Jag vill inte ut och resa

Någonting som många människor drömmer om är att resa. Människor säger ofta att de vill ”upptäcka nya platser” och ”känna på friheten”. Själv lockas jag inte alls av att resa, men det betyder inte att jag är ointresserad av livet på andra platser i världen. Det är jag inte. Däremot lär jag mig helst om ett nytt land genom att t.ex. brevväxla med någon som bor där. Reser gör jag helst inom Sverige, och möjligen till Norge, Danmark och andra länder som påminner ganska mycket om Sverige. Det har absolut ingenting att göra med att jag skulle vara någon inskränkt typ, utan det finns en naturlig förklaring.

I Sverige vet jag hur saker och ting fungerar. Jag kan de svenska trafikreglerna, vilket är livsviktigt för mig som har svårt att bedöma avstånd och att se vad som händer runt omkring mig. Jag vet att bilarna är skyldiga att stanna och släppa förbi mig om jag står vid ett övergångsställe, och jag vet att de alltid kör på höger sida av vägen. Jag vet att jag kan dricka kranvattnet i Stockholm, och om jag kommer till Kiruna eller Malmö så kan jag dricka kranvattnet där också. Jag kan använda appen med redan inlagda priser för att ta reda på hur mycket pengar som kommer att gå åt i mataffären, och om ett par skor kostar 600 kronor så kan jag räkna ut om jag har råd att köpa dem eller inte, eftersom jag är van att tänka i just kronor. Jag har även koll på vad som enligt majoritetsnormen är socialt acceptabelt och inte i olika situationer.

Att jag vet hur saker och ting fungerar i Sverige har gjort att jag kunnat hitta strategier för att klara av olika situationer. Jag är inte beroende av andra människor för att gå över gatan, eller räkna ut om jag har råd att köpa skor. Jag är en självständig individ, något som är väldigt, väldigt viktigt för mig.

Om jag reste till ett land som skiljde sig mycket från Sverige, skulle jag inte veta hur någonting fungerade. Om trafiksituationen såg väldigt annorlunda ut mot här – och bilarna i värsta fall körde på vänster sida av vägen – skulle det bli totalt kaos för mig. Jag skulle inte våga gå ut på stan eller gå över gatan ensam, av rädsla för att bli påkörd. Jag skulle alltid ha någon med mig. Eftersom jag har svårt att tänka logiskt skulle jag inte alltid förstå om jag kunde dricka vattnet, eller vad jag kunde äta och inte, utan skulle behöva rådfråga andra. Jag skulle inte heller kunna omvandla en annan valuta till svenska kronor (eller omvänt) i huvudet, utan detta skulle någon annan få göra åt mig. Dessutom kan jag, med synens hjälp, oftast inte uppfatta hur andra människor beter sig, så om jag befann mig i ett land med en helt annan kultur så skulle jag behöva en ”social tolk”. Annars skulle jag inte förstå hur jag t.ex. bör hälsa.

Med andra ord: Om jag reste land och rike runt, skulle jag inte känna mig fri. Istället skulle det kännas som om jag förlorade min frihet. Min självständighet skulle försvinna och jag skulle bli helt beroende av mitt resesällskap för att klara olika vardagliga situationer. För mig känns detta inte speciellt lockande, utan jag hittar hellre på roliga saker här hemma, där jag kan vara självständig.

Kommentarer till “Jag vill inte ut och resa

  1. Oj, vad jag känner igen mig! Du skriver så bra som vanligt! Jag vill inte resa utanför Sveriges gränser. Har varit i Norge på klassresa och med släkten men inte ensam. Jag avskyr att resa ensam. Klarar ingen stress. Jobbigt med tunnelbana i Stockholm. Men jag trivs där annars. For dit en gång om året som barn för att hälsa på mormor.

    1. Jag förstår verkligen att det känns lättare att resa tillsammans med andra, än att göra det ensam. Jag har ingenting emot att resa inom Sveriges gränser ensam, men skulle aldrig våga åka utomlands ensam. Jag skulle förmodligen inte ens kunna orientera mig på en flygplats på egen hand.

      Vad kul att du trivs i Stockholm! 🙂 Jag trivs också bra här. För mig är tunnelbanan inget problem, men jag förstår att den kan vara jobbig för andra.

  2. Jag har aldrig haft drömmar att resa , men om jag ändå gör det så kan jag tycka att det är roligt.Jag har en bil så jag åker helst i den och inte gärna buss eller tåg. Trafiken kan jag väl och är medveten att det finns andra som kör bil som inte kan det , så trafikreglerna som jag lärt mig tar jag med en nypa salt numer och utgår från andra som inte kan och är mer observant på andra hur dom gör och beter sig. Det finns många neurotypiker som är hur dåliga som helst på regler och beteende har jag lärt mig nu. I andra kulturer kan det vara svårt med hur man ska bete sig , som typ vilka saker man kan skoja om och hur man hälsa osv

    1. Vad skönt att du har möjlighet att resa med egen bil eftersom det passar dig bättre än kollektivtrafik. Jag håller absolut med om att det inte bara är personer som inte fungerar enligt normen som kan ha svårt att förstå och/eller följa olika regler, utan även andra människor kan ha svårt med detta. I andra kulturer så tänker jag att det, även för NT-personer, handlar mycket om att iaktta andra människor för att förstå hur man t.ex. bör hälsa, och just detta med att lära genom att titta har ju jag svårt för, eftersom jag har svårt att tolka synintryck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *