En dag med syntolkningssvårigheter

När jag berättar om mina syntolkningssvårigheter händer det ibland att någon frågar hur min vardag ser ut i sin helhet. En vanlig dag, med syntolkningssvårigheter och kompensationsstrategier, kan se ut ungefär såhär:

När jag gått upp och klätt på mig är det dags att äta frukost. Jag tar fram havregrynen som står till höger om lådan med kryddor, och den lilla kastrullen som står i den stora grytan, som i sin tur står i stekpannan. Jag tar också fram sleven, som ligger i yttersta facket i besticklådan. Under tiden jag kokar gröt tar jag fram juicen från kylskåpets mittersta dörrhylla, och lingonsylten från sin nya plats på dörrhyllan längst ner. Nästan alla saker hemma hos mig förvaras på bestämda platser, eftersom det gör det lättare för mig att hitta dem.

När jag har ätit, diskat, fyllt kattens matskålar och gjort rent i hennes låda, är det dags att åka iväg på läkarbesök. Jag tar på mig halsduk och kängor och trär sedan i ena armen i jackan. Att hitta vänster jackärm är lite klurigt, eftersom jag inte uppfattar var exakt den befinner sig i förhållande till min arm. Jag drar vänsterarmen bakåt och trevar efter jackärmen, och till slut får jag tag i den. När jackan är på tar jag upp busskortet ur plånboken och stoppar det i vänster jackficka, så att jag ska slippa gräva efter plånboken i väskan när bussen kommer.

Att ta mig fram i kollektivtrafiken har jag inga problem med, tack vare den ordning och reda som råder. Jag upplever att det är tydligt skyltat varifrån olika bussar och tåg går, och på tunnelbaneperrongerna finns väl synliga markeringar som jag bör hålla mig bakom för att inte riskera att ramla ner på spåret. Är det någonstans det möjligen skulle kunna gå fel under resan till läkarbesöket, så är det när jag ska byta från tunnelbana till lokaltåg. Här är spåren märkta med nummer, och jag har lite svårt att se vilken skylt som sitter vid vilket spår. När jag läst på skärmen vilket spår mitt tåg ska gå ifrån, går jag därför nära spåret och dubbelkollar att det säkert är rätt. Att para ihop rätt skylt med rätt spår är lättare på nära håll.

När jag klivit av tåget kan jag på ett säkert sätt ta mig över järnvägen, eftersom bommar fälls ner varje gång ett tåg ska passera. Därför behöver jag inte akta mig för tågen, utan kan slappna av.

När jag närmar mig huset där mottagningen ligger, går jag inte tvärs över parkeringen utan håller mig i kanten så långt det är möjligt. Här gäller det att se upp för bilar, och att gå i kanten är definitivt det bästa sättet. Där kör nämligen inte bilarna.

Inne i huset hade jag i början vissa svårigheter att hitta hissen, eftersom den inte syns från porten, men numera vet jag var den finns. Jag vet också vilken dörr jag ska gå in genom när hissen stannar på rätt våning.

Att inte hitta läkaren behöver jag inte oroa mig för, eftersom personalen alltid kommer och hämtar patienterna i väntrummet. De senaste gångerna har läkaren även följt mig ut efter mötet, men den här gången vill jag försöka hitta ut på egen hand. Jag vet nu att läkarens rum ligger i samma korridor, och på samma sida, som min förra samtalskontakts rum. Det gör att jag vet var jag befinner mig i förhållande till utgången, och att jag har kunnat memorera ”direkt vänster, gå rakt fram, ut höger”. Därför hittar jag ut utan problem den här gången, men läkaren står kvar utanför sitt rum och tittar så att jag säkert kommer ut.

När jag kommer hem går jag direkt till affären för att småhandla lite, däribland fredagsgodis till mig och katten. Tidigare har jag tagit varorna i den ordning de kommer i affären – och även sett till att min inköpsapp automatiskt sorterar dem i den ordningen – men nu har de möblerat om i affären. Ommöbleringen har gjort att jag inte längre vet var olika varor befinner sig i förhållande till varandra, utan jag behöver tid på mig att räkna ut det. Jag hittar inte heller till alla varor. Detta innebär att det just nu är oordning i min inköpsapp, och att jag måste springa runt och leta efter vissa varor.

När jag har hittat allt jag ska ha, och betalat i kassan, packar jag ner varorna i min tygkasse. Att använda tygkassar istället för plastkassar underlättar, eftersom jag inte ser hur jag bör packa ner de olika varorna. Om jag packar osmart är risken stor att en plastkasse går sönder, men en tygkasse håller.

På kvällen, när jag har fredagsmys, ser jag till att Coca-Colaflaskan och glaset befinner sig långt från mobilen och datorn. Eftersom jag är rädd att råka knuffa till glaset, och har svårt att avgöra hur långt ett glas utspilld dryck kan rinna, så förvarar jag aldrig sådant jag är rädd om på samma möbel som glas med dryck i. När jag har fredagsmys brukar jag därför ha datorn i sängen, mobilen på en pall och glaset på golvet. På så vis kan jag inte spilla över någonting annat än golvet, och då kan jag slappna av.

Kommentarer till “En dag med syntolkningssvårigheter

    1. Vad bra att du tycker att jag förklarar begripligt. 🙂 Jag har också svårt att bedöma avstånd. Jag ser inte riktigt hur långt bort bilarna är, och har även svårt att se hur fort de kör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *