Information inför nya situationer, del 1

Inför en ny situation vill de flesta människor ha en viss typ av information. Om den nya situationen t.ex. är ett läkarbesök på en ny mottagning vill man förmodligen veta vad läkaren heter, var mottagningen ligger, vilken tid man ska vara där, vad besöket kostar och hur man lämnar återbud om man får förhinder. Sådan information står ofta på kallelsen.

En del personer med Aspergers syndrom vill, för att känna sig trygga i den nya situationen, ha lite mer information. Inför läkarbesöket kanske man t.ex. vill veta hur lång tid besöket beräknas ta, hur det kommer att gå till och/eller om man ska anmäla sig i receptionen eller sätta sig i väntrummet direkt. Vissa tycker också att det känns bra att i förväg få veta hur läkaren ser ut, att ha ett ansikte på den man ska träffa. Om man har svårt att tolka synintryck kanske man t.ex. vill få information om hur man hittar inne i byggnaden, hur trapphuset är utformat eller vilket kösystem som gäller i receptionen.

För mig underlättar det om jag, oavsett vad det är för situation, får reda på hur jag ska bete mig rent praktiskt. Inför ett besök på en ny vårdmottagning vill jag gärna veta hur jag hittar inne i byggnaden, om jag ska anmäla mig i receptionen samt var väntrummet finns, om det inte ligger i anslutning till receptionen. Eftersom jag har svårt att tolka synintryck har jag inte mycket hjälp av bilder och kartor, utan jag behöver få informationen i ord.

När jag skulle träffa en neurolog, för att utreda det som visade sig vara mina syntolknings-svårigheter, tyckte jag inte att informationen på kallelsen var tillräckligt utförlig. Där stod att jag var välkommen till neurologmottagningen på plan 7 och att jag skulle anmäla mig i receptionen på plan 4, något som förvirrade mig. Skulle jag verkligen anmäla mig i receptionen på plan 4 när mottagningen låg på plan 7? Hade det kanske blivit fel i kallelsen? Om jag ändå skulle anmäla mig i receptionen på plan 4, skulle jag då sitta i ett väntrum där eller skulle jag, när jag anmält mig, ta mig vidare till plan 7 och vänta där? Eftersom jag lätt går vilse inomhus vill jag gärna veta sådant i förväg, så att jag vet vilka platser jag behöver ha tid – och energi – att hitta till.

Efter en stunds funderingar insåg jag att det förmodligen låg till som så att neurolog-mottagningen hade gemensam reception med de övriga mottagningarna i huset och att denna reception låg på plan 4. Jag insåg också att väntrummet jag skulle sitta i troligen fanns på plan 7, eftersom det antagligen skulle vara både bökigt och tidskrävande för neurolog-mottagningens personal att ta sig ner till plan 4 varje gång de skulle ropa upp en patient.

Jag visste att om jag bara lyckades ta mig till plan 4 så skulle jag där kunna be någon att visa mig till plan 7 (om det inte skulle vara samma hiss, vilket det inte alltid är på sådana här stora ställen), men på hemsidan fanns bara information om hur man hittade till vårdhusets entré från torget utanför, inte hur man hittade från entrén till plan 4. Och jag behöver inte hjälp att hitta utomhus, utan inomhus, så därför hade jag ingen nytta av informationen på hemsidan.

Eftersom jag har svårt att ta muntliga vägbeskrivningar ringde jag inte till mottagningen och frågade utan bestämde mig för att åka hemifrån i god tid, så att jag skulle kunna navigera från entrén till plan 4 utan att behöva stressa. Eftersom jag inte varit i vårdhuset förut visste jag ju inte huruvida hissen var synlig från entrén eller ej, men jag föreställde mig att den – liksom i många andra större byggnader – inte skulle vara det.

När jag kom in genom entrén såg jag mycket riktigt ingen hiss, men där fanns pilar som visade åt vilket håll hissarna fanns. Där fanns också en skylt som talade om vilken hiss man skulle ta för att komma till receptionen på plan 4. Väl där visade det sig att det var som jag trodde, d.v.s. att de olika mottagningarna i huset hade gemensam reception. Jag anmälde mig och receptionisten berättade att jag nu skulle ta samma hiss till plan 7 och att neurolog-mottagningen och dess väntrum låg alldeles precis vid hissen däruppe.

Jag kom fram i väldigt god tid, men efter besöket slog det mig att jag ju kunde ha ringt till mottagningen och bett dem att skicka en skriftlig beskrivning över hur jag skulle gå tillväga när jag kom fram till vårdhuset. I vanliga fall hade jag gjort så, men den här gången blev jag så förvirrad över den – för mig – bristfälliga informationen på kallelsen att jag helt enkelt inte tänkte så långt. 😉

Kommentarer till “Information inför nya situationer, del 1

  1. Jag brukar alltid ta med någon när jag ska på ett nytt ställe. Det kan vara min sambo eller ledsagare. Jag har väldigt svårt att hitta rätt……. Jag brukar inte fråga vad läkaren heter. Jag säger bara i receptionen mitt namn och vilken tid jag har. Men det är när jag ska på vårdcentralen. Om jag ska till sjukhuset, brukar det stå läkarens namn på kallelsen. Du skriver så bra, du beskriver så bra allting 🙂

    1. Att ta med sig någon låter som en bra strategi! Det kan verkligen vara lurigt att hitta rätt. Själv har jag inga svårigheter att orientera mig utomhus, att veta vilken väg jag ska åka o.s.v. men jag har väldigt svårt att hitta inomhus. Om jag ska till ett större ställe och inte har fått någon vägbeskrivning för inomhusmiljön behöver jag därför åka i god tid så att jag kan leta mig fram utan att känna stress.

      Tack så mycket! Roligt att du gillar mitt sätt att skriva. 🙂

  2. Jag behöver inte veta i förväg hur läkaren ser ut när jag har fått kallelse för läkarbesök, men däremot vill jag gärna precis som du veta hur jag ska göra rent praktiskt.

    För flera år sedan när jag vikarierade på olika dagis, tyckte jag att det var jobbigt att inte veta i förväg hur dagisgrindarna såg ut för de fungerar alla lite olika och öppnas på olika sätt. De flesta andra människor tänker förmodligen: ”äsch, det är inget att oroa sig för i förväg, jag tar det när det kommer”, men när man har syntolknings- och motoriska svårigheter, kan det vara jättesvårt att veta hur man öppnar en grind. Därför kan det vara bra att veta i förväg hur man gör.

    1. Jag behöver inte heller veta i förväg hur läkaren ser ut, men jag har träffat andra människor som tyckt att det känts bra att få ett ansikte på den de ska träffa. Själv brukar jag, varje gång jag ska träffa en ny person som jag inte har sett bild på, roa mig med att fantisera om hur jag tror att den personen ser ut. Ibland stämmer det och ibland blir jag överraskad. 🙂

      Jag förstår att du tyckte att det var jobbigt att inte veta i förväg hur dagisgrindarna såg ut. Jag hade också velat veta i förväg hur de såg ut så att jag hade kunnat förbereda mig. Varje gång jag varit och tittat på ett nytt stall har jag kollat vilken typ av dörrar, stängsel och låsanordningar som använts, eftersom det har känts viktigt att de varit av sådan typ att jag klarat av att öppna/stänga/låsa utan svårighet.

    2. Oh my god, när jag vikarierade på dagis så var jag jättenervös över grindarna!!! Tänk om jag inte skulle kunna komma in!!! Jag var ganska sur för att inte alla dagis hade samma grindar, åh… Haha!

  3. Hej Johanna!
    Precis den här informationen vill jag också ha, ska jag ta nummerlapp även om det inte är kö? Hur ska jag gå, osv! All denna utebliven information föder en kognitiv snurra som tar energi och framförallt föder oro och stress inför besöket. Det känns jätteläskigt att inte veta hur jag ska bete mig eller vad som kommer hända under hela förloppet innan, under och efter besöket.

    Vid mitt senaste läkarbesök så bestämdes det att jag skulle lämna blodprov. Läkaren sa att ”vi går till labbet när vi är klara här”.
    Jaha, hur då, vart och när exakt?
    När hen verkade ”klar” så sa hen ”Nu kan du gå till labbet”.
    ”-Hur gör jag då?” frågade jag.
    ”Kom, jag ska visa dig”. Så gick vi ut i korridoren och hen pekade på en stol jag skulle sitta på tills en sköterska hämtade mig. TACK, precis det jag behövde. Så bra att jag frågade 😛
    Efter besöket tog det ett tag att processa det som hade hänt, om jag hade gjort rätt eller inte osv. Det vill min hjärna gärna älta!

    När denna typen av information uteblir och det blir en gissningslek så blir jag bara såå orolig och det tar lixom all min uppmärksamhet och slukar energi…. Jag lär mig hantera det bättre och bättre, genom att ställa hur många frågor jag vill!:)

    1. PS.
      När jag var på anställningsintervju för många år sen så var inte min stora nervositet om hur intervjun skulle vara – utan hurvida jag skulle hitta in i huset eller inte!

      1. Åh, det där känner jag såväl igen mig i! Att hitta inomhus är för mig så otroligt mycket svårare än att genomföra en anställningsintervju!

        1. Vid denna tidpunkten så visste jag inte att det finns olika sätt att fungera, jag trodde att jag var helt knäpp! Det är så bra med bloggar, så att en ser att det finns även likheter i olikheterna, och att alla sätt är lika värda…

          1. Jag vet hur det är att känna att man är helt knäpp för att man reagerar eller agerar annorlunda i en situation, eller för att man känner sig osäker på sådant som verkar vara självklart för ”alla” andra. Jag kände också ofta så innan jag fick mina diagnoser.

            Jag håller med om att det är bra med bloggar. Det är så intressant att läsa om människors olika sätt att fungera. Och ja, alla funktionssätt är verkligen lika mycket värda! 🙂

    2. Hej Tilda!

      Det här med nummerlapparna funderade jag också på förut. Jag bestämde mig till slut för att vara konsekvent och alltid ta en nummerlapp, även om jag varit den ensam väntande, och den strategin har visat sig fungera bra. Ibland när jag varit ensam väntande har det dock hänt att personalen på stället struntat i nummersystemet och jag har fått komma fram till kassan/receptionen ändå.

      Vad bra att du frågade läkaren hur du skulle göra för att komma till labbet och att hen visade dig var du skulle sitta och vänta på sköterskan. Det är så skönt när man får hjälp. 🙂 Jag tycker att det är helt rätt av dig att fråga i situationer där du känner dig osäker, för det är alltid bättre att fråga och få svar än att oroa sig. 🙂 När jag var yngre blev jag ofrivilligt tyst i de flesta situationer, vilket gjorde att jag inte klarade av att fråga och be om hjälp, men den ofrivilliga tystnaden har släppt en hel del med åren. Nu frågar jag jättemycket och det underlättar verkligen. 🙂

      1. Det var en bra strategi, jag ska också bestämma mig för att ta en lapp varje gång! Det är ju faktiskt bättre att ta en lapp och att personalen inte använder lappsystemet – än att jag inte tar en lapp och en person som kommer efter mig tar en lapp och på så sätt hamnar före i kön, och det blir alldeles förvirrat. Haha. Tack för tipset;)

        Jag förstår att det måste vara skönt att den ofrivilliga tystnaden har släppt med åren!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *