När omgivningen tycker att man har fel fokus

Om man har ett annat sätt att fungera kan det ibland hända att omgivningen tycker att man fokuserar på fel saker. Det kan t.ex. vara så att man är glad över att man ägnat sig åt en aktivitet, eller kanske köpt en sak, som för många människor inte skulle te sig särskilt meningsfull, eller att man är rejält orolig eller ledsen över något som de flesta andra inte skulle vara så oroliga eller ledsna över. I sådana situationer kan det hända att omgivningen säger: ”Lägg inte så mycket tid på att leka med papperslappar. Fokusera på dina nya dockor istället.” Eller: ”Fokusera inte så mycket på att det är din tur att ansvara för fredagsfikat på förmiddagen. Du ska ju ha uppkörning på eftermiddagen.”

Vi människor vill ofta varandra väl, men välviljan kan bli missriktad om vi utgår från att det som är meningsfullt för oss själva är meningsfullt även för alla andra, eller om vi försöker få en annan person att förstå att det som vi själva skulle vara mest nervösa inför också är det som den andra personen borde vara mest nervös inför. Det är ju inte säkert att den andra personen fungerar på samma sätt. Barnet som leker med papperslappar kanske upplever dockorna som tråkiga och begränsade, medan papperslapparna kan vikas hur som helst och förvandlas till allt möjligt i barnets fantasi. Personen som är nervös inför att ansvara för fredagsfikat kanske tycker att det här med bilkörning är något av det enklaste som finns, medan det är oerhört svårt att köpa rätt mängd fikabröd och att brygga lagom mycket kaffe.

En gång under lågstadiet, när jag var på loppis, fick jag upp ögonen för en bilkudde – en sådan som barn sitter på för att komma högre upp i bilen. Jag ville bums köpa den, men pappa var högst tveksam. För det första var farmor den enda i familjen som hade bil, för det andra var jag väldigt lång för min ålder och behövde därför ingen bilkudde, och för det tredje så var kudden både smutsig och trasig i tyget. Jag brydde mig inte om något av det där utan ville ha bilkudden i alla fall, och till slut gav pappa med sig. Den kostade ju trots allt bara en krona.

Redan på hemvägen satt jag på kudden i farmors bil, och när jag kom hem gick jag direkt ner till mina föräldrars sovrum med min guldklimp Bilkudden. Jag skulle leka bil – en lek som gick till som så att jag helt enkelt satt på min bilkudde och låtsades att jag var i en riktig bil. I fantasin var jag ute på alla möjliga äventyr i bilen som inte fanns, men äventyren utspelade sig helt och hållet i mitt huvud så allt mina föräldrar såg var en unge som satt still på en bilkudde i en dubbelsäng. Efter några dagar, när jag hade ägnat ganska mycket tid åt att leka bil, började mina föräldrar därför tycka att jag skulle fokusera på ”riktiga lekar”, d.v.s. lekar som enligt dem var meningsfulla. Enligt deras sätt att fungera var en bilkudde inte någon meningsfull sak att leka med – och mitt sätt att leka bil ansågs heller inte meningsfullt – men själv minns jag fortfarande billeken som en av min barndoms absolut roligaste och meningsfullaste lekar. Att låtsas vrida på en ratt hade för mig inte varit något roligt sätt att leka bil, för vrida-på-ratten-rörelsen var en väldigt svår rörelse för mig att göra, och jag ville inte att lekar skulle vara svåra utan avkopplande.

När jag blir riktigt ledsen blir jag oftast så ledsen att jag känner mig i stort sett otröstlig. Det brukar kännas som om världen har blivit grå och jag vill helst bara ligga i sängen med täcket över huvudet och gråta. Efter ett tag händer det ofta att andra människor tycker att jag borde ha ”sörjt färdigt”, att jag inte kan ”hålla på och vara såhär ledsen”, och att jag ”måste försöka fokusera på annat”. De menar förstås bara väl, för många människor är – beroende på orsaken till sorgen – inte ledsna lika länge, och många kan också må bättre av att fokusera på andra saker än det som gör dem ledsna. Själv fungerar jag så om jag bara är lite ledsen, men om jag är ledsen ända in själen så fungerar jag tvärtom. Då behöver jag, oavsett hur lång tid det tar, få vara i min smärta tills den minskar och slutligen försvinner. Om jag bara skulle tillåta mig själv att sörja under en begränsad tid, eller försöka trycka undan sorgen genom att fokusera på annat, då skulle jag må ännu sämre, sorgen skulle bli ännu starkare och framför allt skulle det ta ännu längre tid för den att försvinna. Många människor mår sämre av att fastna i sin sorg, men själv måste jag fastna i den för att kunna bli av med den. Jag måste helt enkelt fokusera på rätt sak, nämligen det jag är ledsen för.

Sorgen och saknaden är inte fri

Jobbiga avsked följs inte sällan av sorg och saknad. Man sörjer den – eller det – man förlorat, kanske genom att gråta floder och innerligt önska att förlusten kunnat göras ogjord. Ibland upphör saknaden när man sörjt klart, andra gånger fortsätter man att sakna under lång tid efteråt, i vissa fall hela livet. Att det är så är allmänt accepterat, men däremot är det inte allmänt accepterat att sörja vem – eller vad – som helst hur intensivt som helst under hur lång tid som helst. Sorgen och saknaden är inte fri.

Det finns en norm som säger att man ska sörja och sakna djur mindre än människor, platser mindre än djur, och föremål mindre än platser. Normen säger också att de människor, djur, platser och föremål man ska sörja och sakna mest är de som funnits i ens liv allra längst.

All sorg och saknad förväntas också ske utifrån från normen för hur mycket olika slags relationer, djur, platser och föremål är värda. Den normen innebär bl.a. att privata relationer är mer värda är professionella, att en häst har ett större känslomässigt värde än en mus, att platser där man bott är mer värda än platser man besökt, och att ett smycke är mer värt än en teknisk pryl – även om man fått båda i examenspresent.

Dessutom talar normen om att relationer till nära släktingar är mer värda än relationer till vänner, att läraren betyder mer än tandläkaren, att bandet till ridskolehästen är svagare än bandet till djuret därhemma, att barndomshemmet har ett större känslomässigt värde än lyan man hyrde ett halvår i andra hand, och att det smycke man fått av sin partner är mer värt än det smycke man fått av sin förälder – såvida man inte är väldigt ung, för då är det enligt normen tvärtom. Sammantaget gäller också att ju mindre värdefull enligt normen, desto enklare att ersätta.

Min sorg och saknad är rörlig, d.v.s. jag kan sörja och sakna människor, djur, platser och föremål helt oberoende av dessa normer. Det har gjort att jag indirekt fått höra att min sorg och saknad varit överdriven eller att människor ansett att den – eller det – som jag saknat gått att ersätta. När jag sörjde mina skalbaggar Oskar och Josefine fick jag höra ”men Johanna, det är ju bara skalbaggar” och ”vi kan skaffa nya”. Även om jag förstod att mina föräldrar sade så för att trösta mig så gjorde de orden att jag gick sönder ännu mer inuti, för Oskar och Josefine hade betytt väldigt mycket för mig.

I många år undrade jag varför jag blev så ledsen för sådant som jag – vad jag trodde – inte borde bli fullt så ledsen för. Jag blev arg på mig själv för att jag i långa perioder sörjde människor och djur som jag – vad jag trodde – borde ha kunnat ersätta. Numera vet jag att det handlar om att normen säger en sak, medan jag fungerar på ett annat sätt. Normen och jag är helt enkelt inte kompatibla med varandra.