Mitt sätt att tycka om människor – del 2

Varje gång jag träffar en ny människa är det första jag lägger märke till hur denne verkar vara som person. Jag reflekterar över vilken typ av individ jag har att göra med, och under tiden brukar jag ganska tydligt känna huruvida jag vill fortsätta träffa personen eller inte. Om jag tycker om det jag ser av individen, träffar jag gärna personen fler gånger. Om jag inte tycker om det jag ser av individen, känner jag mig oftast väldigt obekväm och illa till mods, och då ser jag det som ett tecken på att jag och den andra personen inte är särskilt kompatibla.

När jag har sett individen fokuserar jag på olika saker beroende på situation. Om jag träffar en person i privata sammanhang brukar jag fråga personen olika saker, som t.ex. vad hen har för intressen och hur hens liv ser ut. Svaren på dessa frågor får mig inte att tycka varken mer eller mindre om personen, men när jag tycker att någon verkar vara en intressant individ så vill jag gärna lära känna den personen lite närmare.

Om jag träffar en person i ett icke-privat sammanhang, t.ex. inom psykiatrin, frågar jag inte om intressen eller livssituation. När jag har sett individen är det då istället personens yrkeskunskaper som jag lägger märke till. Jag brukar ställa mig själv frågan: Ska den här individen få använda sina yrkeskunskaper för att hjälpa mig? Ibland kanske svaret blir nej – om personen i fråga inte verkar ha tillräckliga kunskaper för att kunna hjälpa mig – men det betyder inte att jag inte tycker om personen. Om jag tycker om den individ jag har sett så tycker jag om den individen även om yrkeskunskaperna brister, men eftersom jag går till psykiatrin för att få hjälp med mina problem, så säger jag nej om individens yrkeskunskaper inte håller måttet. Å andra sidan säger jag nej också när kunskaperna finns, men personkemi saknas.

Ibland börjar kontakten med nya människor via mejl, och då finns det en risk att första intrycket blir fel. Jag har t.ex. mejlat med personer som jag fått en negativ bild av, men när jag väl träffat dem så har jag sett vilka de faktiskt är, och då har jag kunnat stryka ett stort streck över den där negativa bilden. Jag har även varit med om motsatsen, d.v.s. att jag fått en positiv bild av en person via mejl, men när jag väl träffat personen så har jag sett en individ som jag inte alls tyckt om. I båda dessa fall brukar en träff i verkligheten leda till att jag får en djupare förståelse för personen i fråga, och då har jag ju vunnit någonting, även om jag kanske inte vill träffa personen igen.

I fallet med min nya samtalskontakt slutade det lyckligt. Om vi inte hade haft en långdragen och alldeles hopplös mejlkonversation om läkartider, som gjorde mig så arg att jag kände mig tvungen att konfrontera henne öga mot öga, så hade jag aldrig upptäckt att det var henne jag skulle ha som samtalskontakt. 

I fallet med en privat mejlkontakt för något år sedan slutade det mindre lyckligt. Mejlkonversationen hade gått som en dans, men när vi väl träffades i verkligheten tänkte jag omedelbart ”oj då”. Pinsam tystnad uppstod, och jag fick än en gång bekräftat att jag inte klarar av att bygga en vänskapsrelation enbart på gemensamma intressen. Det måste till mer.

Trots att jag har lätt för att se vem en människa är, uppfattar jag sällan sådant som ansiktsuttryck och kroppsspråk, och därför händer det att jag misstolkar individens intentioner. Jag kan t.ex. tro att någon bara vill vara vän, fastän hen i själva verket vill ha ett förhållande. Man kan säga att jag är jättebra på att se vem någon är, men sämre på att förstå vad samma person vill med vår kontakt. Människor behöver inte förklara vilka de är, men de får hemskt gärna förklara vad det är de vill.

Att ställa krav på dem som ska stötta

Om man har någon form av stöd från samhället har man rätt att kräva att den eller de som ska hjälpa en sköter sitt jobb och bemöter en på ett bra sätt. Men vad exakt kan man förvänta sig av sin läkare, sin kontakt på habiliteringen, sin boendestödjare eller sin handläggare på Försäkringskassan? Här kommer några exempel på sådant som jag brukar förvänta mig av mina de människor som ska hjälpa mig, och som jag anser att man har rätt att kräva:

* Att personalen har den rätta kunskapen för att utföra det arbete de utför, och att de utför arbetet ordentligt. Man kan t.ex. kräva att de som jobbar med personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har tillräckliga kunskaper om dessa diagnoser, och att ett läkarutlåtande är välformulerat och inte innehåller en massa luckor.

* Vanligt hyfs: att personalen kommer i tid till möten, att de hälsar ordentligt, att de uppträder trevligt, att de låter en prata till punkt o.s.v.

* Engagemang. Oavsett om det rör sig om en ansökan om aktivitetsersättning, samtalsterapi eller hjälp med hushållssysslor, så kan man kräva att personalen är ordentligt engagerade i det de ska hjälpa en med. Att vara uppenbart oengagerad är inte respektfullt.

* Att personalen behandlar en som en vuxen människa. Att man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning innebär inte att man vill – eller behöver bli – tilltalad som om man vore ett barn.

* Att personalen lyssnar, tar till sig det man säger och ger adekvata svar på frågor. Om man upplever att man inte blir lyssnad på har man all rätt i världen att säga ifrån.

* Att personalen gör det de lovat, när de lovat och att de hör av sig om de mot förmodan inte kan göra det utlovade i tid.

* Att personalen besvarar viktiga telefonsvararmeddelanden, mejl eller sms.

* Att få byta läkare, samtalskontakt, handläggare, boendestödjare etc. om man inte trivs med den man har.

Om man inte är nöjd med personalens engagemang och/eller bemötande är mitt tips att man först pratar med den det gäller. Var rak och tydlig. T.ex. ”Du är nästan alltid sen till våra möten och du avbryter mig ofta när jag pratar. Det känns väldigt nonchalant och jag upplever att du inte vill lyssna på mig. Jag vill att du kommer i tid och att du låter mig prata till punkt.”

Ibland när man sagt till en person, tar personen i fråga till sig kritiken och engagemanget/bemötandet blir bättre. Ibland tar personen inte till sig kritiken, utan slår ifrån sig den. Då kan man behöva säga till personen att sluta slå ifrån sig och lyssna istället. Om man upplever att personen ändå inte lyssnar, kan det vara värt att framföra sin kritik till någon annan istället. Om man t.ex. inte är nöjd med hur man blivit bemött av arbetsterapeuten på habiliteringen, och man har kontakt med någon annan (t.ex. en kurator) på habiliteringen, kan man berätta för den personen att man inte är nöjd med arbetsterapeutens bemötande. Om man vill kan man be att den andra personen pratar med arbetsterapeuten, eller så kan man begära att få byta arbetsterapeut.

En annan väg att gå är att prata med personens chef. Om man tycker att det är jobbigt att ringa brukar det gå bra att skicka brev, och i många fall även mejl. Chefernas namn och kontaktuppgifter finns i vissa fall på mottagningens eller myndighetens webbplats. Man kan också fråga i receptionen eller ringa till växeln.

Om man har synpunkter på hur man blivit bemött inom sjukvården, och det inte fungerar att prata med vårdpersonalen, kan man göra en anmälan till Patientnämnden. Om man är osäker på om man ska göra en anmälan, kan man kontakta Patientnämnden via telefon, mejl eller brev för att rådgöra med en handläggare. Varje län har sin egen patientnämnd, så man ska alltid kontakta patientnämnden i det län där man fått vården. För att hitta rätt patientnämnd kan man googla på t.ex. ”patientnämnden stockholm” eller ”patientnämnden värmland”.

Sist men inte minst; om någon inom psykiatrin, habiliteringen, kommunen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen etc. missköter sig, påminn gärna personen om att det är denne som ska finnas där för dig – inte tvärtom.

Att veta vad som kommer att hända

Ganska ofta när jag oroar mig för krångel och komplikationer så får jag höra att jag inte ska ta ut någonting i förskott. Människor i min omgivning tycker nämligen att det är onödigt om jag går och oroar mig i förväg för en situation som kanske inte ens kommer att uppstå, och det håller jag med om. Kruxet är bara att jag under livets gång har upptäckt att det är väldigt sällan som de där situationerna inte uppstår. Oftast så uppstår de. Jag är nämligen bra på att räkna ut vad som kommer att hända, och när jag har räknat ut att det kommer att hända något dåligt så blir jag förstås orolig.

När jag gick på förskolan hände det då och då att personalen pratade väldigt tyst sinsemellan. Jag visste att så tyst pratade man om man planerade någonting som man inte ville att någon annan skulle höra. Jag visste också att det inte fanns någon anledning att planera i smyg om det inte handlade om någonting riktigt roligt, vilket för mig ofta var detsamma som någonting riktigt otäckt. Därför blev jag fruktansvärt orolig varje gång personalen pratade sådär tyst med varandra. Jag insåg ju att de antingen planerade lekar, höga ljud eller besök på en plats där det fanns risk för att jag skulle komma bort. Visst hade jag kunnat låta bli att oroa mig tills dess att personalen berättade vad vi skulle göra, men då hade jag förmodligen blivit chockad och därmed fått svårare att hantera situationen. Nu kunde jag antingen förbereda mig på att personalen snart skulle berätta något hemskt – och slippa bli chockad – eller drabbas av panik med en gång så att jag fick reda på det otäcka i förväg. Då kunde vi hitta en lösning, varpå oron fick ett snabbt slut.

I min värld betyder ”omorganisation” i de allra flesta fall besparingar och/eller försämringar. När jag i våras fick reda på att det skulle ske en omorganisation på min psykiatriska mottagning förstod jag därför genast att det skulle gå åt skogen. Att det skulle skapas olika, väldigt nischade, enheter för respektive diagnos och att personer med autism-spektrumtillstånd i högre grad skulle hänvisas till habiliteringen gjorde att jag insåg att ingen längre skulle se helheten. Jag insåg också att omorganisationen – i kombination med att inget intagningsstopp införts – skulle innebära att personalen fick ännu mer ont om tid. När jag framförde min oro till min samtalskontakt sa hon att jag inte skulle ta ut någonting i förskott, medan jag sa: ”Jag vet hur det kommer att bli”.

I mitten av december pratade jag med läkaren på neurologen, som lovade att skicka ett intyg på att min hjärna har svårt att tolka synintryck. Eftersom läkaren inte skulle skriva intyget själv, utan diktera det för att därefter låta sekreteraren (som enligt läkaren också hade mycket att göra) skriva det gjorde – i kombination med att jag fick vänta en hel månad på en telefontid – att jag anade att intyget inte skulle dyka upp, utan fastna någonstans på vägen. Men nej, det skulle jag ju inte ta ut i förskott, för att det skulle bli så kunde jag ju inte veta, resonerade min omgivning.

I samma veva lovade sekreteraren på den psykiatriska mottagningen att jag skulle få en läkartid i februari, eftersom det då är dags att skicka in en ny ansökan om aktivitetsersättning. Kallelsen skulle komma efter den 28 december, men med tanke på hur kaotiskt det är på mottagningen så gjorde jag mig genast beredd på att det inte skulle komma någon kallelse alls. Med andra ord skulle jag helt enkelt inte bli inbokad på någon läkartid, utan det skulle glömmas bort.

Nu har den psykiatriska mottagningen havererat, något helhetstänk verkar inte längre finnas och personalen har blivit ännu mer överbelastade. Något intyg från neurologen har inte kommit och någon kallelse har inte dykt upp – vilket mycket riktigt visade sig bero på att jag överhuvudtaget inte blivit inbokad på någon läkartid.

Om jag hade lyssnat på min omgivning när de sagt åt mig att inte ta ut någonting i förskott, så hade jag förmodligen haft panik nu. Jag hade inte haft någon plan B, vilket inte bara hade tagit oerhörda mängder energi. Det hade också tagit längre tid för mig att ställa om hjärnan och reda upp situationen. Tack vare att jag räknade ut vad som skulle hända har jag redan gjort upp en tydlig handlingsplan som jag nu kan agera utefter. Jag är inställd på att byta till en annan psykiatrisk mottagning så snart min ansökan om aktivitetsersättning är inskickad och beviljad, så att jag och personalen på den nya mottagningen kan lära känna varandra i lugn och ro. Jag har också gjort upp en lista över mina behov och jag vet vilka aspekter jag ska titta på när jag väljer mottagning. Även om jag såklart blev irriterad över att vare sig intyget eller kallelsen hade kommit när jag kom hem från Västergötland, så slapp jag både att bli chockad och att få slut på energi. Jag hade ju redan planerat in att kontakta neurologmottagningen och att be min samtalskontakt att stöta på om läkartid. Därför såg jag det inte som att jag tog ut någonting i förskott, utan som att jag planerade efter vad som komma skulle.  🙂 

Om tillgänglighet inom vården

Någonting som jag tycker är väldigt viktigt inom vården är tillgänglighet. Det handlar inte bara om möjligheten att få det stöd man behöver utifrån de förutsättningar man har, eller att det ska vara enkelt att komma i kontakt med sin behandlare, utan också om den fysiska miljöns utformning. Det ska – oavsett funktionsnedsättning – vara enkelt att ta sig in i lokalerna och att ta sig fram när man väl kommit in. Därför blev jag väldigt förundrad när jag igår kom till min psykiatriska mottagning och upptäckte följande:

De mottagningar som slagits ihop tycks numera ha en gemensam reception. Det innebär att man – om man som jag ska till mottagningen på plan 2 – först måste ta hissen eller trapporna upp till plan 3 för att anmäla sig i receptionen. När man anmält sig måste man – för att komma till plan 2 – gå nerför en trappa, vilken inte syns från receptionen. Trappan leder ner till ett väntrum, men inte det väntrum man ska sitta i om man ska till den mottagning jag går på. Då ska man istället fortsätta förbi det väntrummet och in i det vanliga – som har en alldeles utmärkt reception men som nu är stängd. Att efter besöket gå ut via ingången på plan 2 går fortfarande bra, men man kan alltså inte längre komma in den vägen.

Var finns tillgänglighetstänket här? Är det meningen att personer som använder rullstol, eller som av andra anledningar har svårt att gå i trappor, ska behöva åka upp till plan 3, anmäla sig i receptionen, gå ut från mottagningen, ta hissen ner till plan 2 där receptionisten från plan 3 måste möta upp och öppna den ingång som inte längre används?

Är det meningen att vi som har svårt med motorik och koordination ska behöva gå nerför en trappa varje gång vi ska till vår mottagning som har hand om patienter med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – där motorik- och koordinationssvårigheter är väldigt vanligt förekommande?

Är det meningen att jag – som har svårt att tolka synintryck – ska behöva avsätta energi för inomhusorientering för att besöka en vårdmottagning?

Nej, ingenting av det här är meningen. Nu är det omorganisation (Det verkar tyvärr vara så på flera andra håll också, inte bara på min mottagning.) och tillgänglighetstänket glömdes nog bort någonstans på vägen, vilket är helt oacceptabelt. Ingen verkar ha tänkt på att man kan vara drabbad av psykisk ohälsa och vara rullstolsburen. Ingen verkar ha tänkt på att man kan lida av psykisk ohälsa och ha svårt med motorik och koordination. Ingen verkar ha tänkt på att man kan lida av psykisk ohälsa och ha svårt att tolka synintryck.

Jag har, sedan ett tag tillbaka, märkt att den nya utformningen av psykiatrin drabbar mig (och säkert många andra) som har en mångsidig problematik där de olika diagnoserna samverkar och är svåra att skilja åt. Den drabbar oss som inte fungerar så som det nu har bestämts att vi ska fungera och som gärna hänvisas till exempelvis habiliteringen och boendestöd – trots att vi inte har några behov av dessa insatser. Det verkar inte bättre än att man – för att få hjälp av psykiatrin – numera måste fungera enligt någon av de färdiga mallar som finns, och nu har det börjat märkas i lokalerna också. Sorgligt.

All heder åt min samtalskontakt som behåller lugnet likt Muminmamman och står upp för patienterna. Det finns hopp.

Psykiatrin får inte befästa hysch hysch-normen

Att samma situation bemöts olika inom vården beroende på om det handlar om fysisk eller psykisk hälsa är tyvärr väldigt vanligt. Det är tyvärr också väldigt vanligt att personal inom psykiatrin ger näring åt hysch hysch-normen genom att indirekt fråga om personen skäms för sin psykiska ohälsa och för att hen faktiskt får hjälp med den. Exempel:

Scenario 1: Patienten sitter och pratar med sin granne när behandlaren kommer ut i väntrummet. ”Det var min granne”, förklarar patienten.

På tandläkarmottagningen: ”Där ser man! Världen är liten.”
På den psykiatriska mottagningen: ”Jaha!  (tystnad) Tycker du att det är jobbigt att träffa någon du känner här?”

Scenario 2: För några dagar sedan mötte patienten sin behandlare i en bokhandel, hejade kort och gick sedan vidare. Idag har patienten tid på mottagningen.

På tandläkarmottagningen: ”Den är väldigt trevlig, den bokhandeln. Läser du mycket?”
På den psykiatriska mottagningen: ”Tyckte du att det var jobbigt att möta mig någon annanstans?”

Scenario 3: Patienten berättar att denne skrivit på sin blogg om sin tandvårdsskräck respektive psykiska ohälsa.

På tandläkarmottagningen: ”Vad bra att du berättar och inspirerar andra! Det är många som skäms för att de inte vågar gå till tandläkaren.”
På den psykiatriska mottagningen: ”Du tänker väl dig för så att du inte lämnar ut dig för mycket?”

Givetvis är det viktigt att, oavsett om man jobbar inom psykiatrin eller inom den somatiska vården, vara noga med sekretessen, men sekretessen handlar om att respektera patientens integritet genom att inte lämna ut någon form av information till tredje part utan patientens medgivande. Att inte hälsa på patienten på stan om inte patienten hälsar först – eller om patienten inte uttryckligen talat om att det är okej att säga hej – är att respektera patientens integritet, likaså att låta bli att fråga vem det var patienten pratade med i väntrummet. Att fråga om det var jobbigt att träffa grannen i väntrummet eller behandlaren på stan är däremot inte att respektera patientens integritet, utan att utgå från att psykisk ohälsa är just känsligt och förknippat med skam. Om patienten tyckte att det var jobbigt att träffa grannen i väntrummet eller behandlaren på stan så kommer personen i fråga troligen att säga det, likaså om hen känner sig obekväm med någonting hen skrivit på sin blogg.

Ett viktigt led i att få bort hysch hysch-stämpeln är att få psykiatrin att sluta använda sig av den. En psykiatrisk mottagning är ju inget slutet ordenssällskap med hemliga agenter, utan en alldeles vanlig sjukvårdsmottagning där helt vanlig sjukvårdspersonal hjälper helt vanliga människor med helt vanliga hälsobekymmer.

Sökes: psykiatrisk mottagning

Jag går på en psykiatrisk mottagning som förut fungerade. Personalen var bra, det var lätt att få tider och jag fick det stöd jag behövde, i den omfattning jag behövde. Nu fungerar inte mottagningen längre. Personalen är fortfarande bra, men det är jättesvårt att få tider, vilket gör att jag fortfarande får det stöd jag behöver men inte alls i den omfattning jag behöver. Just nu träffar jag min samtalskontakt en gång varannan vecka, men det håller inte. Vi hinner aldrig prata färdigt om någonting, aldrig gå till botten med någonting, bara skrapa av det värsta kaoset så att känslovågorna och hjärnspökena håller sig i schack i två veckor till. Våra samtal har blivit som otillräcklig tandläkarbedövning eller snålt tilltagna portioner i skolmatsalen. Om man är någorlunda stark kanske man står ut med ilningarna eller det faktum att man hela tiden är till hälften mätt och till hälften hungrig, men för att bli kvitt sin tandläkarskräck – eller för att kunna prestera fullt ut på proven – krävs att man får det man behöver. Så är det med psykiatrin också.

Ibland känns det som om hela psykiatrin är på väg att omstruktureras, som om man snart måste ha en psykisk sjukdom för att vara berättigad till hjälp. Om man som jag har någon form av autismspektrumtillstånd tycks det bli allt vanligare att man hänvisas till habiliteringen – men allt stöd från habiliteringen ges – och bör också ges – med utgångspunkt från den aktuella funktionsnedsättningen. Så vart ska jag vända mig? Jag, som inte har någon psykisk sjukdom men som trots det har psykiska bekymmer som jag inte klarar av att hantera på egen hand. Jag, som har ett autismspektrumtillstånd men där funktionsnedsättningen inte alltid är orsaken till – eller ens har att göra med – min psykiska ohälsa men ändå påverkar mitt sätt att fungera.

Det är för sådana som mig min nuvarande mottagning finns. Den är till för att vi – som är drabbade av psykisk ohälsa men behöver stöd och behandling där hänsyn tas till vår funktionsnedsättning – ska kunna få det stöd vi behöver. Nu är mottagningen överbelastad, tiderna räcker inte till för att jag ska kunna få stöd i den omfattning jag behöver och ingenting talar för att det kommer att bli bättre efter den pågående omorganisationen. Tyvärr anpassar sig inte mitt stödbehov efter mottagningens resurser, så nu går jag i söka-hjälp-någon-annanstans-tankar.

Därför, kära bloggläsare, undrar jag om någon har tips på en välfungerande psykiatrisk mottagning i Stockholmsområdet? Det jag söker är en mottagning där:

* jag får en samtalskontakt (psykolog, mentalskötare, sjuksköterska… Yrkestitel spelar inte så stor roll, bara det funkar med personen i fråga.) för stödsamtal.

* jag får träffa min samtalskontakt varje vecka

* samtalskontakten har tid att svara på telefonsamtal, sms eller mejl utifall att jag skulle behöva få tag på personen i fråga mellan gångerna.

* jag i första hand får hjälp att hantera tankar och känslor. De rent konkreta problemen reder jag oftast upp själv, men känslovågorna och hjärnspökena blir många gånger övermäktiga.

* det inte finns färre tider än att det går att anpassa stödet efter mitt mående

* det inte är helt omöjligt att få en ersättningstid ifall jag eller samtalskontakten blir sjuk och måste ställa in

* jag får en fast läkarkontakt. Läkaren behöver jag inte träffa så ofta eftersom medicinering inte är aktuellt för mig, men jag behöver ändå en kontakt som kan hjälpa mig med utlåtanden till Försäkringskassan och ev. remisser.

Om mottagningen är landstingsdriven eller privat spelar ingen roll, men högkostnadskort/frikort måste gälla. Jag bor i dagsläget söder om stan och letar boende på nordvästra sidan, men jag kan absolut tänka mig att åka en bit för rätt stöd. Tipsa mig i kommentarsfältet eller via mejlformuläret under ”Kontakt”. Jag blir superglad för alla tips!  🙂 

Möte med enhetschefen

I morse hade jag möte med enhetschefen på den psykiatriska mottagningen där jag går. Mötet varade i en timma och fyrtiofem minuter och uppfyllde alla mina förväntningar. Jag hade väntat mig att träffa en människa som vänder kappan efter vinden och vinklar saker och ting värre än den värsta kvällstidningsjournalist. Jag träffade en människa som vände kappan efter vinden och vinklade saker och ting värre än den värsta kvällstidningsjournalist.

Enhetschefen satte så gott som genast igång att skylla ifrån sig. En orsak till att jag haft svårt att få stöd i den omfattning jag behöver har, menade enhetschefen, varit att min kontaktperson av olika anledningar varit borta en del från mottagningen. Jag, som sedan tidigare känner till dessa anledningar, kände genast hur jag började koka. Om min kontaktperson haft ett rimligt antal patienter så hade jag dels kunnat få en tid i veckan, dels hade det varit avsevärt mycket lättare att hitta en ersättningstid när hon – eller jag – fått förhinder. Jag sa åt enhetschefen att inte skyffla över någonting på min kontaktperson, och förklarade att om personalen hade ett rimligt antal patienter vardera så skulle det inte dröja så länge innan nästa tid när någon part fått förhinder.

Jag förklarade för enhetschefen att skadan redan är skedd, att överbelastningen redan är ett faktum och att det nu gäller att se till att den inte blir värre. ”För”, sa jag, ”man kan ju inte gärna kasta ut patienter. Fast det skulle i och för sig inte förvåna mig om någon kom på den dåliga idén också.” Det visade sig, föga förvånande, att den idén redan var både kläckt och verkställd. Patienter som ”är färdigbehandlade” eller ”kan få hjälp från andra instanser” avslutas. Frågan är vem eller vad som bestämmer vem som är färdigbehandlad: personalen i samråd med patienten? Eller paragraferna? Och vad avgör huruvida någon kan få hjälp från en annan instans? De faktiska möjligheterna att få hjälp? Eller paragraferna?

Enhetschefen verkade inte förstå att en patient ut och en annan in blir plus minus noll, d.v.s. överbelastningen minskade inte. Jag upprepade mitt budskap: Problemet är att personalen har för många patienter. Då hänvisade enhetschefen till politikerna. ”De ger oss inte tillräckligt med resurser.” Jag påtalade att då får man skrika högt och kräva resurser. Och om det inte hjälper så får man skrika ännu högre. Enhetschefen tyckte att jag skulle vända mig till politikerna. Jag frågade om hen själv hade pratat med några politiker. Det hade hen inte. Det låg tydligen ovanför hens nivå. Enhetschefen hade pratat med verksamhetschefen. Verksamhetschefen hade pratat med politikerna. Jag sa att då måste verksamhetschefen skrika högre, och enhetschefen måste skrika högre till verksamhetschefen. Eller prata med politikerna själv. Jag talade också om att jag kommer att kontakta verksamhetschefen, och även politikerna om det behövs. Enhetschefen sa att hen tyckte att det var bra, vilket är fullt förståeligt. Det är alltid skönt när någon annan tar ansvar så att man själv kan titta rakt fram och skyffla undan allt som eventuellt dyker upp vid sidorna.

Jag fortsatte konfrontera, fortsatte redogöra för hur överbelastningen drabbar mig som patient. Enhetschefen skyfflade vidare. Habiliteringen har också ett ansvar. Jag förklarade att habiliteringen vanligen enbart hjälper till om problematiken är direkt kopplad till autismspektrumtillståndet. Jag var väldigt, väldigt tydlig med att jag redan fått den hjälp jag behöver därifrån och att det jag nu behöver är en stödkontakt som kan hjälpa mig med det känslomässiga. Det, förklarade jag, är psykiatrins ansvar och jag får rätt hjälp av min kontaktperson – men inte i tillräcklig omfattning eftersom hon har för många patienter.

Nu var enhetschefens förklaring en annan. Psykiatrin får ta mer ansvar än de fått direktiv att göra. Kommunerna ska också ta ansvar, genom att hjälpa personer som mår psykiskt dåligt p.g.a. att de t.ex. saknar bostad. Jag sa att kommunerna tyvärr inte alltid hjälper till i sådana fall, utan att det krävs att man har en särskild typ av problematik för att få hjälp att t.ex. hitta en bostad. Enhetschefen sa att det inte stämmer, att kommunerna alltid har ett ansvar, ”även om det kanske blir ett vandrarhem”. Jag förstod att enhetschefen syftade på den s.k. tak över huvudet-garantin som finns i många kommuner, men jag räknar detta som just hjälp att få tak över huvudet. För ett vandrarhem är ingen bostad. En bostad är något helt annat. Och att få stöd i en utsatt situation kan hjälpa så oerhört mycket, det kan t.o.m. rädda liv.

Nästa förklaring var att personal inom psykiatrin ibland har en tendens att hjälpa till med sådant som de inte ska hjälpa till med, sådant som egentligen inte är psykiatrins ansvarsområde. Jag sa att det förmodligen handlar om medmänsklighet, att göra det där lilla extra för att hjälpa en människa med någonting som denne kanske har svårt att ta tag i själv, att hjälpa till att sudda ut ett stressmoment. Medmänsklighet är viktigt – kanske rentav det allra viktigaste – inom psykiatrin och vården överhuvudtaget. Enhetschefen sa att hen, liksom jag, tyckte att det vore bättre om man kunde få all hjälp på ett och samma ställe, men det där med medmänsklighet verkade för hen vara att använda den där skyffeln…

Helt plötsligt var det inte fler patienter på mottagningen än vad det varit tidigare, men tydligen hade jag haft otur på så vis att min kontaktperson varit borta en del och att flera personer slutat i just det teamet. Jag konfronterade hen med att jag vet att det blivit fler patienter, och då var det dags för en ny vinkling. Alla patienter behöver inte komma lika ofta, en del kommer bara någon gång då och då. Jag sa att om det vore så, då skulle det vara mycket lättare att få tider.

Ny vinkling. Teamet. De har också ett ansvar. Och läkaren. ”Det är läkarens ansvar att bedöma hur mycket stöd man behöver.” Helt riktigt. Och det har min läkare gjort. ”Jag gillade inte att du lämpade över ansvaret på XX (läkarens namn) i ditt brev”, sa jag. ”Både XX och YY (kontaktpersonens namn) berättade att de blev helt ställda när de läste ditt svar till mig.”

Då blev enhetschefen förvånad. Hen hade fått en annan uppfattning. Jag berättade att min läkare och min kontaktperson skulle framföra det vi pratat om under det möte vi hade och frågade om de hade gjort det. ”Nej”, svarade skyffelmänniskan. ”Kan det möjligen vara så att de säger ifrån men att någon inte lyssnar?” frågade jag och spände ögonen i skyffelmänniskan.

Skyffelmänniskan satte igång att svamla. Kontaktpersonens bortavaro. Läkarens ansvar. Habiliteringens ansvar. Kommunernas ansvar. Verksamhetschefen. Politikerna. Och:

”XX (läkarens namn) flaggade inte förrän hon sa att hon skulle sluta.” Jag förklarade att det kanske inte är så lätt att vara läkare på den här mottagningen om man hela tiden får ta ansvar för sådant som man inte kan göra någonting åt.

Medicinskt ansvar, medicinskt ansvar, medicinskt ansvar… Skyffel, skyffel. Ibland påstod skyffelmänniskan att hen höll med mig, ibland sa hen att hen inte höll med mig. Det märkliga var att jag egentligen upprepade samma sak i en timma och fyrtiofem minuter – men på olika sätt. Allra mest upprepade jag att skyffelmänniskan inte skulle skyffla över någonting på min kontaktperson. Och att det inte är okej att ge min kontaktperson fler patienter nu.

Jag sa till skyffelmänniskan att hen måste säga ifrån tills någonting händer, att hen måste säga ifrån varje dag om det behövs. Skyffelmänniskan sa (Ja, faktiskt sa hen det emellanåt!) att hen har sagt ifrån men att hen inte kan göra det varje dag eftersom hen har en verksamhet att sköta. Verksamheten får inte haverera. Jag sa att det har den ju redan gjort. ”Jag håller inte med”, sa skyffelmänniskan. ”Inte hela mottagningen.” Och så var det dags att hänvisa till omständigheterna i teamet igen…

Det slutade med att skyffelmänniskan sa att hen skulle prata med min kontaktperson och ”se över hennes situation”. Jag ser med stort intresse – och en rejäl portion oro – fram emot att höra vad skyffelmänniskan säger till kontaktpersonen, för när vinden vänder så gör skyffelmänniskans kappa det också.

Mina sista ord blev: ”Inga fler patienter till YY (kontaktpersonens namn) nu!” Gud vet om de orden fastnade eller inte. Gud vet om mitt nödrop kommer att fastna hos verksamhetschefen. Eller hos politikerna. Men jag ger mig inte. Jag nöjer mig inte med att en omorganisation är på gång, för det är bara ett finare ord för besparing. Jag kräver att någon tar ansvar. På riktigt, för skyfflar gör man i sandlådan.

Psykiatrin havererar, del 3

Idag ringde enhetschefen på den psykiatriska mottagningen där jag går. Hen undrade om det passade mig att träffas nästa vecka och jag svarade att det gör det. Vidare undrade enhetschefen hur lång tid jag trodde att vi behövde, varpå jag sanningsenligt svarade att jag inte har någon vidare tidsuppfattning. Jag tänkte också att hen som enhetschef borde vara van vid möten och att hen således borde kunna föreslå en lämplig möteslängd. Det gjorde inte enhetschefen. Istället frågade hen hur länge jag och min kontaktperson brukar träffas, vilket fick mig att misstänka att hen inte har någon koll på att besökstiderna – på den mottagning hen är chef för – är satta till fyrtiofem minuter.

Hur som helst så kom vi överens om att träffas på måndag. Det ska bli väldigt, väldigt intressant. Allra mest intressant ska det bli att få höra hur enhetschefen tänkt att jag ska kunna få det stöd jag behöver. Jag är full av förväntan!

Psykiatrin havererar, del 2

Idag fick jag svar på mitt senaste brev till enhetschefen. Nu skriver hen att hen kan hålla med i det jag skriver om otillräcklig hjälp och att hen gärna träffas för att lyssna på det jag vill framföra.

Jag ska absolut se till att boka in ett möte, för jag har en mängd olika frågor att ställa. Jag vill veta hur den rådande situationen med enorma överbelastningar kunnat få gå så långt utan att någon satt stopp, jag vill veta om hen har förstått att situationen måste lösas och hur den i så fall är tänkt att lösas. Framför allt vill jag veta hur hen tänker att jag som patient ska kunna få tillräckligt med stöd på en mottagning i kaos.

De senaste dagarna har jag funderat på att bryta upp och söka mig någon annanstans, till en mottagning där jag kan få tid till min kontaktperson/samtalskontakt varje vecka. En sådan mottagning är säkert ingen omöjlighet att hitta. Å andra sidan är en tid varje vecka-garanti inte detsamma som en garanti att mottagningen verkligen är bra. Dessutom skulle ett byte av mottagning innebära att jag blev tvungen att börja om från början med nya personer, och eftersom jag är väldigt personkänslig så är jag högst osäker på om jag skulle klara det. Bara tanken på att jag då skulle förlora min kontaktperson får helt ärligt min mage att vändas ut och in. Samtidigt får tanken på att hon bara har tid varannan vecka också min mage att vändas ut och in.

Jag har bestämt mig för att inte fatta några beslut innan jag träffat enhetschefen. Jag ska prata med min läkare också, fråga var hon hamnar och om det finns någon möjlighet att få ha henne kvar. På något sätt ska det nog lösa sig med psykiatrin. Till slut.

Att vara personkänslig

Den senaste veckan har flera personer frågat hur det kommer sig att jag är så ledsen för att min läkare ska sluta. ”Du får ju en ny och den personen kanske är jättebra.” 

Jag vet att folk säger så för att de vill trösta mig, och också för att det ju faktiskt är sant. Jag kommer att få en ny läkare och det kan mycket väl vara en jättebra person. För mig är det dock inte bara viktigt att läkaren är kompetent, empatisk och kan förstå mig. För mig är det precis lika viktigt hur läkaren är. Det beror på att jag är vad jag brukar kalla för ”personkänslig”, vilket betyder att jag är jättenoga med vilken person som får förtroendet att hjälpa mig. Det har att göra med att jag har svårt att känna tillit till människor.

Min personkänslighet gör att det är viktigt att en människa som befinner sig i en yrkesroll låter sin egen personlighet lysa igenom. Annars vet jag ju inte vem personen är, vilket får mig att känna mig otrygg och när jag känner mig otrygg känner jag inte någon tillit.

Jag har varit personkänslig så länge jag kan minnas. På dagis hade olika förskollärare förtroende att hjälpa mig med olika saker. Alla fick inte gör allting. T.ex. var det bara vissa som hade förtroendet att hjälpa mig på med tröjan. Eftersom jag var rädd att fastna i det mörka hålet (som uppstod när tröjan träddes över huvudet) och aldrig komma ut igen, så var tröjan tvungen att tas på på ett särskilt sätt. Det lät jag inte vem som helst göra. 

Framför allt var det en förskollärare som helt saknade tröjpåtagarförtroende. När hon ville hjälpa mig sa jag därför åt henne att gå hem till mig och hämta en tröja med knäppning, för aldrig i livet att hon skulle få trä någonting över huvudet på mig! 

Under dagistiden kände jag väldigt lite förtroende för förskollärare som inte var sig själva utan gick in i ”såhär ska man prata när man pratar med barn”-normen. På samma sätt känner jag nu i vuxen ålder väldigt lite förtroende för personer som går in för mycket i ”såhär ska man vara när man jobbar inom psykiatrin”-normen. Normer är inte äkta, och är det någonting som krävs för att jag ska kunna anförtro mig åt en annan människa så är det att personen i fråga är äkta. 

Tyvärr verkar många människor, medvetet eller omedvetet, fastna i normer såväl privat som yrkesmässigt och därför har jag ofta svårt att hitta personer att känna tillit till. 

Förra våren träffade jag en läkare som kändes så fel för mig att jag drömde mardrömmar om den personen i flera veckor. Jag fick byta läkare till min nuvarande, och även om jag tidigare haft läkare som jag uppskattat så har jag nu för första gången en som jag känner att jag verkligen kan lita på. Därför är jag väldigt ledsen för att hon ska sluta. 

Hur är det för er läsare? Är ni personkänsliga?