Möte med enhetschefen

I morse hade jag möte med enhetschefen på den psykiatriska mottagningen där jag går. Mötet varade i en timma och fyrtiofem minuter och uppfyllde alla mina förväntningar. Jag hade väntat mig att träffa en människa som vänder kappan efter vinden och vinklar saker och ting värre än den värsta kvällstidningsjournalist. Jag träffade en människa som vände kappan efter vinden och vinklade saker och ting värre än den värsta kvällstidningsjournalist.

Enhetschefen satte så gott som genast igång att skylla ifrån sig. En orsak till att jag haft svårt att få stöd i den omfattning jag behöver har, menade enhetschefen, varit att min kontaktperson av olika anledningar varit borta en del från mottagningen. Jag, som sedan tidigare känner till dessa anledningar, kände genast hur jag började koka. Om min kontaktperson haft ett rimligt antal patienter så hade jag dels kunnat få en tid i veckan, dels hade det varit avsevärt mycket lättare att hitta en ersättningstid när hon – eller jag – fått förhinder. Jag sa åt enhetschefen att inte skyffla över någonting på min kontaktperson, och förklarade att om personalen hade ett rimligt antal patienter vardera så skulle det inte dröja så länge innan nästa tid när någon part fått förhinder.

Jag förklarade för enhetschefen att skadan redan är skedd, att överbelastningen redan är ett faktum och att det nu gäller att se till att den inte blir värre. ”För”, sa jag, ”man kan ju inte gärna kasta ut patienter. Fast det skulle i och för sig inte förvåna mig om någon kom på den dåliga idén också.” Det visade sig, föga förvånande, att den idén redan var både kläckt och verkställd. Patienter som ”är färdigbehandlade” eller ”kan få hjälp från andra instanser” avslutas. Frågan är vem eller vad som bestämmer vem som är färdigbehandlad: personalen i samråd med patienten? Eller paragraferna? Och vad avgör huruvida någon kan få hjälp från en annan instans? De faktiska möjligheterna att få hjälp? Eller paragraferna?

Enhetschefen verkade inte förstå att en patient ut och en annan in blir plus minus noll, d.v.s. överbelastningen minskade inte. Jag upprepade mitt budskap: Problemet är att personalen har för många patienter. Då hänvisade enhetschefen till politikerna. ”De ger oss inte tillräckligt med resurser.” Jag påtalade att då får man skrika högt och kräva resurser. Och om det inte hjälper så får man skrika ännu högre. Enhetschefen tyckte att jag skulle vända mig till politikerna. Jag frågade om hen själv hade pratat med några politiker. Det hade hen inte. Det låg tydligen ovanför hens nivå. Enhetschefen hade pratat med verksamhetschefen. Verksamhetschefen hade pratat med politikerna. Jag sa att då måste verksamhetschefen skrika högre, och enhetschefen måste skrika högre till verksamhetschefen. Eller prata med politikerna själv. Jag talade också om att jag kommer att kontakta verksamhetschefen, och även politikerna om det behövs. Enhetschefen sa att hen tyckte att det var bra, vilket är fullt förståeligt. Det är alltid skönt när någon annan tar ansvar så att man själv kan titta rakt fram och skyffla undan allt som eventuellt dyker upp vid sidorna.

Jag fortsatte konfrontera, fortsatte redogöra för hur överbelastningen drabbar mig som patient. Enhetschefen skyfflade vidare. Habiliteringen har också ett ansvar. Jag förklarade att habiliteringen vanligen enbart hjälper till om problematiken är direkt kopplad till autismspektrumtillståndet. Jag var väldigt, väldigt tydlig med att jag redan fått den hjälp jag behöver därifrån och att det jag nu behöver är en stödkontakt som kan hjälpa mig med det känslomässiga. Det, förklarade jag, är psykiatrins ansvar och jag får rätt hjälp av min kontaktperson – men inte i tillräcklig omfattning eftersom hon har för många patienter.

Nu var enhetschefens förklaring en annan. Psykiatrin får ta mer ansvar än de fått direktiv att göra. Kommunerna ska också ta ansvar, genom att hjälpa personer som mår psykiskt dåligt p.g.a. att de t.ex. saknar bostad. Jag sa att kommunerna tyvärr inte alltid hjälper till i sådana fall, utan att det krävs att man har en särskild typ av problematik för att få hjälp att t.ex. hitta en bostad. Enhetschefen sa att det inte stämmer, att kommunerna alltid har ett ansvar, ”även om det kanske blir ett vandrarhem”. Jag förstod att enhetschefen syftade på den s.k. tak över huvudet-garantin som finns i många kommuner, men jag räknar detta som just hjälp att få tak över huvudet. För ett vandrarhem är ingen bostad. En bostad är något helt annat. Och att få stöd i en utsatt situation kan hjälpa så oerhört mycket, det kan t.o.m. rädda liv.

Nästa förklaring var att personal inom psykiatrin ibland har en tendens att hjälpa till med sådant som de inte ska hjälpa till med, sådant som egentligen inte är psykiatrins ansvarsområde. Jag sa att det förmodligen handlar om medmänsklighet, att göra det där lilla extra för att hjälpa en människa med någonting som denne kanske har svårt att ta tag i själv, att hjälpa till att sudda ut ett stressmoment. Medmänsklighet är viktigt – kanske rentav det allra viktigaste – inom psykiatrin och vården överhuvudtaget. Enhetschefen sa att hen, liksom jag, tyckte att det vore bättre om man kunde få all hjälp på ett och samma ställe, men det där med medmänsklighet verkade för hen vara att använda den där skyffeln…

Helt plötsligt var det inte fler patienter på mottagningen än vad det varit tidigare, men tydligen hade jag haft otur på så vis att min kontaktperson varit borta en del och att flera personer slutat i just det teamet. Jag konfronterade hen med att jag vet att det blivit fler patienter, och då var det dags för en ny vinkling. Alla patienter behöver inte komma lika ofta, en del kommer bara någon gång då och då. Jag sa att om det vore så, då skulle det vara mycket lättare att få tider.

Ny vinkling. Teamet. De har också ett ansvar. Och läkaren. ”Det är läkarens ansvar att bedöma hur mycket stöd man behöver.” Helt riktigt. Och det har min läkare gjort. ”Jag gillade inte att du lämpade över ansvaret på XX (läkarens namn) i ditt brev”, sa jag. ”Både XX och YY (kontaktpersonens namn) berättade att de blev helt ställda när de läste ditt svar till mig.”

Då blev enhetschefen förvånad. Hen hade fått en annan uppfattning. Jag berättade att min läkare och min kontaktperson skulle framföra det vi pratat om under det möte vi hade och frågade om de hade gjort det. ”Nej”, svarade skyffelmänniskan. ”Kan det möjligen vara så att de säger ifrån men att någon inte lyssnar?” frågade jag och spände ögonen i skyffelmänniskan.

Skyffelmänniskan satte igång att svamla. Kontaktpersonens bortavaro. Läkarens ansvar. Habiliteringens ansvar. Kommunernas ansvar. Verksamhetschefen. Politikerna. Och:

”XX (läkarens namn) flaggade inte förrän hon sa att hon skulle sluta.” Jag förklarade att det kanske inte är så lätt att vara läkare på den här mottagningen om man hela tiden får ta ansvar för sådant som man inte kan göra någonting åt.

Medicinskt ansvar, medicinskt ansvar, medicinskt ansvar… Skyffel, skyffel. Ibland påstod skyffelmänniskan att hen höll med mig, ibland sa hen att hen inte höll med mig. Det märkliga var att jag egentligen upprepade samma sak i en timma och fyrtiofem minuter – men på olika sätt. Allra mest upprepade jag att skyffelmänniskan inte skulle skyffla över någonting på min kontaktperson. Och att det inte är okej att ge min kontaktperson fler patienter nu.

Jag sa till skyffelmänniskan att hen måste säga ifrån tills någonting händer, att hen måste säga ifrån varje dag om det behövs. Skyffelmänniskan sa (Ja, faktiskt sa hen det emellanåt!) att hen har sagt ifrån men att hen inte kan göra det varje dag eftersom hen har en verksamhet att sköta. Verksamheten får inte haverera. Jag sa att det har den ju redan gjort. ”Jag håller inte med”, sa skyffelmänniskan. ”Inte hela mottagningen.” Och så var det dags att hänvisa till omständigheterna i teamet igen…

Det slutade med att skyffelmänniskan sa att hen skulle prata med min kontaktperson och ”se över hennes situation”. Jag ser med stort intresse – och en rejäl portion oro – fram emot att höra vad skyffelmänniskan säger till kontaktpersonen, för när vinden vänder så gör skyffelmänniskans kappa det också.

Mina sista ord blev: ”Inga fler patienter till YY (kontaktpersonens namn) nu!” Gud vet om de orden fastnade eller inte. Gud vet om mitt nödrop kommer att fastna hos verksamhetschefen. Eller hos politikerna. Men jag ger mig inte. Jag nöjer mig inte med att en omorganisation är på gång, för det är bara ett finare ord för besparing. Jag kräver att någon tar ansvar. På riktigt, för skyfflar gör man i sandlådan.

Psykiatrin havererar, del 2

Idag fick jag svar på mitt senaste brev till enhetschefen. Nu skriver hen att hen kan hålla med i det jag skriver om otillräcklig hjälp och att hen gärna träffas för att lyssna på det jag vill framföra.

Jag ska absolut se till att boka in ett möte, för jag har en mängd olika frågor att ställa. Jag vill veta hur den rådande situationen med enorma överbelastningar kunnat få gå så långt utan att någon satt stopp, jag vill veta om hen har förstått att situationen måste lösas och hur den i så fall är tänkt att lösas. Framför allt vill jag veta hur hen tänker att jag som patient ska kunna få tillräckligt med stöd på en mottagning i kaos.

De senaste dagarna har jag funderat på att bryta upp och söka mig någon annanstans, till en mottagning där jag kan få tid till min kontaktperson/samtalskontakt varje vecka. En sådan mottagning är säkert ingen omöjlighet att hitta. Å andra sidan är en tid varje vecka-garanti inte detsamma som en garanti att mottagningen verkligen är bra. Dessutom skulle ett byte av mottagning innebära att jag blev tvungen att börja om från början med nya personer, och eftersom jag är väldigt personkänslig så är jag högst osäker på om jag skulle klara det. Bara tanken på att jag då skulle förlora min kontaktperson får helt ärligt min mage att vändas ut och in. Samtidigt får tanken på att hon bara har tid varannan vecka också min mage att vändas ut och in.

Jag har bestämt mig för att inte fatta några beslut innan jag träffat enhetschefen. Jag ska prata med min läkare också, fråga var hon hamnar och om det finns någon möjlighet att få ha henne kvar. På något sätt ska det nog lösa sig med psykiatrin. Till slut.