Att ha stark integritet

Jag har, och har alltid haft, väldigt stark integritet. Den är en naturlig del av min personlighet och för det mesta upplever jag den bara som positiv. Tack vare min starka integritet är jag noga med vilka människor jag släpper in i mitt liv och hur nära de får komma mig. Jag kan bli personlig med de flesta människor jag möter (jag har t.o.m. svårt att inte vara personlig) men privat blir jag bara med ett fåtal. Att jag är så noga med vilka jag släpper in gör att de människor som kommer in i mitt liv oftast är väldigt snälla personer som behandlar mig bra. Om jag inte haft så stark integritet hade jag kanske varit mindre selektiv och råkat illa ut oftare. Visst händer det att jag är för snäll ibland, men jag låter mig inte trampas på.

Tyvärr är allting i samhället inte utformat för människor med väldigt stark integritet, vilket gör att jag ibland ställs inför vissa utmaningar:

För något år sedan fick jag veta att bostadsbolaget skulle komma och byta brandvarnare i alla lägenheter. Jag kunde förstås inte neka dem att komma in i uthyrningsdelen jag bor i, så jag hade att välja mellan att vara hemma eller att inte vara hemma. Jag valde att vara hemma eftersom det dels känns otrevligt att komma hem och veta att någon annan varit där, dels för att min katt är nyfiken i en strut och lätt skulle kunna smita ut. Jag valde det minst onda alternativet, men ändå kändes det som om jag klädde av mig naken. När människor från bostadsbolaget kommer hem till mig så kommer de in i min privata sfär, där jag egentligen bara vill ha väl utvalda personer. De kommer helt enkelt för nära, och det känns inte bra. Det känns bara osäkert.

En annan gång skulle bostadsbolaget komma och kolla ventilerna i alla badrum i huset, och då var jag förstås också tvungen att släppa in dem. Den dagen slumpade det sig så att jag var uppbokad mellan samma klockslag som de skulle komma, så därför var jag inte hemma. När jag kom hem var jag förstås glad att de hade sett till att jag hade bra ventilation i badrummet, men samtidigt kändes det jobbigt att veta att någon hade varit inne hos mig. Dessutom hade de varit i badrummet, som är den fysiska plats där jag har svårast att släppa in folk utöver de utvalda personerna. Jag vill helt enkelt inte att vem som helst ska se min duschhandduk, min tandborste, vilka produkter jag använder etc. Sådant känns jätteprivat för mig. Samtidigt skulle det ta alldeles för mycket energi att plocka undan sakerna och sedan plocka fram dem igen. Jag försöker helt enkelt vänja mig vid att fastighetsskötarna ibland måste få komma in och göra saker hos mig, men jag tror aldrig att jag kommer att tycka om det.

Vid ett fåtal tillfällen har det dock hänt att jag valt att låta människor utanför den utvalda kretsen komma hem till mig, även fast jag skulle ha kunnat säga nej. Det har hänt högst fem, sex gånger och då har det varit situationer där jag verkligen behövt hjälp och där jag känt att jag inte kunnat lösa det på något annat sätt än att bjuda hem dessa människor.

När jag var nydiagnosticerad med Aspergers syndrom och DCD hade jag under en period kontakt med en arbetsterapeut på habiliteringen för att få hjälp med strategier för olika praktiska göromål som var svåra för mig. Vi brukade träffas på habiliteringscentret, men en dag berättade jag att jag hade svårt att få till dammsugningen på ett bra sätt. Då erbjöd arbetsterapeuten sig att komma hem till mig och se hur jag gjorde när jag dammsög, samt hjälpa mig med strategier för att göra dammsugningen enklare. Eftersom jag tyckte att dammsugningen var så jobbig, och eftersom det även fanns vissa andra saker hemma som jag behövde strategier för, så lät jag henne komma hem till mig. Att bjuda hem henne var ett jättestort steg, men jag visste att hon skulle komma högst två gånger och att hon inte skulle göra någonting hemma hos mig (t.ex. börja plocka med mina saker) utan att hon förmodligen mest skulle sitta i soffan och förklara saker för mig. Om hon skulle ha kommit tio gånger, eller kanske en gång i veckan, då hade jag hellre släpat med mig dammsugaren till habiliteringscentret.

En annan situation där det kan vara svårt att ha stark integritet är när man ska träffa nya personer inom psykiatrin. Jag har lätt att berätta om min problematik, men betydligt svårare att släppa in personen i fråga och att känna tillit till denne. Jag har svårt att helt och fullt ta till mig av den hjälp jag får så länge jag inte vågar släppa in den som ska hjälpa mig. När jag inte känner tillit blir jag också stressad, forcerad och nervös, men tyvärr finns det inte alltid tid att backa några steg och bara fokusera på att bygga upp ett förtroende.

Kommentarer till “Att ha stark integritet

  1. Vad intressant! Jag är helt tvärtom när det gäller mitt hem. Jag har inga problem med att släppa in boendestödjare, arbetsterapeuter och kompisars kompisar in i min lägenhet så länge de inte snor något. Fast egentligen har jag ens knappt något att sno hemma, så inte ens det skulle vara någon värsta katastrof 😉 För mig är inte mitt hem något privat utan jag bryr mig inte om folk får se hur jag bor.

    Däremot tycker jag att det är riktigt jobbigt att sova över hos andra och låta dem sova över hos mig om vi ska sova i samma rum. Om jag gör det är det viktigt att jag tycker om personen väldigt mycket och känner mig bekväm i hens sällskap, annars känns det för intimt. Under min studietid på Ågesta Folkhögskola hade vi ibland uppdrag där hela klassen skulle sova över på hotell och då skulle man sova två och två i ett hotellrum. Jag vägrade och sa att jag kunde betala extra om jag skulle få eget rum. Däremot har jag delat hotellrum en gång när jag reste med en tjejkompis och ett par gånger när jag rest med en killkompis, men jag har känt dessa personer väldigt väl.

    1. Intressant att det är tvärtom för dig! Det är verkligen olika hur man fungerar. Jag är inte orolig att folk ska stjäla från mig eller på annat sätt bete sig illa, men för mig är mitt hem något väldigt privat. Att ta hem vänners vänner går bra, under förutsättning att jag träffat dem ett par gånger utanför hemmet och att jag känner mig bekväm med dem. Däremot skulle jag inte vilja ta hem vänners vänner utan att den person jag känner vore med.

      Gick det att ordna ett eget hotellrum åt dig när du gick på Ågesta? Jag kan absolut förstå att det kan vara jobbigt att sova i samma rum som folk man inte känner. Själv har jag, tvärtemot dig, inga problem att sova över hos andra eller att t.ex. dela rum med personer jag inte känner så väl, men däremot är det bara mina vänner och min familj som får sova hemma hos mig.

  2. Jag är precis tvärtom! Men jag har samma diagnos, aspergers syndrom. Jag har råkat illa ut flera gånger när jag släppt in fel personer i mitt liv 🙁 Har även varit mycket mobbad 🙁 Nu släpper jag in få människor. Har lärt mig av mina misstag. Du beskriver allt så bra 🙂

    1. Vad tråkigt att du råkat illa ut flera gånger. 🙁 Det är hemskt när man råkar träffa på fel människor. Det gör ont att bli sårad och besviken. Tyvärr är det ju inte alltid så lätt att veta vilka människor som är snälla och vilka som inte är det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *