Förändringar som skapar obehag

Jag är väldigt känslig för rumsliga förändringar. d.v.s. förändringar som innebär att ett rum eller en plats – rent strukturellt – inte ser ut som förut. Jag har ingenting emot att ett rum blir ommålat eller får nya möbler – sådant är oftast bara trevligt – men jag tycker att det är jobbigt om de nya möblerna inte står på samma plats som de gamla. Att ”ta in” ett rum är så svårt och tar så mycket energi att minsta lilla förändring kan skapa kaos i min hjärna, göra mig desorienterad. Jag föredrar att flytta framför att möblera om, för en flytt innebär en nystart snarare än en rumslig förändring. Om jag t.ex. flyttar till en annan lägenhet skulle jag inte bli desorienterad. Om jag däremot skulle bo kvar i samma lägenhet och bara byta plats på sängen och bokhyllan, då skulle jag bli desorienterad.

När det skett en rumslig förändring på en plats så känns alla andra platser också annorlunda. Om man sitter och räknar mynt kan det ibland räcka med att ett enda mynt trillar ner på golvet för att man ska tappa räkningen och behöva räkna alla mynten från början. Samma sak är det för mig med rumsuppfattningen. Det räcker med en rumslig förändring för att jag ska tappa greppet om alla platser.

Att ett rum eller en lägenhet har förändrats medan världen utanför dörren eller fönstret varit densamma har jag varit med om ganska många gånger. Det gör mig nervös och man skulle kunna likna det vid att böckerna trillar ut ur bokhyllan och hamnar i en enda röra på golvet, medan bokhyllan står kvar. Nu har bokhyllan också vält och hyllplanen ligger utspridda bland böckerna, för nu är det rumsligt bergochdalbanekaos.

Min samtalskontakt har fått ett nytt arbetsrum. Det ser exakt likadant ut – och är exakt likadant möblerat – som det förra, men vägen dit från väntrummet är helt annorlunda. Istället för att gå åt det vanliga hållet går man nu åt motsatt håll, för att sedan gå genom vad som känns som en labyrint. Därefter går man in genom dörren och där innanför ser allting ut precis som vanligt. Kaos. Att plötsligt inte hitta till min samtalskontakts arbetsrum, för att sedan upptäcka att det nya rummet såg ut precis som det gamla, gav mig känslan av att vara med i en surrealistisk film. Det hela kändes lika overkligt som det förmodligen skulle ha känts för de flesta människor att gå ut genom sin egen port och upptäcka att husen och gatorna flyttats om i en helt annan ordning. Helt plötsligt skulle man inte kunna orientera sig i sitt eget område – men innanför ens dörr skulle allt se ut som vanligt. Få människor skulle nog tycka att världen kändes som den brukar då.

Nu känns det annorlunda att vara hemma, annorlunda att handla på ICA och annorlunda att gå på stan. I vanliga fall brukar platser som flyttar på sig (t.ex. bussar) inte kännas annorlunda bara för att det skett en rumslig förändring någonstans, men igår kändes t.o.m. tunnelbanetåget annorlunda. Förmodligen kommer det att ta ett bra tag innan jag vänjer mig vid den förändring som nu har skett, men när jag gjort det så kommer ”annorlunda” att bli ”som vanligt”. Det ser jag fram emot!  🙂 

Intyg, läkare och rumsliga förändringar

Hej alla läsare!
Nu är jag tillbaka här på bloggen. Den senaste veckan har jag ägnat åt sjukvården, sjukvården och åter sjukvården. I mitten av december pratade jag med neurologläkaren om att Försäkringskassan vill ha ett intyg på att min hjärna har svårt att tolka synintryck. En och en halv månad, och en påminnelse, senare kom det intyget. Det var så undermåligt att jag tyvärr inte kunde skicka in det till Försäkringskassan, men inget ont som inte har något gott med sig; genom intyget lärde jag mig något nytt om mig själv, nämligen att jag inte klarar av att cykla eller rida. Eftersom ridning är ett av mina stora intressen så var det ju bra att jag fick veta att jag inte klarar av det, så att jag kan hitta en annan hobby.

Nej, skämt åsido, så förstår jag inte var neurologläkaren fått det där ifrån. Jag hade ju berättat för henne att cykling och ridning fungerar bra – men att jag inte cyklar eller rider i trafiken eftersom jag har svårt att bedöma avstånd. Dessutom hade jag berättat att anledningen till att min högeraxel är lite sned är att jag bröt den en gång när jag ramlade av en häst.

Häromdagen pratade jag med neurologläkaren om intyget, förklarade att det tyvärr inte håller. Jag förklarade att det t.ex. inte räcker med att skriva att jag har svårt med avståndsbedömning, utan att hon även måste ge konkreta exempel på hur dessa svårigheter påverkar mig i vardagen. Hon hade ju dessutom fått massor av sådana exempel – både när vi träffades och i remissen från psykiatrin. Alla dessa exempel tycktes dock som bortblåsta, för nu bad hon mig att ge exempel på olika svårigheter. Jag påpekade även att det är fel att jag inte klarar av att cykla eller rida, och att jag ju faktiskt rider varje vecka, något som neurologen inte hade uppfattat! ”Jaha, jag trodde att du bara ledde hästarna”, blev svaret. Där lärde jag mig något nytt om mig själv, igen. Jag trodde att jag red min medryttarhäst varje måndag, men jag har antagligen bara drömt. Att det slutade med att jag satt och hjälpte en specialistläkare i neurologi att formulera om ett intyg drömde jag tyvärr inte…

Häromdagen träffade jag en ny läkare på den psykiatriska mottagningen och det mötet kändes bra. Läkaren verkade kompetent, lyhörd och ordningsam. Att få en remiss till en ny neuropsykiatrisk utredning var inte alls några problem, utan den gick iväg redan samma dag. Jag kommer också att få ett LOH (Läkarutlåtande Om Hälsotillstånd) vilket jag måste ha för att kunna ansöka om förlängd aktivitetsersättning. Även om man redan har aktivitetsersättning så måste man skicka in ett nytt LOH när det är dags att ansöka på nytt. Detta beror på att Försäkringskassan behöver veta om ens arbetsförmåga har förbättrats eller försämrats sedan sist, eller om den ligger kvar på samma nivå. I mitt fall har arbetsförmågan inte förbättrats, så i mitt nya LOH kommer det förmodligen att stå ungefär samma saker som i det gamla.

En annan sak som hänt är att inomhusmiljön på den psykiatriska mottagningen förändrats en del i och med omorganisationen, och jag är enormt känslig för rumsliga förändringar. Därför håller jag just nu på att vänja mig vid min nya hemmiljö. Det har inte skett några rumsliga förändringar här hemma, utan bara på den psykiatriska mottagningen, men när det sker en rumslig förändring på en plats så känns alla andra platser också annorlunda. Som tur är brukar jag vänja mig till slut – men den här gången är det en lite speciell förändring som skett. Fortsättning följer.  😉 

Asperger och förändringar

Om man har Aspergers syndrom kan man, på olika sätt och i olika grad, vara känslig för förändringar. Exempelvis kanske någon blir väldigt stressad när hen blir sjuk och måste ändra sina planer, eller när hen får veta att dagens personalmöte kommer att äga rum klockan tre istället för klockan elva. Kanske tycker någon annan att det känns jättejobbigt när vännen möblerat om i sin lägenhet, medan en tredje person blir chockad när det visar sig vara soppa istället för risotto i skolmatsalen.

Det behöver dock inte vara så att man inte vill stanna hemma när man är sjuk, att man tycker att det – rent praktiskt – är en dålig idé att flytta personalmötet till eftermiddagen, att man tycker att vännens möbler stod bättre förut, eller att man inte gillar soppa. Kaoset i huvudet kan t.ex. orsakas av att man – för att vara säker på att energin räcker – noga måste planera sin vardag, något som kan göra att hela veckans planering faller som ett korthus om man är sjuk i två dagar. Det kan också handla om att man tycker att personalmöten tar betydligt mindre energi på förmiddagen än på eftermiddagen och att man därför undrar hur i hela friden man ska orka gå på möte klockan tre. Kanske får man svårt att orientera sig när möblerna inte står som de brukar hemma hos vännen, fastän man egentligen tycker att hen har gjort jättefint. Och soppa kan smaka bra, men för den som mår bäst av att i god tid veta vad hen ska äta kan det kännas obehagligt när matsedeln ändras utan förvarning.

Som barn tyckte jag att det var riktigt obehagligt när någon jag kände hade förändrat sitt utseende. En gång hade en av förskollärarna satt upp sitt långa hår i knut och jag gick inte nära henne förrän hon hade släppt ut håret igen. En annan gång skaffade min mamma nya glasögon och jag tyckte att de fick henne att se ut som en helt annan person, så jag insåg att jag skulle behöva rymma hemifrån. Det kändes visserligen sorgligt, men när mamma inte längre såg ut som mamma så kunde jag omöjligt bo kvar. När jag var ute och lekte i trädgården passade jag därför på att pipa iväg genom häcken och springa hem till farmor och farfar några kvarter bort. Där fick jag dock inte stanna, utan jag var tvungen att gå hem igen och vänja mig vid mammas nya utseende.

Nu i vuxen ålder är jag framför allt känslig för rumsliga förändringar, d.v.s. förändringar som innebär att ett rum eller en plats inte – rent strukturellt – ser ut som förut. Jag har inte ont av att ett rum blir ommålat, och nya möbler är oftast bara trevligt, men jag blir nervös om de nya möblerna inte står på samma plats som de gamla eller om soffan har bytt plats med bokhyllan. Jag gillar inte heller att behöva vara i t.ex. klassrum eller arbetsrum där jag vanligtvis inte vistas.

När jag pluggade på folkhögskola hände det att vi tillfälligtvis höll till i klassrum där vi inte brukade vara, och då fick jag ofta overklighetskänslor. Om klassrummet var annorlunda möblerat mot de klassrum jag vanligtvis vistades i, men samtidigt hade utsikt mot exakt samma del av gatan eller gården, så blev jag nervös. Det kändes som att sitta på en totalt okänd plats och blicka ut mot en väldigt välbekant, något som blev konstigt för mig.

När det sker en rumslig förändring så påverkas jag väldigt starkt av den. Om en vän har möblerat om sin lägenhet är det inte bara lägenheten som känns annorlunda, utan alla platser (med undantag för sådana som flyttar på sig, t.ex. bussar) känns annorlunda. Det känns annorlunda att vara hemma, annorlunda att vara i stallet, annorlunda att handla på ICA o.s.v. En ommöblering av ett rum på en plats gör att hela världen känns på ett annat sätt än innan. Så småningom övergår känslan från ”annorlunda” till ”som vanligt”, men så fort det sker en rumslig förändring någon annanstans så känns hela världen annorlunda igen.

Däremot har jag – under förutsättning att det är frivilligt – inga problem med att flytta. För många är det en större omställning att flytta till en helt ny bostad än att göra förändringar i den man redan har, men för mig är det tvärtom. En flytt innebär en ny lägenhet i ett nytt hus i ett nytt område och är, för mig, ingen förändring utan en nystart. En ommöblering innebär däremot att ingenting känns nytt utan bara annorlunda. Den känslan tycker jag inte alls om, så därför säger jag nej till annorlunda men ja till nystart. 🙂