Det kan vara lätt att tänka att man på fritiden måste koppla av och göra roliga saker, men samtidigt glömma bort att det för någon annan kan vara jobbet som är den absolut bästa avkopplingen. För den personen kanske jobbet inte är ansträngande alls, och det kan dessutom vara det roligaste personen vet. För att bli mindre orolig kan man försöka se det hela hur den personens perspektiv, genom att tänka såhär: ”Pelle är ju som lyckligast när han håller på med ekonomi. Tänk vilken tur han har som har möjlighet att ägna sig åt det både under och efter arbetstid!”

Man bör också tänka på att alla människor inte fungerar som en själv när det gäller behov. Olika människor har olika behov när det gäller arbete, fritid, socialt umgänge etc. Jag har t.ex. vänner som jobbar heltid och som ofta hittar på saker efter jobbet. Eftersom jag vet att alla människor fungerar olika så tänker jag: ”Vad roligt att de har jobb som de trivs med och att de har en så rik fritid”. Jag tänker inte: ”Oj, oj, om de jobbar heltid och är så aktiva på fritiden så kommer de att gå in i väggen! Dessutom är det inte bra att de inte hinner sova sina 12 timmar.” Dessa vänner har inte min låga energinivå och far därför inte illa av att jobba heltid och därtill vara aktiva på fritiden. De behöver heller inte sova lika mycket som jag, eftersom de inte fungerar som jag. Därför behöver jag inte oroa mig för att de aktiverar sig för mycket och sover för lite, för det gör de ju inte.

Det finns dock fall där ett intresse eller en vana faktiskt inte är bra för en person. Det kan t.ex. handla om att ett intresse har övergått i ett beroende, att en person äter så ensidigt att hen omöjligt kan få i sig alla viktiga näringsämnen, eller att någons annorlunda dygnsrytm får negativa konsekvenser för personen i fråga.

Det är inget fel att ägna en stor del av sin fritid åt att samla på nallar, byta nallar, diskutera med andra samlare etc. Däremot är det inte bra att bli så uppslukad av sina nallar att man knappt vågar lämna hemmet av rädsla för att det ska bli inbrott och nallarna ska bli stulna, att inte kunna äta middag med sin familj utan att samtidigt kolla samlarsidor i telefonen, eller att känna att hela livet skulle rasa samman om nallarna försvann. I en sådan situation är det bra om personen får hjälp att inse att allting inte hänger på nallarna. 

Det är ingen fara att, p.g.a. känsliga smaklökar och/eller känslighet för konsistens, bara kunna äta en viss typ av mat, så länge man får i sig alla näringsämnen. Om någon däremot varierar mellan ett fåtal extremt näringsfattiga maträtter, då äter personen så ensidigt att det kan vara skadligt för kroppen. I det läget är det bra om personen får hjälp att hitta några andra, mera näringsriktiga, maträtter som hen klarar av att äta. Kanske är det också läge att komplettera med något kosttillskott.

Att ofta sova mellan sju på morgonen och tre på eftermiddagen kan fungera utmärkt för en person som inte är arbetsför, eller som har ett flexibelt arbete som kan utföras när som helst under dygnet. Om personen däremot jobbar dagtid, och dygnsrytmen leder till att hen ofta kommer för sent eller sjukanmäler sig, då är det inte bra. Personen kan behöva hjälp att förändra sin dygnsrytm eller – om personen mår mycket sämre av att ändra dygnsrytmen – att få tips på arbeten och branscher där det förekommer nattjänstgöring.

De flesta personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar/funktionsvariationer är, liksom de flesta andra människor, ansvarsfulla personer som tar hand om sig själva och sin omgivning på ett bra sätt. Om man bara tänker på att vi fungerar annorlunda så finns det oftast ingen anledning till oro. Dock händer det ibland att människor hamnar i osunda situationer som de själva har svårt att ta sig ur, och då ska omgivningen självklart ingripa.

Kommentarer till “När bör omgivningen ingripa?

  1. Bra skrivet! Själv hade jag en stor press på mig förut att skaffa fler intressen. Min omgivning kunde inte förstå att jag är som lyckligast när jag bara har få intressen, och nu när jag som vuxen får göra saker som avviker från normen mår jag så otroligt mycket bättre.

    Många har också oroat sig för min kost för jag äter samma saker varje dag och äter inga grytor eller soppor. Men man behöver inte äta gryta eller soppa för att få i sig alla viktiga näringsämnen, och sanningen är att min kost innehåller alla viktiga vitaminer och näringsämnen för det har jag självklart full koll på! 🙂 Vissa har till och med uttryckt oro för att jag inte äter onyttigheter som bullar och godis, men det är bara för att mitt ätbeteende avviker från normen och det anses normalt att äta något onyttigt då och då.

    1. Vad tråkigt att du kände press från omgivningen att skaffa fler intressen, fastän du var nöjd med de intressen du hade. 🙁 Huvudsaken borde ju vara att man själv trivs med sina intressen och inte saknar något. Om man själv känner att man skulle vilja ha fler intressen så är det ju en helt annan sak.

      Vad bra att din kost innehåller alla viktiga näringsämnen! 🙂 Om man får i sig allt man behöver så gör det ju ingenting att man inte äter så många olika maträtter. Det är ju skillnad om man enbart äter onyttiga/näringsfattiga maträtter. Att en del människor bekymrat sig över att du aldrig äter något onyttigt kanske beror på att de varit oroliga för att du utvecklat någon ätstörning eller liknande. Hoppas att de blivit mindre oroliga när de upptäckt att du äter ordentligt när det kommer till mat.

  2. Hej Johanna! Jag vill bara säga att jag är oerhört tacksam för att jag hittat din informativa blogg där jag nu läst flera inlägg som känts mycket upplysande att läsa. Min dotter är 11 år och har aspergers. Jag som mamma är oerhört orolig inför hur hon ska klara sig i framtiden. Det jag tänker på mest är hennes uppfattning om världen och hur den krockar med den normativa synen på hur man ska leva och vara. Hon har speciellt svårt att förstå varför man ska göra saker hela tiden och varför man inte kan vara vänner fast man inte gör saker tillsammans. Hon blir trött, det blir missförstånd och hon upplever sig ofta konfunderad inför hur andra uppfattar henne. Hon tycker inte att hon gör något fel men det blir fel ändå. Hela tiden. Tid är en annan sak som alltid varit svår och blivit svårare ju äldre hon blivit. Varför ska man gå och lägga sig när man inte är trött? Varför kan hon inte få ha sin mobil i sängen och spela spel om hon vaknar? Att börja skolan kl 8 och komma i tid är en kamp varje dag. Fritids har hon fått sluta med för det vara bara jobbigt och hemskt. Hon vill vara ifred efter skolan. Hemma på sitt rum. Som mamma kämpar jag med att väga henne intressen och behov med det som jag ser som viktigt för att det ska fungera. Mat, sömn, hygien, passa tider. Det är så svårt ibland. Men jag hoppas på att lära mig mer och få kunskap i hur jag ska hjälpa henne på bästa sätt. Som i ett inlägg du skrev så längtar även hon redan nu till att bli vuxen och bestämma själv för hon tycker att det är så jobbigt att alla ska tjata om allt. Jag hoppas bara att hon får med sig de verktyg hon behöver för att kunna leva ett självständigt vuxenliv. Allt gott till dig! Mvh Maja

    1. Hej Maja!

      Vad roligt att du har hittat min blogg och att du uppskattar den! 🙂

      Att ens sätt att fungera krockar med normerna för hur man ska leva och vara, är väldigt vanligt när man har ett annat sätt att fungera. Det här med att inte förstå varför man ska göra vissa saker, kan såklart vara jättejobbigt. Troligen upplever din dotter att det är andra människor som resonerar ologiskt, eftersom hennes sätt att fungera skiljer sig från era. Många personer med Aspergers syndrom har mentaliseringssvårigheter, d.v.s. svårigheter att förstå hur andra människor resonerar om de inte talar om det. Mentaliseringssvårigheterna kan också innebära att man tror att de flesta andra människor tänker likadant som man själv, något som såklart kan leda till missförstånd. Det kan vara därför din dotter t.ex. inte förstår att andra människor kan tycka att det är svårt att vara vänner om man aldrig gör saker tillsammans. Jag vet inte om du och/eller andra närstående har förklarat för henne hur de flesta andra människor tänker när det gäller att vara vänner, men om ni inte har gjort det så tror jag att det kan vara jättebra att göra det. Det är ju inte fel att vilja vara vän med någon utan att göra saker tillsammans med den personen, men för att undvika missförstånd och besvikelser så kan det vara bra att veta att de flesta andra inte ser det så. Om det är så att din dotter helst är vän utan att göra så mycket saker tillsammans (kanske bara prata/chatta/mejla) så kan hon säkert hitta någon som vill samma sak, kanske någon som fungerar likt henne själv. 🙂

      Jag tycker att det låter jättebra att du tar hänsyn till din dotters behov samtidigt som du försöker vara noga med viktiga måsten. Vissa saker (som t.ex. att äta ordentligt och att passa tider) måste man ju tyvärr lära sig även om man tycker att det är jättejobbigt, och din dotter kommer förmodligen att lära sig dessa saker. Om man har en ojämn begåvningsprofil är det jättevanligt att man tidigt lär sig sådant som många andra måste kämpa för att lära sig, medan man lär sig vissa ”basic” grejer lite, eller mycket, senare.

      Jag är övertygad om att din dotter kommer att hitta en massa strategier inför vuxenlivet. Med åren lär man sig vilka situationer man kan klara av, hur man kan klara av dem och vilka situationer man måste undvika. Vad skönt att hon har fått sin diagnos så tidigt! 🙂 Om man har en diagnos så har man ju bl.a. rätt till stöd från habiliteringen och det kan säkert vara lättare att få stöd i skolan också, om man behöver det.

      MVH Johanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *