Personkänsliga barn

Precis som vuxna kan vara personkänsliga, så kan barn också vara det. Själv har jag varit personkänslig så länge jag kan minnas, men det är först i vuxen ålder som jag lärt mig att sätta ord på det.

Fram tills jag var sju, åtta år hände det att jag reagerade med rädsla när jag träffade människor som jag var extra känslig för. Vissa människor gav mig en sådan dålig magkänsla att jag bokstavligen fick ilningar längst ryggraden, vilket jag tog som ett säkert tecken på att jag hade mött en häxa eller en farbrorhäxa, beroende på om personen i fråga var kvinna eller man. Häxorna och farbrorhäxorna var mycket onda och de hade bara en enda sak i kikaren, nämligen att tillfångata barn.

Att barn som är personkänsliga misstar människor för att vara elaka, tror jag är ganska vanligt. Det är nog inte så många yngre barn som säger: ”Nu när jag gick hem från skolan så kände jag av min personkänslighet igen. Jag mötte en tant som gav mig dåliga vibbar, men jag hjälpte henne ändå att öppna porten när hon bad om det.” Däremot finns det nog en hel del personkänsliga barn som säger: ”Jag mötte en elak tant på vägen hem från skolan, så jag sprang.”

Att ett barn berättar att hen mött en elak tant som hen känt sig tvungen att springa ifrån, kan förstås skapa stor oro hos föräldrar och andra vuxna. Därför är det viktigt att fråga vad den ”elaka tanten” har gjort. På så vis kan man som vuxen avgöra om det handlar om barnets personkänslighet eller om man faktiskt bör kontakta polisen. Den gången jag panikslaget berättade att jag blivit jagad på vägen hem från skolan, visade det sig t.ex. att det rörde sig om en äldre dam med rullator. Det visade sig också att jag inte hade sett att hon jagade mig, utan när jag sprungit ifrån henne (vilket jag gjort eftersom jag varit övertygad om att hon var en häxa som försökte locka mig till sig) hade jag bara tagit för givet att hon sprungit efter. I själva verket ville hon antagligen bara ha hjälp att ta sig själv och rullatorn uppför backen.

Tecken på att ett barn är personkänsligt kan t.ex. vara att barnet:

* blir rädd för vissa människor till synes utan anledning.

* plötsligt vill stå extra nära en trygg vuxen i t.ex. kön på ICA eller på apoteket, så att inte ”tanten/farbrorn tar mig”.

* blir spänd/orolig när hen närmar sig ett visst hus, eftersom det är ”huset där hon den otäcka bor”, utan att kunna redogöra för vad som är otäckt med personen i fråga.

* inte vill träffa en viss släkting, bekant, granne eller lekkamrat, trots att personen i fråga inte har gjort något fel

* vägrar att ta emot hjälp av viss personal på förskolan, t.ex. vid påklädning eller i matsituationer.

Om man som vuxen märker att ett barn verkar vara personkänsligt, kan det vara bra att prata med barnet om det. Först och främst är det viktigt att barnet förstår att det är okej att inte trivas i alla människors sällskap och att man har rätt att välja sitt eget umgänge. Man måste t.ex. inte leka med ett visst barn bara för att man bor grannar, utan man har rätt att säga nej. Däremot får man inte vara elak mot grannen, utan måste behandla alla människor med respekt, även sådana som man inte trivs tillsammans med.

Som sagt kan vissa barn tro att deras personkänslighet handlar om att andra människor är elaka, något som kan vara både obehagligt och energikrävande. Därför är det bra om de vuxna förklarar för barnet att det kan kännas obehagligt i kroppen när man träffar vissa människor, men att det inte automatiskt betyder att dessa människor är elaka eller på något sätt farliga. Man kan förklara för barnet att ”de otäcka” människorna förmodligen är snälla, men att det faktum att de känns otäcka kan betyda att man inte skulle ha så roligt tillsammans. Förklara att barnets känslor beror på att hen är extra bra på att se vilka andra människor är, och att detta inte är något farligt. Det kan också vara bra att berätta om barnets personkänslighet för andra vuxna – t.ex. förskolepersonal – som träffar barnet. Det är troligen skönt både för barnet och de vuxna om alla vet, för då behöver ingen gå runt och oroa sig över att ha gjort något fel. De vuxna som barnet har svårt för kan också ta lite extra hänsyn, t.ex. genom att inte ”dyka på” barnet utan närma sig med försiktighet.

Människor och magkänsla

Att jag är personkänslig innebär att det är mycket viktigt för mig hur människor är. När jag träffar nya personer inom vården är personkemi minst lika viktigt som kompetens och när jag går och handlar väljer jag inte kassa efter hur långa köerna är, utan efter vilka som sitter i kassorna. Undantaget är om det bara finns en kassa öppen, eller om jag står näst först i kön och personen i andra kassan ropar: ”Det går bra här!” I sådana lägen väljer jag att – om det är ”fel” person som sitter i kassan – att bita ihop. Jag vill inte att personen i fråga ska märka att jag helst undviker henne, honom eller hen, för det vore oförskämt och oförskämd vill jag inte vara.

När det inte känns bra med någon som sitter i kassan i en affär, så har det sällan någonting att göra med personens trevlighetsgrad. I vissa fall kan det kännas mindre bra p.g.a. att jag upplever personen som stel och formell, men i många fall är det bara så att personen, av okänd anledning, ger mig dåliga vibbar, vilket i sin tur gör att jag känner mig obekväm.

Då och då ”reagerar” jag på personer som jag inte haft något som helst samröre med. Jag kanske bara har mött dem ute på gatan, eller sett dem på bild. När jag gick på lågstadiet såg jag en dag, på vägen till skolan, en äldre dam ute på en trappa. Jag pratade inte med damen och våra blickar möttes inte ens, men hon gav mig sådana rysningar att jag hädanefter passerade huset i fråga mycket skyndsamt. Jag ville inte stöta på ”den otäcka tanten” igen.

Att jag kan få negativa vibbar av personer jag bara har sett, har ingenting att göra med att jag tycker att dessa personer är mindre snygga eller att jag på något vis tycker att de ser obehagliga ut. Det har flera gånger hänt att jag fått negativa vibbar av personer som jag funnit utseendemässigt attraktiva.

Det händer även att jag känner på mig om jag kommer att trivas med en person som jag varken har träffat eller sett på bild. I de fallen handlar det nästan alltid om potentiella nya vänner som jag fått kontakt med på internet, eller vårdpersonal. Jag får inte alltid vibbar när det gäller dessa människor, men jag har fått det varje gång det visat sig att jag trivts antingen jättebra eller inte alls med en person. Vad det handlar om är magkänsla.

Nu ska jag få en ny läkare, och förra veckan kom en kallelse. Trots att kallelsen bara innehöll datum, tid och namnet på läkaren så skrek min magkänsla ”NEJ”. Jag kände att det här kommer inte att bli bra, och dessutom visade det sig att läkaren ännu inte börjat jobba på mottagningen. Det gjorde mig ännu mer illa till mods eftersom jag, som är personkänslig och har svårt att lita på människor, väldigt gärna vill gå till någon som min samtalskontakt vet vem det är, och som hon tror kan vara bra för mig. För mig handlar det inte bara om att få en läkare, utan om att få rätt läkare.

Innan dagens besök hos samtalskontakten hade jag tittat lite på vilka läkare som finns på mottagningen, och min magkänsla sa att läkare X, Y eller möjligen Z nog skulle kunna vara rätt läkare för mig. Idag berättade jag för samtalskontakten att det inte känns bra med en för mottagningen helt okänd läkare, och med risk för att framstå som ett ufo berättade jag även att min personkänslighet ibland kan vara så stark att det är som om människor blinkar rött (katastrof) eller grönt (väldigt bra).

Samtalskontakten förstod min oro till fullo och skulle se om det möjligen gick att ordna så att jag kan få en läkare som hon vet vem det är. Hon nämnde då två läkare – X och Z – och sa att de nog har det jag efterfrågar. Hon frågade också om jag, när jag kollade vilka läkare som fanns, hade hittat några som blinkade rött, så jag svarade att läkare A och B hade blinkat rött. Samtalskontakten tyckte då att jag kunde kolla lite till, och se om där fanns någon som blinkade extra mycket grönt, så det gjorde jag när jag kom hem. Jag ringde sedan och meddelade att magkänslan säger att läkare X känns bäst. Vilken läkare det blir i slutändan vet jag förstås inte säkert, men nu har i alla fall magkänslan fått säga sitt.

Psykiatrin havererar, del 2

Idag fick jag svar på mitt senaste brev till enhetschefen. Nu skriver hen att hen kan hålla med i det jag skriver om otillräcklig hjälp och att hen gärna träffas för att lyssna på det jag vill framföra.

Jag ska absolut se till att boka in ett möte, för jag har en mängd olika frågor att ställa. Jag vill veta hur den rådande situationen med enorma överbelastningar kunnat få gå så långt utan att någon satt stopp, jag vill veta om hen har förstått att situationen måste lösas och hur den i så fall är tänkt att lösas. Framför allt vill jag veta hur hen tänker att jag som patient ska kunna få tillräckligt med stöd på en mottagning i kaos.

De senaste dagarna har jag funderat på att bryta upp och söka mig någon annanstans, till en mottagning där jag kan få tid till min kontaktperson/samtalskontakt varje vecka. En sådan mottagning är säkert ingen omöjlighet att hitta. Å andra sidan är en tid varje vecka-garanti inte detsamma som en garanti att mottagningen verkligen är bra. Dessutom skulle ett byte av mottagning innebära att jag blev tvungen att börja om från början med nya personer, och eftersom jag är väldigt personkänslig så är jag högst osäker på om jag skulle klara det. Bara tanken på att jag då skulle förlora min kontaktperson får helt ärligt min mage att vändas ut och in. Samtidigt får tanken på att hon bara har tid varannan vecka också min mage att vändas ut och in.

Jag har bestämt mig för att inte fatta några beslut innan jag träffat enhetschefen. Jag ska prata med min läkare också, fråga var hon hamnar och om det finns någon möjlighet att få ha henne kvar. På något sätt ska det nog lösa sig med psykiatrin. Till slut.

Att vara personkänslig

Den senaste veckan har flera personer frågat hur det kommer sig att jag är så ledsen för att min läkare ska sluta. ”Du får ju en ny och den personen kanske är jättebra.” 

Jag vet att folk säger så för att de vill trösta mig, och också för att det ju faktiskt är sant. Jag kommer att få en ny läkare och det kan mycket väl vara en jättebra person. För mig är det dock inte bara viktigt att läkaren är kompetent, empatisk och kan förstå mig. För mig är det precis lika viktigt hur läkaren är. Det beror på att jag är vad jag brukar kalla för ”personkänslig”, vilket betyder att jag är jättenoga med vilken person som får förtroendet att hjälpa mig. Det har att göra med att jag har svårt att känna tillit till människor.

Min personkänslighet gör att det är viktigt att en människa som befinner sig i en yrkesroll låter sin egen personlighet lysa igenom. Annars vet jag ju inte vem personen är, vilket får mig att känna mig otrygg och när jag känner mig otrygg känner jag inte någon tillit.

Jag har varit personkänslig så länge jag kan minnas. På dagis hade olika förskollärare förtroende att hjälpa mig med olika saker. Alla fick inte gör allting. T.ex. var det bara vissa som hade förtroendet att hjälpa mig på med tröjan. Eftersom jag var rädd att fastna i det mörka hålet (som uppstod när tröjan träddes över huvudet) och aldrig komma ut igen, så var tröjan tvungen att tas på på ett särskilt sätt. Det lät jag inte vem som helst göra. 

Framför allt var det en förskollärare som helt saknade tröjpåtagarförtroende. När hon ville hjälpa mig sa jag därför åt henne att gå hem till mig och hämta en tröja med knäppning, för aldrig i livet att hon skulle få trä någonting över huvudet på mig! 

Under dagistiden kände jag väldigt lite förtroende för förskollärare som inte var sig själva utan gick in i ”såhär ska man prata när man pratar med barn”-normen. På samma sätt känner jag nu i vuxen ålder väldigt lite förtroende för personer som går in för mycket i ”såhär ska man vara när man jobbar inom psykiatrin”-normen. Normer är inte äkta, och är det någonting som krävs för att jag ska kunna anförtro mig åt en annan människa så är det att personen i fråga är äkta. 

Tyvärr verkar många människor, medvetet eller omedvetet, fastna i normer såväl privat som yrkesmässigt och därför har jag ofta svårt att hitta personer att känna tillit till. 

Förra våren träffade jag en läkare som kändes så fel för mig att jag drömde mardrömmar om den personen i flera veckor. Jag fick byta läkare till min nuvarande, och även om jag tidigare haft läkare som jag uppskattat så har jag nu för första gången en som jag känner att jag verkligen kan lita på. Därför är jag väldigt ledsen för att hon ska sluta. 

Hur är det för er läsare? Är ni personkänsliga?