Psykiatrin får inte befästa hysch hysch-normen

Att samma situation bemöts olika inom vården beroende på om det handlar om fysisk eller psykisk hälsa är tyvärr väldigt vanligt. Det är tyvärr också väldigt vanligt att personal inom psykiatrin ger näring åt hysch hysch-normen genom att indirekt fråga om personen skäms för sin psykiska ohälsa och för att hen faktiskt får hjälp med den. Exempel:

Scenario 1: Patienten sitter och pratar med sin granne när behandlaren kommer ut i väntrummet. ”Det var min granne”, förklarar patienten.

På tandläkarmottagningen: ”Där ser man! Världen är liten.”
På den psykiatriska mottagningen: ”Jaha!  (tystnad) Tycker du att det är jobbigt att träffa någon du känner här?”

Scenario 2: För några dagar sedan mötte patienten sin behandlare i en bokhandel, hejade kort och gick sedan vidare. Idag har patienten tid på mottagningen.

På tandläkarmottagningen: ”Den är väldigt trevlig, den bokhandeln. Läser du mycket?”
På den psykiatriska mottagningen: ”Tyckte du att det var jobbigt att möta mig någon annanstans?”

Scenario 3: Patienten berättar att denne skrivit på sin blogg om sin tandvårdsskräck respektive psykiska ohälsa.

På tandläkarmottagningen: ”Vad bra att du berättar och inspirerar andra! Det är många som skäms för att de inte vågar gå till tandläkaren.”
På den psykiatriska mottagningen: ”Du tänker väl dig för så att du inte lämnar ut dig för mycket?”

Givetvis är det viktigt att, oavsett om man jobbar inom psykiatrin eller inom den somatiska vården, vara noga med sekretessen, men sekretessen handlar om att respektera patientens integritet genom att inte lämna ut någon form av information till tredje part utan patientens medgivande. Att inte hälsa på patienten på stan om inte patienten hälsar först – eller om patienten inte uttryckligen talat om att det är okej att säga hej – är att respektera patientens integritet, likaså att låta bli att fråga vem det var patienten pratade med i väntrummet. Att fråga om det var jobbigt att träffa grannen i väntrummet eller behandlaren på stan är däremot inte att respektera patientens integritet, utan att utgå från att psykisk ohälsa är just känsligt och förknippat med skam. Om patienten tyckte att det var jobbigt att träffa grannen i väntrummet eller behandlaren på stan så kommer personen i fråga troligen att säga det, likaså om hen känner sig obekväm med någonting hen skrivit på sin blogg.

Ett viktigt led i att få bort hysch hysch-stämpeln är att få psykiatrin att sluta använda sig av den. En psykiatrisk mottagning är ju inget slutet ordenssällskap med hemliga agenter, utan en alldeles vanlig sjukvårdsmottagning där helt vanlig sjukvårdspersonal hjälper helt vanliga människor med helt vanliga hälsobekymmer.

Att vara öppen med sin funktionsnedsättning

Innan jag började blogga sa människor ibland att jag inte skulle prata så öppet om mina diagnoser och att jag absolut inte skulle svara ”jag ska till min samtalskontakt” om någon frågade vart jag var på väg. Nu när jag har bloggen händer det istället att andra människor säger: ”Du tänker väl dig för med bloggen, så att du inte publicerar någonting som du inte vill att alla ska veta om din funktionsnedsättning?” Budskapet är exakt detsamma: Sch! Det finns så mycket okunskap och fördomar.

Ja, det finns mycket okunskap och fördomar om funktionsnedsättningar. Det finns också en norm som säger att funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är känsliga saker som man inte pratar om hur som helst. Funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är hysch hysch-stämplade och därför anses det inte fullt acceptabelt att berätta för folk att man är på väg till sin samtalskontakt. Däremot är det hundra procent acceptabelt att tala om att man är på väg till tandläkaren – för munhälsan befinner sig utanför hysch hysch-sfären.

Jag har inte svårt för vita lögner, men jag använder dem bara när jag vill undvika att såra andra eller när jag inte vill prata om någonting som är känsligt för mig. Därför svarar jag, när någon frågar vart jag är på väg, sanningsenligt. Är jag på väg till samtalskontakten så säger jag det – för min psykiska ohälsa tillhör inte det som är känsligt för mig, och jag vägrar anpassa mig till den norm som säger att psykisk ohälsa är hysch hysch. Jag mår inte speciellt bra psykiskt, men jag vägrar att skämmas för det.

Samma sak gäller mina funktionsnedsättningar. Jag tänker inte skämmas för dem heller, jag tänker inte tassa på tå för fördomar genom att dölja mina funktionsnedsättningar när jag har möjlighet till det, eller genom att låta bli att berätta vissa saker på min blogg. Därför är det bra att människor ibland oroar sig för min öppenhet, för det påminner mig om att jag aldrig får låta mig förpassas in i hysch hysch-garderoben, där jag enligt Normen för Funktionsnedsättning och Psykisk Ohälsa borde befinna mig. Ingen hade oroat sig om jag drivit en blogg om migrän – för migrän anses inte känsligt och därför är det heller inte hysch hysch.

Att ta för givet att funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är känsliga ämnen för den enskilda individen bidrar inte till att få bort hysch hysch-stämpeln. Det bidrar inte till att stärka ett dåligt självförtroende, eller till att bibehålla ett gott. Det bidrar inte heller till ökad kunskap, färre fördomar eller en avdramatisering av ordet ”funktionsnedsättning” – för det går inte att öka kunskapen eller spräcka fördomarna om någonting som ingen vågar prata om.

Mår alla med asperger psykiskt dåligt?

En föreställning jag ofta stöter på är den om att alla som har Aspergers syndrom mår psykiskt dåligt. Det händer att det förutsätts att Aspergers syndrom är någonting som man automatiskt mår dåligt av, någonting som begränsar ens liv och som man helst skulle vilja bli botad ifrån om det bara gick. Så är det förstås för en del, men inte för alla. Långtifrån för alla.

För alla med Aspergers syndrom mår inte dåligt. Alla ser inte ens sin asperger som en funktionsnedsättning, utan som en personlighetstyp och/eller en tillgång. Någon tackar sin asperger för förmågan att lära in elva språk flytande och för framgångarna som språkvetare. Någon annan är övertygad om att hen aldrig skulle ha haft så fina och djupa vänskapsrelationer om det inte varit för hens förmåga att undvika ytligt småprat och istället leda in samtalen på det som verkligen betyder något. Någon tänker: ”Vad skönt att jag fungerar som jag gör”. Någon annan tänker: ”Det är tack vare min asperger som jag är den jag är”.

Även bland personer som ser sin asperger som en funktionsnedsättning finns det många som mår väldigt bra och som är tillfreds med sitt sätt att fungera. Någon är nöjd med hur hen lyckats anpassa sitt liv efter sina förutsättningar och känner att hens livskvalitet ökat. För någon annan har aspergerdiagnosen lett till stöd och förståelse som hen inte trodde fanns. Någon tänker: ”Vad fint det var att ha pysselstund med barnen idag. Nu när jag fått ett anpassat arbete orkar jag verkligen ta vara på livet.” Någon annan tänker: ”Jag har mina svårigheter, men jag lever ett rikt liv ändå.”

Bland de personer som faktiskt mår dåligt är orsakerna i en del fall mer eller mindre kopplade till Aspergers syndrom. Någon trivs inte med sitt sätt att fungera och önskar att hen passade in i majoritetsnormen. Någon annan trivs med sitt sätt att fungera men upplever ingen förståelse från omgivningen och mår dåligt p.g.a. det. Någon tänker: ”Om samhället inte hade varit utformat efter att alla människor fungerar ungefär likadant så hade jag inte känt mig såhär utanför.” Någon annan tänker: ”Min ojämna begåvningsprofil hindrar mig jämt från att göra det jag vill.”

Andra mår dåligt av anledningar som inte alls har med aspergerdiagnosen att göra. Någon glider in i en djup depression efter att ha blivit lämnad av sin fru. Någon annan drabbas av bipolär sjukdom (manodepressivitet). Någon berättar: ”Jag återupplever bilolyckan varje natt.” Någon annan berättar: ”Jag är så rädd för att bli kroppsligt sjuk att jag drabbas av panikattacker.”

Det är viktigt att komma ihåg att personer med Aspergers syndrom precis som andra människor kan drabbas av t.ex. livskriser och psykiska sjukdomar. Vi är inte förskonade från sådant. Det är också viktigt att ha i åtanke att personer med Aspergers syndrom kan lida av depressioner och ångest utan att det har sin grund i aspergerdiagnosen. En person som har diabetes eller en synskada kan bli deprimerad av anledningar som överhuvudtaget inte har att göra med diabetesen eller synskadan, och så är det för personer med Aspergers syndrom också.