Mindfulness och automatisering

För många människor är mindfulness någonting som minskar stress och utmattning. För mig är det tvärtom, d.v.s. att mindfulness förvärrar stress och utmattning. Jag har funderat på varför det är så, och nu har jag kommit fram till att det har med mina automatiserings-svårigheter att göra.

De mindfulnessövningar jag provat har byggt på att öva på att vara här och nu, genom att medvetandegöra vad som händer i stunden. Det har t.ex. handlat om att bli medveten om hur man andas, för att sedan fokusera på de ljud man har runt omkring sig. Övningarna har också handlat om att bli medveten om sin egen kropp, att t.ex. bli medveten om hur det känns att spänna en muskel och sedan slappna av. Genom att bli medveten om – och fokusera på – dessa saker är det tänkt att man ska kunna släppa andra tankar, och på så vis slappna av.

Det sistnämnda är orsaken till att mindfulness blir ”stressfulness” för mig. Jag skulle nämligen bli väldigt glad om jag kunde tänka på annat under tiden jag utförde någon form av övning eller uppgift. Det skulle vara fint att kunna fundera över vad jag och kompisen ska hitta på eller vilken buss jag ska ta, under tiden jag lagar mat. Det skulle t.o.m. vara fint att kunna fundera över olika problem och stressmoment under tiden jag borstar håret, för då skulle jag ha mer fritid. Jag skulle slippa ha ”tid för praktiska göromål” och ”tid för problemlösning”, utan skulle kunna slå två flugor i en smäll.

När jag ägnar mig åt praktiska göromål måste jag nämligen vara helt och hållet fokuserad på uppgiften, oavsett om jag vill eller inte. Jag måste vara hundra procent närvarande i varje moment, för jag kan ju inte automatisera dem. När jag t.ex. viker ett papper på mitten och stoppar ner det i ett kuvert, så är jag helt och hållet där och då, eftersom jag inte har något val. P.g.a. mina automatiseringssvårigheter ägnar jag oerhört mycket tid åt att tänka på att och hur. I synnerhet på att. Därför behöver jag inte medvetandegöra sådant som faktiskt är automatiserat hos mig, som t.ex. andningen. Att tänka på att andas på ett visst sätt, spänna musklerna på ett visst sätt o.s.v. leder bara till att jag efteråt inte orkar tänka på sådant som jag måste tänka på för att få min vardag att fungera.

Jag behöver inte heller bli medveten om vilka olika ljud som finns i min omgivning. Om jag aldrig har lagt märke till att ett visst ljud finns där så finns det ingen mening med att anstränga mig för att bli medveten om ljudet i fråga. Att jag inte har hört ljudet tidigare beror på att min hjärna har sorterat bort det alldeles av sig själv, och jag är fruktansvärt tacksam över allting som min hjärna gör automatiskt. För det är inte speciellt mycket. Genom att göra mig själv medveten om ett ljud så skapar jag ett problem helt i onödan, eftersom jag sedan måste anstränga mig för att koppla bort ljudet i fråga.

Vissa mindfulnessövningar tillämpas i vardagliga situationer, t.ex. vid matlagning eller i duschen. Uppgiften kan t.ex. vara att tänka på hur det känns att schamponera in håret, eller hur duschstrålarna känns mot kroppen. Sådana övningar har jag inte testat, men de skulle troligen göra mig fruktansvärt utmattad. Även i vanliga fall måste vara hundra procent fokuserad på olika praktiska moment, som t.ex. att ta ur hårsnodden, schamponera håret utan att få schampo i ögonen o.s.v.  Om jag då även skulle tänka på hur saker och ting kändes skulle jag få dubbelt så mycket att tänka på, vilket gör att hårtvätten skulle ta dubbelt så mycket energi. Mina automatiseringssvårigheter gör ju att jag inte kan tänka på hur det känns att schamponera håret, utan att samtidigt tänka på att schamponera håret.

Att fatta beslut under stress

Eftersom jag är väldigt stresskänslig, och kan må riktigt dåligt i pressade situationer, vill jag alltid skaka av mig stressen så fort som möjligt. Därför försöker jag att ta tag i stressmomentet med en gång eller, om jag inte genast kan lösa det, göra upp en plan för hur jag ska ta tag i det. Innan jag har gjort upp en sådan har jag väldigt svårt att tänka på någonting annat, eftersom stresskänsligheten gör mig så blockerad att stressmomentet upptar hela min hjärna. Detta gör att jag, innan jag fattat beslut om hur jag ska ta tag i stressmomentet, inte klarar av att fatta beslut i andra frågor.

Eftersom jag inte klarar av att fatta andra beslut under stress, väntar jag med dessa tills jag gjort upp en plan för stressmomentet. Om jag inte vet vad jag ska handla till middag så väntar jag med att gå och handla tills dess att jag skrivit ner planen för stressmomentet i punktform. Om jag inte har bestämt mig för vilken runda jag ska promenera så väntar jag med att promenera o.s.v. Detta – att vänta – är ju också en form av beslut, men det är ett beslut som tagits innan stressmomentet dykt upp. När det dyker upp ett stressmoment är det således väl inpräntat i mig hur jag ska agera när det gäller andra saker, ungefär som det är väl inpräntat i de flesta människor att man ska ringa 112 om huset börjar brinna.

Även om jag, när jag är stressad, kan undvika att fatta beslut som enbart rör mig själv, så kan det hända att andra människor ber mig att fatta beslut. Det kan t.ex. handla om vilken slags mat jag är sugen på när vi ska ut och äta. I sådana lägen brukar jag svara någonting i stil med: ”Jag kan tänka mig att gå vart som helst, så länge där finns något vegetariskt.” På så vis bollar jag över beslutet till den andra personen, som då oftast kommer med ett förslag. När förslaget kommer säger jag alltid ja, för jag vet att vänner och familj inte skulle föreslå något ställe som jag inte tycker om.

Då och då händer det dock att jag helt missar att någon försöker få mig att fatta ett beslut, men att personen i fråga inte förstår att jag missar. Det händer nämligen att jag svarar någonting som tolkas som att jag har hört vad som sagts, när jag i själva verket bara hört att någonting sagts. Det är ungefär som det kan vara när man försöker få en mycket yrvaken person att fatta ett beslut:

”Kan jag ta en hundring ur din plånbok?”
”Mmmm… visst…”
”Tack!”

Senare samma dag:
”Har du tagit pengar ur min plånbok?”

Om man vet att någon känner sig stressad, och att personen har svårt att fatta beslut under stress, kan man försöka underlätta beslutsfattandet genom att hjälpa till lite på traven. Om man ska gå ut och äta kan man, istället för att fråga vart personen vill gå eller vilken mat hen är sugen på, säga: ”Jag tänkte att vi kunde gå till…” följt av namnet på en restaurang som man vet att personen i fråga tycker om. Frågor som kan vänta till senare är det ofta bra att vänta med, så att personen får en chans att svara när hen inte längre är ”yrvaken”.  🙂 

Tillfälligt avbrott, var god försök tänka igen senare

Just som jag trodde att den här etappen med krångel var över, så blev det mer krångel. Det gör mig ingenting om saker och ting får andra utfall än jag tänkt mig, så länge det känns bra ändå. Den här gången kändes utfallet inte bra, utan gjorde mig stressad. Och jag tål ingen stress. Därför rann all energi ur mig lika fort som vattnet rinner ur ett glas när man tömmer det i slasken. Jag blev åh-herregud-nej-hjälp-vad-ska-jag-göra-det-blev-kaos-nu-stressad. Det, i sin tur, gjorde att jag blev jag-orkar-bara-ligga-i-sängen-och-dricka-cola-och-gosa-med-katten-och-strirra-rakt-fram-utmattad.

Jag skulle byta psykiatrisk mottagning och eftersom jag har jättesvårt att känna tillit till nya människor så sökte jag mig till en mottagning som jag hört mycket positivt om. Jag har hört att det är lätt att få tider och att de som jobbar där är trevliga, kompetenta och väldigt engagerade. Dessutom verkar mottagningen fungera på ett sådant sätt att jag tror att jag skulle kunna få det stöd jag behöver där.

Mottagningen är i själva verket uppdelad i två olika mottagningar; en större allmänpsykiatrisk och en mindre, som tar emot patienter med psykossjukdom eller autismspektrumtillstånd. Den mottagning jag hört talas om visade sig vara den sistnämnda, och när jag berättade att jag har diagnosen Aspergers syndrom så trodde jag att jag skulle hamna där. Det gjorde jag dock inte, utan jag fick en kallelse till den allmänpsykiatriska mottagningen. När jag mejlade den andra mottagningen och skrev att jag hört att personer med autismspektrumtillstånd brukar gå hos dem (vilket jag de facto vet eftersom en vän till mig går där) och att jag gärna skulle gå där, fick jag till svar att den allmänpsykiatriska mottagningen har bra kunskaper om autismspektrumtillstånd. Jag förklarade då att det kändes jobbigt att det plötsligt blev något helt nytt för mig, men fick svaret att läkaren jag ska träffa är mycket kompetent.

I det läget hade det känts jättejobbigt att fortsätta konversationen, så jag försökte förlika mig med tanken på att jag inte skulle gå på den mottagning som jag hört så mycket bra om, utan på den allmänpsykiatriska mottagningen. Plötsligt skulle jag behöva ta reda på en massa saker: Hur fungerar mottagningen? Hur är personalen? Hur lätt är det att få tider? O.s.v. Jag hade trott att jag skulle kunna gå på den andra mottagningen och hade därför känt mig lättad över att slippa ovissheten kring ovanstående saker. Nu fick jag plötsligt den ovissheten hängande över mig i alla fall. Den stressen klarade inte jag, utan drabbades av både känslomässigt sammanbrott och hjärnavstängning.

Måhända låter det inte så farligt. Det finns ju en lösning som – åtminstone rent praktiskt – är enkel, nämligen att gå till den allmänpsykiatriska mottagningen och se hur det känns. Mentalt är det dock ingen enkel lösning, utan ett skräckfyllt uppdrag som orsakar illamående, sömnlöshet och extrem stress. Om jag fått en tid på den andra mottagningen hade jag – trots min starka integritet och mina svårigheter att känna tillit – känt mig trygg. Jag har ju fått berättat för mig hur det fungerar där. Jag skulle kunnat gå dit utan att det hade känts som att kasta sig utför ett stup utan att ha någon aning om man kommer att landa mjukt eller inte. Jag hade kunnat gå dit utan att det hade känts som om jag skulle klä av mig naken. När jag känner att jag befinner mig i en osäker eller utsatt situation, känns det alltid som om jag ska klä av mig naken. Jag hatar den känslan.

Att ta tag i stressmomenten: strategier

Jag har länge vetat att jag, för att få ordning och reda, behöver bli kvitt mina stressmoment. Däremot har jag fram tills ganska nyligen saknat en fungerande strategi för att ta tag i de där stressmomenten. Jag skriver fungerande eftersom jag haft strategier, men bara sådana som visat sig vara helt fel för mig. Syftet med mina strategier har inte bara varit att ta tag i stressmomenten, utan att ta tag i dem på ett sätt som minskar stressen och det har mina strategier inte gjort. Alltså har de – enligt min definition – inte fungerat.

Den första strategin jag provade var att leva i nuet, vilket gick ut på att jag skulle släppa stressmomenten tills dess att de blev aktuella rent tidsmässigt. D.v.s. jag skulle inte tänka på sådant som jag för stunden inte behövde fokusera på, även om jag skulle bli tvungen att ta tag i det framöver. Jag skulle tänka: ”Jag tar det när det kommer”.

Den här strategin gjorde mig vansinnigt stressad. Jag oroade mig hela tiden för alla stressmoment som komma skulle, och allt eftersom tiden gick så såg jag dem närma sig med stormsteg. Jag gick hela tiden omkring och kände att jag hade det stökigt, inte i mitt hem, men i huvudet. Jag upplevde att alla stressmoment var precis lika nära, oavsett om det rörde sig om en fest och ett tandläkarbesök nästa vecka, eller om att jag troligen skulle behöva köpa en ny dator inom de närmaste månaderna. Jag förstod inte hur jag skulle kunna släppa det sistnämnda och bara fokusera på tandläkarbesöket och på hur jag skulle göra med festen. Bara för att dessa stressmoment låg närmare i tid så innebar det inte att de stressade mig mer än det faktum att jag troligen skulle behöva köpa en ny dator ett par månader senare. Nej, fy, jag har nog aldrig varit så stressad som när jag försökte leva i nuet.

Den andra strategin blev att inte bry mig om att prioritera stressmomenten i tidsföljd, men att ändå ta en sak i taget. Det rådet fick jag av min samtalskontakt när jag kom dit och berättade om alla mina stressmoment, och eftersom jag tyckte att det lät som en bra strategi så bestämde jag mig för att testa, och det ganska länge.

Den här strategin fick exakt samma konsekvenser som den förstnämnda, d.v.s. jag blev mer stressad. Vetskapen om att en mängd olika stressmoment låg osorterade i någon vrå i min hjärna kunde få mig att sitta i sängen och skaka, eller att bita ihop käkarna så hårt att jag fick huvudvärk. Alltså var inte heller den här strategin rätt för mig.

Strategi nummer tre blev den motsatta, d.v.s. att ta tag i alla stressmoment på en gång. Den strategin gjorde att det blev för mycket på en gång, och när det blir för mycket på en gång så blir jag utmattad, och när jag blir utmattad så kan jag inte tänka klart och då blir ingenting annat klart heller. Alltså var det en dålig strategi.

Till slut tog jag fram en anteckningsbok och gav varje stressmoment en egen sida. Under vart och ett av stressmomenten skrev jag sedan punktlistor över hur jag skulle ta tag i dem. Jag valde att inte ta tag i ett stressmoment i taget, utan i en punkt i taget.

Ett av mina nuvarande stressmoment i boken är ”Nya glasögon”. Eftersom jag, p.g.a. rädsla, inte varit hos optikern på många år så är ”Nya glasögon” ett ganska stort stressmoment. Första punkten blev därför ”Boka tid”. Den punkten tog jag tag i med en gång.

Ett annat stressmoment i boken är ”Bostad”. Där är första punkten ”Annonsera varje månad”, så därför lade jag ut ett antal annonser. I morgon får jag påfyllning på kontot och då är det dags att ta tag i punkt nummer två under ”Nya glasögon”, nämligen att lägga undan pengar till synundersökningen i januari.

Den här strategin fungerar jättebra, för den lindrar verkligen stressen. Utom när det kommer till de punkter där jag måste förlita mig på andra människor förstås. 😉

Aspergers syndrom och stress

Många personer med Aspergers syndrom är, i olika grad, extra känsliga för stress. Det kan t.ex. vara så att man blir stressad av sådant som de flesta andra inte blir stressade av, att man har svårt att skynda sig och därför blir stressad när det ställs krav på att arbeta i ett högt tempo, eller att den stress man känner är väldigt stark och därför blir övermäktig.

Mina svårigheter med automatisering och praktiska göromål gör att jag inte kan skynda mig, hur mycket jag än försöker. Försöker jag skynda mig så blir det helt enkelt fel. Jag behöver god tid på mig att tänka på hur jag ska göra, att göra, och att sedan tänka på hur jag gjort och vad jag eventuellt har missat. Detta gjorde att beställningarna, när jag jobbade på snabbmatsrestaurang, inte blev klara när de skulle varit klara – utan när jag hade tänkt klart, något som gjorde mig fruktansvärt stressad. Ibland hade jag så många beställningar att göra att jag blev blockerad av stress, varpå beställningarna inte blev klara alls.

Att jag gått in i väggen upprepade gånger har gjort att jag numera helt saknar stresströskel. Minsta lilla stressmoment kan sätta sig som en spärr i mitt huvud och göra mig totalt blockerad. Detta innebär att jag, när jag måste förlita mig på andra människor, kan känna mig så stressad att jag har svårt att tänka på något annat än det aktuella stressmomentet.

Till saken hör att det bästa sättet för mig att undvika stress är att ha ordning och reda. Jag vill öppna min post samma dag som jag får den, för att sedan ta hand om den så som den ska tas om hand beroende på vilken slags post det rör sig om. Jag vill förvara alla viktiga papper i rätt fack i mappen som är avsedd för just viktiga papper, och jag vill betala hyra och räkningar i samma stund som aktivitetsersättningen och bostadstillägget trillar in på kontot. Jag vill skriva listor i mobilen över sådant jag behöver göra och köpa, och så fort ett nytt stressmoment dyker upp vill jag omedelbart göra en steg-för-steg-plan för hur det ska lösas och när. Då känner jag mig lugn igen. Oftast. Men inte alltid.

För ibland måste jag som sagt förlita mig på andra människor, något som i sin tur innebär att jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov och då känns det genast stökigt. På snabbmatsrestaurangen klarade jag inte av att ha kontroll, men när jag måste förlita mig på andra människor har jag inte möjlighet att ha kontroll. Det känns egentligen lika illa.

Exempelvis ska jag snart ansöka om förlängd aktivitetsersättning. Om det bara vore att skriva ut blanketterna för aktivitetsersättning och bostadstillägg, fylla i dem, kopiera alla papper som behövs för bostadstillägget och skicka in dem så skulle det inte vara några problem. Jag skulle förstås bli väldigt trött, men jag skulle veta att allt blev gjort och när. Jag skulle, med andra ord, ha fullständig kontroll över själva ansökningsprocessen. Nu är det tyvärr inte så enkelt, utan för att kunna ansöka om förlängning behöver jag även ha ett läkarutlåtande från psykiatrin och ett intyg från neurologen. Där måste jag förlita mig på andra människor och det gör mig stressad.

För det första måste jag få ett intyg från neurologen angående mina svårigheter att tolka synintryck. Jag pratade med henne i torsdags och hon skulle skriva ett intyg. Det innebär att jag måste förlita mig på att hon kommer ihåg det och att hon gör det i tid. Stress. Eftersom hon aldrig har skrivit intyg åt mig förut så vet jag inte heller hur hon skriver, d.v.s. jag vet inte om intyget kommer att vara bra eller inte. Stress. Eftersom jag, inför kontakterna med Försäkringskassan, vill veta exakt vad som står i mina papper så bad jag neurologen att skicka intyget hem till mig. Det innebär att jag måste förlita mig på att mottagningens sekreterare får iväg intyget med posten. Stress.

För det andra så har min läkare inom psykiatrin slutat, vilket innebär att jag måste få en ny läkare. Det har jag inte fått ännu. Stress. Den nya läkaren måste dessutom vara en person som jag känner förtroende för, något som ju är omöjligt att veta innan jag träffat personen i fråga. Stress. Dessutom vet jag ju inte heller hur denna läkaren skriver, eller om den här mottagningens sekreterare kommer att få iväg utlåtandet hem till mig. Stress och stress.

När väl ansökningsprocessen är avklarad kommer själva handläggningsprocessen. Här måste jag förlita mig på att min handläggare på Försäkringskassan tar tag i min ansökan i god tid innan min nuvarande ersättningsperiod är slut, så att jag slipper söka försörjningsstöd igen. Stress. Eftersom jag inte vet exakt när min handläggare kommer att ta tag i min ansökan så vet jag inte heller exakt när jag kommer att få ett beslut. Stress. Det innebär att jag, för att jag åtminstone ska kunna sova om nätterna, då och då måste ringa till min handläggare och kolla hur det går med min ansökan. Själva beslutet är jag inte så orolig över, eftersom jag tror att mina chanser att få förlängd aktivitetsersättning är goda, men ansöknings- och handläggningsprocessen bekymrar mig.

Vilken situation jag än befinner mig i så får det helt enkelt inte bli något krångel som jag själv inte kan råda över. Stress.

Hur vilar man?

Den senaste veckan har jag haft ont i magen, en molande värk som strålar ut i ryggen. Ganska exakt som mensvärk, fast högre upp. Värst är det på natten och när jag vaknar på morgonen, bäst känns det en stund efter att jag ätit. Värktabletter hjälper inte.

Jag vet att det kan vara magsår och att jag måste gå till vårdcentralen om det inte slutar mola snart. Jag vet att stress kan sätta sig fysiskt och att det är därför jag nu hittar hårstrån överallt. I sängen, på prydnadskuddarna, på golvet, i handfatet, på mina kläder, på filten jag brukar vira in mig i när jag har filmkväll med katten. Överallt hittar jag hårstrån, mina hårstrån. Och det är inte första gången, för det är såhär det brukar bli när jag är på väg in i väggen.

Jag vet att det är varningstecken när jag får kämpa hårt för att kunna formulera mig, när jag drömmer mardröm efter mardröm och när jag sitter på sängen och stirrar rakt fram i flera timmar eftersom min hjärna inte orkar processa. Jag vet att det är ett varningstecken när världen därute snurrar förbi mig likt en slänggunga och jag inte ens orkar lyfta armen och vinka.

Jag vet också att jag verkligen borde vila nu. Men hur vilar man när det hela tiden dyker upp nya stressmoment? Hur vilar man när man bara kan träffa sin samtalskontakt varannan vecka och måste lägga all sin energi på att vara sitt eget mentala stöd? Hur vilar man när man måste hantera allt som är svårt ensam? Hur vilar man när man just fått veta att en läkare man trivs med ska försvinna? Hur vilar man när man har svårt att känna tillit och måste börja om på nytt med en ny person? Hur vilar man när man inte vet vem den personen blir? Hur vilar man när kommande möten med Försäkringskassan måste ske utan den som skrivit intygen? Hur vilar man när man måste upplysa den psykiatriska mottagningens enhetschef om överbelastningen på mottagningen? Hur vilar man när man måste be densamma att inte lämpa över ansvaret på personalen? Hur vilar man när man får panik för att man känner att man står still i sin personliga utveckling? Hur vilar man när man märker att alla andra verkar utveckla sina liv? Hur vilar man när andra pratar om jobb och resor och shopping och nya bostäder och man själv önskar att man hade ork och pengar? Hur vilar man när man får frågor om framtiden och man inte vet vad man ska svara?

Och hur vilar man när håret behöver tvättas, duschhandduken behöver hängas upp, naglarna behöver klippas, tanden behöver dras ut och tandläkaren bytas ut? Hur vilar man när ens stresshanteringsrutiner inte längre hjälper?

Ja, hur gör man egentligen? Hur i hela friden vilar man?