När ska man byta läkare/samtalskontakt?

Då och då får jag frågan om när jag tycker att det är dags att byta läkare eller samtalskontakt. Jag brukar svara att jag tycker att man ska byta dels när personkemin inte stämmer, dels när man inte får den hjälp man behöver. Det kan också finnas andra, mer subtila, tecken på att man går hos fel person. Jag anser personligen att man bör låta varningsklockorna ringa – och lyssna på dem – om:

* man innan besöken oroar sig för att läkaren eller samtalskontakten inte ska förstå. Ofta.

* man efter besöken känner ett behov av att ringa/smsa/mejla läkaren eller samtalskontakten för att förtydliga saker eller kolla att hen säkert har förstått. Ofta.

* man känner sig jobbig eller i vägen om man kontaktar läkaren eller samtalskontakten mellan besöken.

* man undviker att be läkaren eller samtalskontakten att ordna saker (t.ex. boka tid hos någon annan på mottagningen eller boka samverkansmöten med Försäkringskassan) eftersom man vet att det ändå inte kommer att bli gjort i tid.

* läkaren eller samtalskontakten ofta missar – eller väntar orimligt länge med – att ringa upp.

* man tycker att läkarens eller samtalskontaktens bortförklaringar till varför hen inte har hört av sig den här gången heller låter fullt rimliga, även om hen säger att hen under en veckas tid inte har hunnit svara på ett sms. 

* man ser det som självklart att gång på gång behöva förklara självklara saker för läkaren eller samtalskontakten (”Det är jätteviktigt att du ser till att boka den här läkartiden nu”, ”Du måste kontakta mig om du inte hinner skriva klart ett viktigt intyg i tid”).

* man är så van vid läkarens eller samtalskontaktens beteende att man tycker att allt ovanstående är helt normalt.

* man upplever att man alltid får ”enda tiden som finns” och tänker att det är självklart att läkaren eller samtalskontakten måste prioritera andra patienter.

* man ofta känner att man måste kämpa för att inte bli avfärdad med ”det är vanligt när man har diagnos X”.

* man upplever att läkaren eller samtalskontakten har en mycket bestämd uppfattning om en och att man måste lägga tid och energi på att motbevisa denna.

* man ”av en slump” har fått sämre självförtroende, självkänsla och/eller självinsikt under den tid man gått hos läkaren eller samtalskontakten.

* man slutar lita på sin magkänsla och avfärdar den som hjärnspöken och katastroftankar.

Jag har själv haft en psykiatrikontakt där de flesta av ovanstående punkter varit uppfyllda, men trots det drog jag mig för att avsluta kontakten. Jag visste ju inte vem jag skulle få träffa därnäst och var rädd att det skulle visa sig att jag hade ”bytt ner” mig. Det slutade i alla fall med att jag avslutade kontakten och en tid senare kände jag mig otroligt mycket starkare och tryggare i mig själv. Det blev tydligt för mig att det inte bara berodde på att jag hade fått en ny, mycket bättre, kontakt – utan också på att jag hade brutit med den förra.

Mitt sätt att tycka om människor – del 2

Varje gång jag träffar en ny människa är det första jag lägger märke till hur denne verkar vara som person. Jag reflekterar över vilken typ av individ jag har att göra med, och under tiden brukar jag ganska tydligt känna huruvida jag vill fortsätta träffa personen eller inte. Om jag tycker om det jag ser av individen, träffar jag gärna personen fler gånger. Om jag inte tycker om det jag ser av individen, känner jag mig oftast väldigt obekväm och illa till mods, och då ser jag det som ett tecken på att jag och den andra personen inte är särskilt kompatibla.

När jag har sett individen fokuserar jag på olika saker beroende på situation. Om jag träffar en person i privata sammanhang brukar jag fråga personen olika saker, som t.ex. vad hen har för intressen och hur hens liv ser ut. Svaren på dessa frågor får mig inte att tycka varken mer eller mindre om personen, men när jag tycker att någon verkar vara en intressant individ så vill jag gärna lära känna den personen lite närmare.

Om jag träffar en person i ett icke-privat sammanhang, t.ex. inom psykiatrin, frågar jag inte om intressen eller livssituation. När jag har sett individen är det då istället personens yrkeskunskaper som jag lägger märke till. Jag brukar ställa mig själv frågan: Ska den här individen få använda sina yrkeskunskaper för att hjälpa mig? Ibland kanske svaret blir nej – om personen i fråga inte verkar ha tillräckliga kunskaper för att kunna hjälpa mig – men det betyder inte att jag inte tycker om personen. Om jag tycker om den individ jag har sett så tycker jag om den individen även om yrkeskunskaperna brister, men eftersom jag går till psykiatrin för att få hjälp med mina problem, så säger jag nej om individens yrkeskunskaper inte håller måttet. Å andra sidan säger jag nej också när kunskaperna finns, men personkemi saknas.

Ibland börjar kontakten med nya människor via mejl, och då finns det en risk att första intrycket blir fel. Jag har t.ex. mejlat med personer som jag fått en negativ bild av, men när jag väl träffat dem så har jag sett vilka de faktiskt är, och då har jag kunnat stryka ett stort streck över den där negativa bilden. Jag har även varit med om motsatsen, d.v.s. att jag fått en positiv bild av en person via mejl, men när jag väl träffat personen så har jag sett en individ som jag inte alls tyckt om. I båda dessa fall brukar en träff i verkligheten leda till att jag får en djupare förståelse för personen i fråga, och då har jag ju vunnit någonting, även om jag kanske inte vill träffa personen igen.

I fallet med min nya samtalskontakt slutade det lyckligt. Om vi inte hade haft en långdragen och alldeles hopplös mejlkonversation om läkartider, som gjorde mig så arg att jag kände mig tvungen att konfrontera henne öga mot öga, så hade jag aldrig upptäckt att det var henne jag skulle ha som samtalskontakt. 

I fallet med en privat mejlkontakt för något år sedan slutade det mindre lyckligt. Mejlkonversationen hade gått som en dans, men när vi väl träffades i verkligheten tänkte jag omedelbart ”oj då”. Pinsam tystnad uppstod, och jag fick än en gång bekräftat att jag inte klarar av att bygga en vänskapsrelation enbart på gemensamma intressen. Det måste till mer.

Trots att jag har lätt för att se vem en människa är, uppfattar jag sällan sådant som ansiktsuttryck och kroppsspråk, och därför händer det att jag misstolkar individens intentioner. Jag kan t.ex. tro att någon bara vill vara vän, fastän hen i själva verket vill ha ett förhållande. Man kan säga att jag är jättebra på att se vem någon är, men sämre på att förstå vad samma person vill med vår kontakt. Människor behöver inte förklara vilka de är, men de får hemskt gärna förklara vad det är de vill.

När psykiatrin fungerar bra

Efter att ha skrivit ett flertal blogginlägg om vad som inte har fungerat för mig inom psykiatrin, så tänkte jag nu skriva ett inlägg om vad som faktiskt fungerar, för nu tror jag att jag äntligen har hittat rätt.

Nu har jag övergått helt och hållet från mottagning X till mottagning Y, och har hunnit träffa min nya läkare två gånger. Tidigare har jag träffat ytterst få läkare som frågat om någonting som inte har med mina diagnoser att göra, och ännu färre läkare som haft tid att ta reda på hur mitt liv har sett ut före det år då läkarbesöket i fråga ägt rum. Därför har jag ofta inte fått chansen att ge läkarna en helhetsbild av min problematik, trots att detta verkligen hade behövts. Konsekvensen av detta har blivit att läkarna dragit förhastade slutsatser, vilket lett till att de aldrig riktigt ”sett” mig.

Min nya läkare har frågat om hela min tidigare kontakt med psykiatrin. Han har också frågat om min uppväxt och om hur det var i skolan. När jag har berättat om sådant som varit jobbigt så har läkaren frågat vad jag kände i de situationerna, då för tjugo eller tjugofem år sedan. Han har ställt frågor som varit kluriga att svara på och där jag har fått tänka till. Han har också ställt frågorna i den ordning som han bör ställa dem för att kunna bilda sig en helhetsuppfattning. Jag har inte heller behövt haspla ur mig allting (vilket för övrigt är omöjligt att hinna) under ett enda besök, utan båda besöken har slutat med att vi bokat en ny tid så att vi kan fortsätta kartlägga mina behov. Läkaren har också följt mig till dörren som leder ut från mottagningen, eftersom han har förståelse för att jag har svårt att minnas nya vägar inomhus. Jag vet också att jag är välkommen att höra av mig mellan gångerna, om jag skulle behöva komma i kontakt med honom.

Ett stort hinder för mig har varit att personer som jobbar inom psykiatrin ofta spelar en roll, där de låtsas vara lugna och återhållsamma i alla lägen. Inte sällan utgår de också från någon form av metod, istället för känsla och sunt förnuft. I mitt stilla sinne har jag önskat mig en framåt, icke återhållsam, samtalskontakt som inte håller upp någon såhär-ska-man-vara-när-man-jobbar-inom-psykiatrin-fasad. Jag har önskat mig någon som varit rakt igenom äkta, men har samtidigt tänkt att de personerna nog är mycket sällsynta.

Idag hade jag första riktiga samtalet med min nya samtalskontakt, som jag har valt själv. Hon är hundra gånger mer framåt och hundra gånger mindre återhållsam än vad jag är. Hon använder sig inte heller av en utstuderad metod för att få svar på det ena eller det andra. Hon frågar det hon undrar. Mer komplicerat än så behöver det inte vara när det gäller mig. Personalen behöver inte krångla till det i onödan.

När jag berättade saker för min nya samtalskontakt så fick jag spontana, ibland lite roliga, reaktioner. Då kände jag att det jag sagt hade gått fram, att hon förstod. Ett ”Fy fan” när jag berättar om en riktigt jobbig situation är så mycket bättre än en icke-reaktion, följd av en metodisk fråga. Naturliga reaktioner får mig att slappna av, och det blir lättare för mig att veta var jag har personen. Min nya samtalskontakts sätt att vara befinner sig ljusår ifrån det, alltmer vanligt förekommande, förhållningssätt som kallas för lågaffektivt bemötande – och det är jag så fruktansvärt glad för! Som pricken över i:et så är mottagningen i fråga inte inriktad på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utan riktar sig till en helt annan målgrupp. Detta innebär att det stöd jag får inte är slentrianmässigt anpassat efter mottagningens mallar, utan efter mig som individ. Äntligen.

NPF och terapi – del 2

Alla psykiatriska mottagningar fungerar inte likadant, utan de skiljer sig åt vad det gäller inriktning, resurser, kompetens etc. Detta innebär att den mottagning som är jättebra för en individ, kanske inte alls lämpar sig för en annan. När man ska gå i samtalsterapi är det därför inte bara viktigt att hitta rätt terapiform och rätt samtalskontakt, utan också rätt mottagning. Om mottagningen inte fungerar tillfredsställande när det gäller exempelvis resurser och tillgänglighet kan det vara svårt att få samtalsterapin att göra nytta, även om man hittat rätt terapiform och samtalskontakt.

Om man har en eller flera neuropsykiatriska diagnoser, är det vanligt att man går på en allmänpsykiatrisk mottagning. En sådan mottagning tar emot flera olika patientgrupper, vilket ofta innebär att personalen möter många olika diagnoser och svårigheter. På vissa ställen i landet finns däremot specialistmottagningar för personer med neuropsykiatriska diagnoser. På sådana mottagningar har de allra flesta patienter någon form av neuropsykiatrisk diagnos och personalen är vana vid att anpassa bl.a. samtalsterapi och bemötande efter personer som inte fungerar enligt normen. Det finns också specialistmottagningar som riktar sig till personer med andra diagnoser inom psykiatrins ansvarsområde.

Om man har en huvuddiagnos av neuropsykiatrisk karaktär hamnar man aldrig automatiskt på en specialistmottagning som har en helt annan inriktning. Däremot kan man bli rekommenderad att börja på en sådan mottagning, eller själv fråga om man får komma dit, om det finns särskilda omständigheter. Särskilda omständigheter kan t.ex. vara att den mottagning man egentligen hör till har svårt att hitta en passande läkare och/eller samtalskontakt bland sin egen personal. Det kan också vara som i mitt fall, att man utöver sina diagnoser har en annan problematik som mottagningen behöver – men inte har möjlighet att – ta hänsyn till.

Att gå på en specialistmottagning för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan vara bättre än att gå på en allmänpsykiatrisk mottagning eller en annan specialistmottagning, men det måste inte vara så. Var man får bäst hjälp beror bl.a. på hur man fungerar som individ, vilka möjligheter mottagningen har, och om man träffar rätt personer eller inte.

Jag gick tidigare på en specialistmottagning för personer med neuropsykiatriska funktions-nedsättningar. Den stora fördelen där var att jag träffade personal som verkligen hade kunskap om dessa diagnoser. När jag t.ex. berättade om sådant som har med min ojämna begåvningsprofil att göra så blev jag inte ifrågasatt eller misstrodd. Istället tyckte personalen att det jag berättade var helt normalt, eftersom de såg det hela med ”NPF-glasögon”. Jag behövde inte heller förklara vanliga NPF-begrepp, som automatiseringssvårigheter och låg energinivå, eftersom personalen var väl insatta. De träffade ju dagligen patienter med dessa problem. Mottagningen hade även mycket samarbete med Försäkringskassan och personalen kände till de flesta handläggarna, vilket kändes tryggt för mig som har aktivitetsersättning.

Den stora nackdelen var att det kunde bli lite för mycket fokus på neuropsykiatriska diagnoser. Ibland ville personalen gärna förklara alla mina bekymmer med Aspergers syndrom, även i de fall då de borde ha grävt djupare efter den faktiska orsaken bakom bekymren, för allt hade inte med Aspergers syndrom att göra. Jag upplevde även att jag fick en stämpel, att jag p.g.a. min aspergerdiagnos förväntades ha även sådana svårigheter som jag inte hade. Det fanns en tid då jag fick lägga ner mycket tid och möda på att förklara vilka svårigheter jag inte har, något som kändes väldigt frustrerande. Även om jag tyckte om min samtalskontakt, så har jag i efterhand insett att hon inte var rätt för mig. Jag klarade inte av att öppna mig helt och hållet för henne, vilket nog var orsaken till att samtalen egentligen inte ledde någon vart. Jag kom helt enkelt inte framåt.

Det senaste halvåret har jag gått på en allmänpsykiatrisk mottagning. Där har jag haft en samtalskontakt som sett mig som någon som har neuropsykiatriska diagnoser och inte som någon som är neuropsykiatriska diagnoser. Jag har i första hand varit en individ. Det har märkts att min samtalskontakt möter patienter med vitt skilda svårigheter, för hon har mycket kunskap om många olika saker. Våra samtal har anpassats efter mig som individ, och inte efter någon standardiserad diagnosmall. Detta har varit den stora fördelen.

Den stora nackdelen har varit resurserna. Att allmänpsykiatriska mottagningar riktar sig till en bred patientgrupp gör ofta att trycket på dessa mottagningar är extra stort. I detta fallet har det fått konsekvensen att jag inte kunnat få det stöd i den omfattning jag behövt, framför allt när det gäller mina svårigheter att känna tillit. Det har t.ex. inte funnits möjlighet att i lugn och ro få öppna upp för min läkare.

Nu har jag precis börjat på en annan mottagning, som ligger i anslutning till den allmänpsykiatriska. Den nya mottagningen är en specialistmottagning, men inte för personer med neuropsykiatriska diagnoser, utan för en helt annan målgrupp. Den här mottagningen har fler resurser än den allmänpsykiatriska, något som framför allt märks genom att personalen tar sig tid på ett annat sätt. Jag träffade min läkare för första gången för några veckor sedan, och det var otroligt skönt att slippa häva ur sig allting på en gång!

Under besöket märktes det att läkaren inte arbetar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar varje dag. Detta såg jag inte som någon nackdel, utan som en fördel. Istället för att se allting med NPF-glasögon även där det inte är lämpligt, så hade den här läkaren ett förutsättningslöst perspektiv. Läkaren kunde ju inte ge mig ett rutinmässigt ”ännu-en-patient-med-de-här-svårigheterna-bemötande” utifrån mina diagnoser, eftersom de flesta patienter på mottagningen inte har samma diagnoser som jag.

När det gäller samtalskontakt har personalen på den nya mottagningen inte stressat fram någon, utan de ville först kartlägga mina behov, för att kunna välja ut den samtalskontakt som skulle passa mig allra bäst. Det slutade ändå med att jag valde min samtalskontakt själv, baserat på magkänsla. Det blev en person som jag haft en del kontakt med (bl.a. var hon med under läkarbesöket), så jag frågade helt enkelt om jag kunde få behålla henne. Det var inga problem, så nu verkar jag äntligen ha hittat det jag behöver, nämligen en samtalskontakt som är betydligt mera framåt och mindre återhållsam än jag själv. Jag som trodde att normerna inom psykiatrin var alltför starka för att någon skulle våga vara på det sättet, hade fel. Det fanns hopp!

NPF och terapi – del 1

Om man mår psykiskt dåligt kanske man behöver gå i någon form av samtalsterapi. En samtalskontakt kan man få på olika sätt, men det vanligaste är att man har sin samtalskontakt på en psykiatrisk mottagning. Samtalskontakten är då ofta en psykolog, eller en sjuksköterska eller skötare med psykoterapiutbildning. Det räcker dock inte att man får ”en samtalskontakt”, utan det måste vara rätt samtalskontakt. Annars finns risken att man inte får ut någonting av samtalen eller att man – istället för att må bättre – mår sämre.

På psykiatriska mottagningar är det vanligt (undantag finns naturligtvis) att man först träffar en läkare och att denne väljer ut en samtalskontakt. Om man gått hos läkaren en tid är chansen stor att denne hittar en lämplig samtalskontakt, eftersom läkaren då vet hur man fungerar och vem man är som person. Om man däremot är ny för läkaren, kan det vara svårt för denne att matcha ihop en med rätt samtalskontakt utan att få lite hjälp på traven. Därför kan det vara bra att berätta för läkaren hur man vill att en samtalskontakt ska vara, så att läkaren i möjligaste mån kan välja ut rätt person. Vill man t.ex. ha någon som är lugn och lite mer tillbakadragen? Eller känns det lättare att öppna sig för en framåt person som pratar mycket? Är det viktigt att samtalskontakten utgår från fasta ramar, eller är det bättre med en spontan person?

Lika viktigt som det är att hitta rätt samtalskontakt, lika viktigt är det att hitta rätt inriktning på terapin. En av de absolut vanligaste inriktningarna är kognitiv beteendeterapi (KBT). Detta är en terapiform som de flesta psykiatriska mottagningar erbjuder, men – liksom andra terapiformer – så passar den inte alla individer. Personligen tror jag inte att det finns en enda terapiform som passar alla, utan det handlar om att hitta rätt terapiform för varje individ. Att hitta rätt terapiform är aldrig patientens ansvar, utan psykiatrins. Om man börjar i en terapiform som känns fel, så är det viktigt att man säger det. Detsamma gäller om man känner att man inte fungerar ihop med den samtalskontakt man fått.

Om man, utöver psykisk ohälsa, har en neuropsykiatrisk diagnos, kan samtalskontakten behöva ta hänsyn till denna. Exempelvis tolkar många – men absolut inte alla – personer med Aspergers syndrom saker och ting bokstavligt. Då kan samtalskontakten behöva tänka på att uttrycka sig konkret och undvika abstrakta begrepp. Samtalskontakten kan också behöva ta hänsyn till att en person som inte fungerar enligt normen kan ha ett annorlunda känsloliv och en ojämn begåvningsprofil. Om personen har känslor som t.ex. uppfattas som onormalt starka, är det viktigt att tänka på att de kan vara helt normala när det kommer till just den här personens sätt att fungera. Den ojämna begåvningsprofilen kan innebära att personen kan ha väldigt svårt att förstå vissa saker, men väldigt lätt att förstå andra. Därför kan det hända att man behöver lägga mer tid än tänkt på att förklara vissa saker, medan man kanske inte alls behöver förklara andra. Även terapins upplägg kan behöva anpassas efter personens sätt att fungera. I t.ex. KBT är det vanligt med hemuppgifter. Om patienten då är en student som kämpar stenhårt för att få skolans hemuppgifter gjorda, är det kanske inte lämpligt att även samtalskontakten ger hemuppgifter.

Samtidigt är det viktigt att inte anpassa terapin för mycket, d.v.s. göra sådana anpassningar som den enskilda individen inte behöver. Samtalskontakten bör akta sig för att anpassa sig efter patientens diagnos innan hen tagit reda på hur funktionsnedsättningen yttrar sig hos just den här individen. Alla personer med Aspergers syndrom tolkar t.ex. inte saker och ting bokstavligt, och uttrycker sig inte heller bokstavligt. Om då samtalskontakten utgår från att personen bokstavstolkar p.g.a. att hen har Aspergers syndrom, kan missförstånd uppstå. Om personen exempelvis säger ”aldrig mer” så kan det tolkas som ett tecken på stelbenthet och envishet, när det i själva verket bara är ett uttryck för frustration, precis som hos många andra. Anpassningar efter personens funktionsnedsättning kan behöva göras, men aldrig efter en förutbestämd mall, utan alltid efter individen.

Att gå vidare inom psykiatrin

När jag kom till min samtalskontakt idag var jag uppriven och förvirrad. Jag var uppriven eftersom den nya läkaren inte skickade in utlåtandet till Försäkringskassan i tid, och inte heller meddelade förseningen. Jag var arg och besviken över att hon, när jag ringde och hon var upptagen, inte kunde tänka sig att ringa tillbaka och att hon, när jag förklarade att man måste ringa om man blir sen med ett viktigt utlåtande, sa: ”Nä, det måste man inte”. Jag var ännu argare över att hon avslutade samtalet med att säga ”Nu räcker det, Johanna” och sedan slänga på luren.

Jag var förvirrad eftersom det jag trodde hade löst sig plötsligt visade sig vara olöst. Jag har fått mitt utlåtande, men jag har ingen läkare som kan inkomma med kompletteringar om Försäkringskassan kräver det. Jag har heller ingen läkare som kan stå upp för mig om Försäkringskassan skulle sätta sig på tvären. Att behålla den nuvarande läkaren är inget alternativ. Hon har förbrukat mitt förtroende och jag kommer att anmäla henne till patientnämnden. Någon ny läkare går heller inte att få, på grund av den rådande situationen på mottagningen. Eftersom få läkare vill jobba under de omständigheterna så är det helt enkelt läkarbrist.

Jag var förvirrad eftersom jag stod mellan två val, som båda på olika sätt kändes som två icke-val. Val nummer ett: Byta mottagning ganska omgående, utan att få tillräckligt mycket tid att avsluta med min samtalskontakt, för att säkerställa att jag har en läkarkontakt om det skulle bli problem med Försäkringskassan. Val nummer två: Stanna kvar på den nuvarande mottagningen fram till sommaren som planerat och kunna avsluta med samtalskontakten i lugn och ro, men stå utan läkarkontakt – och i förlängningen också pengar – om det skulle bli problem med Försäkringskassan.

Häromdagen var jag helt inställd på val nummer ett, men när jag träffade min samtalskontakt idag kändes det helt plötsligt långt ifrån självklart. Det hade förmodligen känts lätt om jag inte trivts med min samtalskontakt, eller om hon varit sådär, men nu är det ju inte så. Jag är väldigt personkänslig och har stark integritet, så när jag började på mottagningen var jag långt ifrån säker på att jag skulle hitta någon som jag skulle kunna öppna mig för eller ens känna förtroende för. Men det gjorde jag. Min samtalskontakt har varit ett jättestort stöd för mig under flera års tid och hon är precis så som jag vill att en bra samtalskontakt ska vara. Även om hon såklart har sina fel och brister, som gör att jag kan bli irriterad på henne ibland, så har hon varit toppen. Därför klarade jag inte av att gå därifrån idag för att aldrig träffa henne mer, och hon tyckte inte heller att vi skulle avsluta en dag som denna, när jag var så uppriven och inte ens kunde tänka klart.

Däremot tyckte hon att jag skulle kontakta den mottagning jag vill börja på och tala om för dem att jag vill ha en tid, för hon vet lika väl som jag att mitt behov av en fungerande läkarkontakt inte går att lösa på något annat sätt. Dessutom skulle jag ju ändå behöva byta mottagning förr eller senare för att få stöd i den omfattning jag behöver. Tiderna på min nuvarande mottagning räcker som bekant inte till. Vi kan, menade samtalskontakten, avsluta när jag fått en tid på den nya mottagningen.

Jag visste varken ut eller in, men vi bokade i alla fall en ny tid om en och en halv vecka. När jag kom hem skickade jag ett mejl till den person jag haft kontakt med på den mottagning jag vill börja på och talade om att jag gärna börjar där efter påsk. När jag hade gjort det så kändes det faktiskt lite bättre, för nu har jag liksom tagit första steget. Dessutom lyckades jag – till skillnad från när jag har flyttat och bara kastat mig iväg till en ny ort – bromsa mig själv och rådgöra med samtalskontakten först. Det är jag stolt över, att jag inte bara flydde.

Resten av dagen ska jag ägna åt att försöka acceptera att det har blivit såhär, låta det sjunka in. I morgon ska jag ägna ännu en stund åt att tänka på allt som varit bra med min nuvarande mottagning, så att jag – när jag slutar – förhoppningsvis minns allt som varit bra mer än det som varit dåligt. Dessutom har ju mottagningen på sätt och vis redan gått i graven. Den är uppdelad i nya enheter med nya team och den fungerar på ett annat sätt nu än tidigare. Faktum är att den inte ens har samma namn. Det är dags att gå vidare nu.