När barn bedöms efter sin ålder

De krav och förväntningar som ställs på barn, ställs ofta efter barnets ålder. Beroende på hur gammal någon är så förväntas denne klara av – eller inte klara av – vissa saker. När ett barn har en ojämn begåvningsprofil finns det därför risk för överkrav, d.v.s. att de vuxna förväntar sig att barnet ska klara av sådant som i själva verket är för svårt i förhållande till barnets begåvningsprofil. Eftersom den ojämna begåvningsprofilen ofta är ojämn även åt andra hållet, finns det också risk att de vuxna – i andra situationer – har för låga förväntningar på barnet.

När jag gick i första klass förväntade sig de vuxna att jag skulle klara av att dra av en lapp på almanackan. Det klarade jag inte, eftersom jag inte såg hur jag skulle göra. Samtidigt förväntade sig de vuxna att jag skulle lära mig bokstäverna, för det skulle man lära sig när man var sju år. Därför skulle jag skriva bokstäverna L och O på en rad efter varandra. Problemet var bara att jag redan kunde alla bokstäverna och att jag kunde stava också, vilket läraren blev varse när jag skrev ”lo, lo, lo, lo, lo, lo, lo, lo, lodjur”. Medan mina klasskamrater lärde sig att skriva bokstäver lärde jag mig därför ingenting, något som dock inte spelade någon roll för läraren, som talade om att jag skulle skriva ”lo” och inte ”lodjur”.

När jag var 15 år skulle min familj åka till några släktingars sommarstuga ett par dagar. Jag, som inte hade klarat av situationen i stugan, gjorde tidigt klart att jag inte tänkte följa med. Att få stanna hemma krävde dock en längre övertalningskampanj, eftersom mamma var mycket bestämd med att hon ”minsann inte tänkte låta en 15-åring vara ensam hemma i flera dagar”. Att sköta sig själv i flera dagar skulle man helt enkelt inte klara av när man var 15 år. Till slut gav dock mamma med sig, och jag fick vara ensam hemma, något som fungerade hur bra som helst. Det enda som var svårt var att knyta ihop soppåsen, men det var nog inte soporna mamma hade varit mest bekymrad över.

Eftersom ett barn som har en ojämn begåvningsprofil kan vara mycket före sina jämnåriga på vissa plan och mycket efter på andra, anser jag att man inte bör fästa sig vid barnets ålder när man ställer krav och sätter gränser. Man bör låta bli att jämföra med andra i samma ålder, och istället ställa krav och sätta gränser utifrån barnets individuella utvecklingsnivå. Det beror på att alla barn har lika stor rätt att utvecklas, och då bör alla barn också ha samma möjlighet att utvecklas.

Om läraren märker att en sjuåring, vid skolstarten, kan både skriva och stava, kanske den eleven kan få lite svårare uppgifter när klassen ska lära sig bokstäverna. Lektionerna kommer förmodligen att kännas roligare och mer meningsfulla för eleven om hen, liksom sina klasskamrater, får utvecklas. På samma sätt kan det vara otroligt värdefullt för ett barn att, på hemmaplan eller på fritidsaktiviteten, få göra sådant som man vill och tror sig klara av, även om man inte ”ska” klara av det när man är xx år. Alla barn behöver få pröva sina vingar efter sina egna, unika förmågor.

Mina jobb och utbildningar, del 3

Universitetskurser på distans
Eftersom jag länge varit intresserad av media och det mänskliga psyket så valde jag att läsa medie- och kommunikationsvetenskap och psykologi. Eftersom jag fortfarande var utmattad efter tidigare jobb och inte klarade av gruppdiskussioner utan att bli ofrivilligt tyst, bestämde jag mig för att läsa på distans. Jag var genuint intresserad av ämnena, men hade stora svårigheter att förstå kurslitteraturen. Det visade sig nämligen att universitetslitteratur ställde stora krav på att analysera fakta, något jag har svårt för. När det kommer till fakta förstår jag bara informationen om den skrivs ut i klartext. Att försöka hitta svar på frågorna i hemtentorna var därför lite som att leta efter en nål i en höstack; jag fick kämpa oerhört hårt. Ändå lyckades jag klara två av de kurser jag tog mig an.

TV-journalistikutbildning
Mitt medieintresse gjorde att jag sökte, och kom in på, en yrkesutbildning i TV-journalistik. Jag ville fokusera på det rent journalistiska, men det visade sig att utbildningen innehöll minst lika mycket teknik som journalistik. Samtidigt som jag fick lära mig att göra research, att skapa intresseväckande rubriker och att boka intervjuer – vilket fungerade bra – blev jag också tvungen att försöka lära mig att hantera en TV-kamera, att filma och att se om ljuset i bilden var bra eller dåligt. Här märkte jag hur svårt jag har att tolka synintryck (även om jag då bara trodde att jag helt enkelt ”inte såg”), för jag såg ju inte skillnad på olika bildkvaliteter, vinklar eller ljussättningar. Jag lärde mig inte heller att hantera kameran och jag kunde inte ”ta in” ett rum eller en plats, något som senare visade sig bero på att jag har en bristande rumsuppfattning.

Praktik på TV-redaktion
I samband med utbildningen skulle jag göra praktik på en TV-redaktion, något jag hade sett mycket fram emot. Väl på plats blev jag dock satt på att limma papper, något som är bland det svåraste jag vet. Jag fick även stå och hålla en rökmaskin, och eftersom jag inte kan automatisera var det enormt uttröttande. Jag var ju hela tiden tvungen att hyperfokusera på att inte tappa den där rökmaskinen och på att hålla den i rätt vinkel. Det blev även missförstånd när jag inte fick tillräckligt tydliga instruktioner för vad jag skulle göra. Efter bara några dagar var jag så utmattad att jag fullständigt klappade ihop. Jag mådde så dåligt att jag blev rädd, och jag var tvungen att avbryta praktiken. Efter det var det tänkt att jag skulle ägna mig åt eget arbete för att kunna fortsätta utbildningen, men till slut orkade jag inte heller det, och i samma veva fick jag mina diagnoser.

Skrivarkurs på distans
Eftersom jag alltid har älskat att skriva, och en av mina högsta drömmar har varit att lyckas som författare, bestämde jag mig för att söka en skrivarkurs. Det slutade med att jag kom in på en ettårig distanskurs på en folkhögskola. Även här handlade det mycket om textanalys, men till skillnad från facklitteratur handlade det nu uteslutande om att analysera skönlitteratur, vilket är något helt annat. Det handlade om att uppfatta sådant som meningsbyggnad, budskap och känslan i texten – och sådant har jag lätt för. Även att fantisera och skriva hör till mina styrkor, så rent praktiskt fungerade studierna bra, förutom den lilla detaljen att all input till slut gjorde att jag varken visste ut eller in och att jag kände att jag tappade min skrivaridentitet. Samtidigt som det var roligt att få både positiv respons och konstruktiv kritik så kom det så många olika åsikter och idéer att jag i slutändan inte visste vilket ben jag skulle stå på, och jag blev förvirrad snarare än hjälpt.

Dessutom hade jag – innan jag började på utbildningen – bara vilat i två år (Jag vet att det kan låta jättelänge, men för mig är det inte alls speciellt länge.) så därför hade jag inte helt och fullt hunnit återhämta mig från mina tidigare sysselsättningar. Därför dröjde det inte länge förrän min kropp sände ut varningssignaler på nytt, men envis som jag var så kämpade jag på med skrivarkursen ända tills jag kraschade. Det gick nästan hela vägen. En vecka innan slutseminariet klappade jag ihop.

Novellförfattare
Parallellt med skrivarkursen började jag, i mycket liten skala, att skriva noveller för en ungdomstidning. Det gick till som så att redaktörerna för tidningen beställde en novell till ett visst datum. Därefter kunde jag skriva precis när jag ville, så länge jag höll deadline. Det var ett otroligt roligt jobb, för jag fick verkligen ägna mig åt någonting som jag tyckte om och var bra på. Det är dessutom det enda jobb jag haft där min ojämna begåvningsprofil inte varit något hinder, utan en tillgång. Jobbet ställde inga som helst krav på visuell perception, automatiseringsförmåga, simultankapacitet, snabbhet, motorik eller faktaanalys. Istället krävdes fantasi, inlevelseförmåga, språklig och grammatisk kunskap, samt förmåga att kunna berätta en historia – och allt detta hör ju till mina styrkor.

Tyvärr tvingades jag sluta åta mig uppdrag när jag kraschade i samband med skrivarkursen. Efter den kraschen, som ägde rum sommaren 2014, har min energinivå blivit ännu lägre och den lilla stresströskel jag hade har försvunnit helt. Därför har jag inte orkat skriva några noveller, för det tar trots allt en del energi i anspråk. Jag hoppas dock att jag så småningom ska kunna återgå till det skönlitterära skrivandet, om inte annat som en fritidssysselsättning.

Mina jobb och utbildningar, del 2

Mina jobb och utbildningar, del 2

Äldreboende
På äldreboendet jobbade jag som vårdbiträde och hade många olika arbetsuppgifter. Bl.a. skulle jag bädda sängar, städa rummen, följa de boende till och från matsalen, hjälpa till vid påklädning, duschning m.m. Jag trivdes med pensionärerna och tyckte mycket om att sitta och prata med dem, men tyvärr hann jag inte prata med dem lika mycket som jag hade velat. Istället låg fokus på att hinna med det praktiska, och det fungerade mindre bra. Ett stort problem var mina svårigheter att orientera mig inomhus. Jag kom inte alltid ihåg vägen till och från matsalen, något som ibland fick konsekvenser för de boende. Jag hade även stora svårigheter att se hur de olika praktiska sysslorna skulle utföras, och att utföra dem rent motoriskt.

Eftersom jag dels hade svårt att utföra de olika sysslorna, dels har dålig tidsuppfattning vilket gjorde att jag ständigt missbedömde hur lång tid varje syssla skulle ta, halkade jag ofta efter tidsmässigt. Detta ledde förstås till att jag, i förlängningen, inte hann med det jag skulle. Jag visste inte heller i vilken ordning de olika sysslorna bäst utfördes och jag såg inte alltid när jag hade utfört en syssla fel. Mina kolleger blev ofta irriterade på att jag inte automatiskt förstod sådant som enligt dem var självklart, som t.ex. att man börjar från hörnen och arbetar sig utåt när man torkar golv. Jag hade aldrig tänkt på att golvet blir smutsigt igen om man trampar med skor precis där man har torkat, men när mina kolleger talade om det för mig så accepterade jag det och lade det på minnet.

Demensdagcenter
När min chef märkte att jag inte klarade av att jobba i själva servicehuset blev jag omplacerad till boendets dagcenter för personer med demenssjukdom. Där var det inte lika högt tempo som i servicehuset, och det fanns mer tid till att t.ex. spela bingo, läsa tidningen och gå promenader. Dessa saker fungerade bra. Jag hade dock svårt att koka kaffe, skära grönsaker, lägga upp ostskivor på fat och andra frukostbestyr. Ibland grät jag på kvällarna eftersom jag var så orolig att behöva göra sådana här saker, för det var verkligen överkurs för mig. Jag försökte alltid ta initiativ till att duka, eftersom det var betydligt enklare, men ibland hade någon annan redan gjort det när jag kom, så då var jag tvungen att fixa frukost i alla fall. Hämta matvagnen var jag också tvungen att göra ibland, men en av de värsta sysslorna var att hänga upp deltagarnas ytterkläder på galgar. Det tog lång tid och ibland gjorde jag fel, varpå jackorna trillade av galgarna och sedan visste jag inte vems jacka som var vems. Eftersom jag har svårt att tolka synintryck såg jag heller inte alltid vem som behövde hjälp och med vad, vilket gjorde att de andra i personalen ofta fick tala om för mig vad jag skulle göra. Jobbet på dagcentret fungerade betydligt bättre än jobbet i själva servicehuset, men jag var ändå lättad när mitt sommarvikariat var slut.

Telefonförsäljare
Det här jobbet gick ut på att sälja branschtidningar till olika företag. Kunderna var trevliga, men jag kom aldrig ihåg vad jag skulle säga (vi hade en ganska strikt mall att gå efter) och hade svårt för att sätta in säljsnacket. Dessutom insåg jag snart att jag inte hade hjärta att pressa folk till att köpa en produkt som de egentligen inte ville ha. Det stora problemet var dock datasystemet – en mardröm för någon med svårigheter att tolka synintryck. Jag tyckte att det var ett huller-om-buller-system, ett icke-system. Efter två veckor var jag så utmattad att jag föll ihop hemma på köksgolvet och bara grät. Sedan sa jag upp mig.

Mina jobb och utbildningar, del 1

Mina jobb och utbildningar, del 1

Just nu lever jag på aktivitetsersättning, men det händer ganska ofta att människor frågar vad jag gjorde innan. Här i bloggen har jag ju nämnt jobben på snabbmatsrestaurangen (Burger King) och äldreboendet, men jag har även pysslat med andra saker. Följande jobb, praktikplatser, kurser och utbildningar har jag i bagaget:

Burger King
Här skulle jag stå vid grillen, komponera hamburgare, stå i kassan och hålla matsalen i presentabelt skick. Att stå vid grillen var ganska lätt, eftersom det i stort sett bara gick ut på att mata in frysta hamburgare en efter en. Däremot var det fruktansvärt uttröttande, eftersom jag inte kunde automatisera utan var tvungen att vara fullständigt närvarande i varje rörelse jag gjorde. Att torka bord var också lätt, men inte heller den sysslan kunde jag automatisera så jag blev fort utmattad.

Att komponera hamburgare var en riktig utmaning eftersom det inte bara skulle bli rätt, utan snyggt också. Dessutom skulle det gå fort, jättefort. Det gick inte för sig att komponera en burgare i taget, utan jag var tvungen att göra flera samtidigt. Då stängde min hjärna av sig, för min simultankapacitet är väldigt begränsad. Pappret runt burgarna skulle även vikas på ett särskilt sätt – och det fick absolut inte bli fyrkantigt. Mina kolleger visade mig hur det där pappret skulle vikas, men jag såg bara att de viftade med händerna och sedan var pappret vikt och icke fyrkantigt. Hur de i själva verket gjorde uppfattade jag inte. Varje gång jag skulle vika papper runt en hamburgare var jag därför tvungen att prova mig fram, men eftersom det egentligen inte fanns någon tid till det så stoppade jag upp hela kedjan.

Eldprovet bestod av att försöka hantera kassaapparaten och läskmaskinen. Min bristande simultankapacitet gjorde det omöjligt att ta kundens beställning och hantera kassaapparaten samtidigt. Dessutom kom jag – trots att jag gjorde mitt yttersta – inte ihåg vilka knappar på kassaapparaten jag skulle trycka på när, och jag hade svårt att hantera mynten. När jag hällt upp läsk i pappmuggarna hade jag svårt att sätta på locken ordentligt, och jag blev jättestressad när läsken skvätte åt alla håll och kanter. Att det skvätte visade sig bero på att man var tvungen att hälla i isen först och läsken sedan, något som en kollega till slut informerade mig om.

Praktik på 4H-gård
Här skulle jag hjälpa till med djuren, och jag hade god hand med dem. Däremot hade jag stora svårigheter att hantera alla olika typer av stängsel, lås och grindar som fanns. Det gjorde att jag oroade mig för att mindre djur skulle springa ut när jag gick in till dem, och vissa djur kunde jag inte ta mig in till utan att be om hjälp med låsanordningen. Jag fick även kämpa med att sätta fast vattenflaskor på kaninburar och andra sysslor som krävde hyfsad finmotorik. Dessutom var det stor skillnad på att ta hand om en katt hemma, eller en häst en gång i veckan, och att ta hand om många olika djur varje dag. Det var alldeles för mycket att hålla reda på och de praktiska och motoriska momenten blev alldeles för många och alltför krävande. Efter en vecka på 4H-gården var jag så utmattad att jag kände mig tvungen att sluta. Min hjärna kraschade helt enkelt.

Gymnasiala studier på folkhögskola
Eftersom jag, p.g.a. att jag mådde väldigt dåligt efter grundskolan, inte gick gymnasiet valde jag att läsa in det på folkhögskola några år senare. Det fungerade jättebra, för på folkhögskolan fick var och en skräddarsy sin egen utbildning genom att välja de kurser man behövde och/eller var intresserad av. Jag valde kärnämnena och tillvalsämnen som teater och psykologi, vilket visade sig fungera superbra. Enda gången jag behövde ägna mig åt praktiska göromål var under den obligatoriska köksveckan en gång om året, men eftersom personalen på skolan förstod att varje elev hade olika förutsättningar så fick jag den hjälp jag behövde i köket. Det gjorde ingenting att jag ofta frågade ”Vad ska jag göra nu?” utan mina goda egenskaper sågs och värdesattes. Mycket av studierna handlade om att läsa och skriva – vilket jag är bra på – och inte så mycket om att göra – vilket jag i många avseenden har svårt för. Dessutom tyckte jag om studiernas upplägg och att det gavs tydliga instruktioner för t.ex. var vi skulle mötas innan och efter olika aktiviteter.

Jag trivdes superbra på folkhögskolan, men det var nog tur att jag – efter Burger King och 4H – hade varit hemma och återhämtat mig i tre år, för annars hade jag definitivt inte orkat plugga på heltid. Trots att jag vilat i tre år så orkade jag knappt med någonting annat än skolan, men jag är jätteglad att jag fick min gymnasiekompetens och att jag valde just den skolan. Dessutom träffade jag många trevliga människor.

Fortsättning följer i nästa inlägg.

Anställningsintervju vs. arbete

Att skriva ett personligt brev som tilltalar arbetsgivaren och att göra en lyckad intervju är A och O för att få ett arbete. Om man gör en mindre bra intervju tror ofta arbetsgivaren att man kommer att göra ett mindre bra jobb. Om man istället gör en jättebra intervju – ja, då tror arbetsgivaren troligen att man kommer att göra ett jättebra jobb. I många fall är det säkert så också, men om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med en ojämn begåvningsprofil så kan det vara annorlunda. Exempel:

Patrik tycker att det är väldigt svårt att skriva jobbansökningar. Han har svårt att veta vad – och hur mycket – han bör berätta om sig själv och han är osäker på hur han ska formulera sin ansökan för att väcka arbetsgivarens intresse. Det här med att sälja in sig själv är inte alls Patriks grej, så när han ska söka jobb i en livsmedelsbutik tar han hjälp av en god vän. Vännen förklarar vad Patrik ska berätta om sig själv och vad han inte ska berätta, hur arbetsgivaren troligen tänker och vilka formuleringar som är lämpliga och inte lämpliga att använda sig av. Med hjälp från vännen skriver Patrik sedan ett säljande ansökningsbrev där han beskriver varför han är intresserad av jobbet i livsmedelsbutiken och där hans främsta styrkor kommer fram.

En tid senare blir Patrik kallad till anställningsintervju. Arbetsgivaren – som läst Patriks personliga brev där han bl.a. beskriver sig själv som initiativrik, stresstålig och praktiskt lagd – blir fundersam under intervjun med den tystlåtna, uppenbart nervösa, killen som nätt och jämnt ser henne i ögonen. Hon tycker att han framstår som bortkommen och lättstressad snarare än initiativrik och stresstålig, så han får inte jobbet.

Så småningom får Patrik anställning i en annan livsmedelsbutik. Han arbetar mycket koncentrerat och utför sina arbetsuppgifter noggrant. Han är duktig på att se vad som behöver göras och är mycket självgående. Han är skicklig när det kommer till att inventera och fylla på varor i hyllorna och han vet precis vilka varor som finns och var, något som gör honom uppskattad av kunderna. Patriks förmåga att hyperfokusera på det han håller på med gör att han behåller lugnet även i de stressigaste situationer.

Patriks begåvningsprofil ser ut som så att han har väldigt svårt för sociala situationer och att uttrycka sig. Däremot är Patrik mycket praktiskt lagd. Han är bra på att se vad som behöver göras och är oerhört stresstålig i situationer där han känner sig trygg. Därför lämpar sig Patrik alldeles utmärkt för ett praktiskt arbete.

Jenny tycker att det är väldigt enkelt att skriva jobbansökningar. Hon vet exakt vad – och hur mycket – hon bör berätta om sig själv och hur hon ska formulera sin ansökan för att väcka arbetsgivarens intresse. Jenny har en bra uppfattning om hur arbetsgivaren tänker och vilka formuleringar som är lämpliga att använda sig av. Hon vet precis hur hon ska göra för att sälja in sig själv. När hon ska söka jobb i en livsmedelsbutik skriver hon därför ett säljande ansökningsbrev där hon berättar varför hon är intresserad av jobbet och där hennes främsta styrkor kommer fram.

En tid senare blir Jenny kallad till anställningsintervju. Arbetsgivaren – som läst Jennys personliga brev där hon bl.a. beskriver sig själv som målmedveten, driven och noggrann – får ett bra intryck av den propert klädda, mycket verbala tjejen, som ställer många frågor och som dessutom verkar genuint intresserad av att arbeta i en livsmedelsbutik. Jenny får jobbet.

Jenny arbetar mycket koncentrerat och det märks att hon gör så gott hon kan. Hon har dock stora svårigheter att se vad som behöver göras och klarar därför inte av att arbeta självständigt. Jenny har även svårt att se hur varorna bör placeras i hyllorna och hon arbetar väldigt långsamt. Hon är alltid trevlig men har svårt att lära sig att hitta i butiken, vilket gör att hon får problem att hjälpa kunderna tillrätta. Jenny klarar inte av att stänga ute sinnesintryck och kan bara fokusera på en sak i taget, något som gör att hon blir blockerad i stressiga situationer.

Jennys begåvningsprofil ser ut som så att hon har svårt med motorik och att tolka synintryck. Hon har även svårt att hålla flera bollar i luften och att hantera sinnesintryck. Däremot är Jenny mycket verbal. Hon har lätt för att uttrycka sig i såväl tal som skrift och är bra på att fylla i blanketter och uträtta myndighetsärenden. Jenny är även kreativ och har livlig fantasi. I livsmedelsbutiken inser hon att hon inte lämpar sig särskilt bra för ett praktiskt arbete, men när hon senare får ett jobb där hon får använda sig av sina verbala och kreativa förmågor så fungerar det jättebra.

Själv är jag helt klart en Jenny. Jag har alltid haft lätt att söka och få jobb, men när jag jobbat med praktiska saker så har jag haft väldigt svårt att klara av arbetsuppgifterna. Ändå är jag jättetacksam mot arbetsgivarna för att de anställt mig, för tack vare dem har jag verkligen fått chansen att prova! Jag önskar bara att många arbetsgivare inte vore så snabba med att döma, utan att människor som fungerar som Patrik oftare fick en chans. Att prata med en potentiell arbetsgivare är någonting helt annat än att plocka upp varor i hyllor, sitta i kassan eller köra truck. En mindre lyckad intervju innebär därför inte automatiskt att personen i fråga kommer att göra ett dåligt jobb.

Att omvandla teori till praktik

Hur man utför olika sysslor i praktiken kan jag nästan enbart lära mig genom att läsa, men jag har inte så stor nytta av rena faktaböcker eller läroböcker utan behöver en instruktionsbok. Annars kan det bli väldigt tokigt:

När jag hade lärt mig plus- och minusräkning innebar det att jag hade lärt mig att räkna ut plus- och minustalen i matteboken. Jag visste vad jag skulle skriva efter lika med-tecknet bakom 8+8 eller bakom 7-4. Jag visste också att det inte var någon skillnad på om det var siffror, stenar, råttor, kakor eller pengar på sidorna om plus- eller minustecknet. Alla plus- och minustal skulle räknas ut enligt samma princip, och den principen hade jag lärt mig att behärska.

Ändå satt jag som ett frågetecken när vi började med lästal i stil med: ”Kalle har 15 kronor. Han köper en kanelbulle för 10 kronor. Hur mycket pengar får han över?” Den här typen av tal gjorde mig väldigt förvirrad, och jag hade svårt att hänga med i lärarens tankegångar.

När jag räknade ut vanliga plus- och minustal var det bara att lägga till eller dra ifrån siffror, stenar, råttor, kakor eller pengar – och det stod i klartext hur mycket jag skulle lägga till eller dra ifrån, och ifrån vad. Det handlade om att räkna ut tal – inte om någon specifik situation. Därför kunde jag räkna ut de vanliga plus- och minustalen genom att tänka teoretiskt enligt den princip jag lärt mig.

För att kunna räkna ut hur mycket pengar Kalle fick över hade jag behövt förstå att jag kunnat få fram svaret genom att räkna ut 15-10, men att jag skulle räkna ut 15-10 hade jag svårt att förstå. För att kunna förstå den logiken hade jag varit tvungen att omvandla teori till praktik – och det hade jag väldigt svårt för. Jag hade ju bara lärt mig den teoretiska principen och förstod inte hur man använde sig av denna i praktiken.

När jag väl hade lärt mig att räkna ut den här typen av lästal förstod jag att man skulle räkna på samma sätt oavsett om personen i matteboken betalade i affären, gav bort några av sina snäckor eller tappade ett par godisbitar. En del barn med Aspergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd kan dock ha svårt att förstå detta. Man kan t.ex. klara av att räkna ut hur mycket pengar Kalle har kvar efter att ha betalat i affären, men svårt att räkna ut hur många godisbitar Lisa har kvar efter att hon tappat några. ”Men jag har ju bara lärt mig hur man räknar när man betalar med pengar, inte hur man räknar när man tappat bort godisbitar”, kanske barnet tänker. Det beror på att barnet kan ha svårt att generalisera, d.v.s. att förstå att det som gäller i en situation också kan gälla i en annan.

För mig hade det varit betydligt enklare att börja med lästal med en gång. Det hade varit enklare om jag fått veta att jag, för att få fram hur mycket pengar Kalle fått över, behövt räkna ut hur mycket 15-10 var. Sedan hade jag kunnat lära mig hur man räknar ut 15-10 – och vips, så hade minusräkningen blivit en naturlig del av ”matte i praktiken” istället för en separat, teoretisk del, som jag inte riktigt förstod syftet med. Jag visste att jag skulle lära mig att räkna minustal, men sedan då?

När jag, för ett antal år sedan, gick en journalistisk utbildning skulle vi lära oss hur TV-kameror var uppbyggda. Läraren förklarade, skrev på tavlan och delade ut papper – men när vi sedan skulle lära oss att använda TV-kamerorna så förstod jag ingenting. För att förstå hur kamerorna skulle användas förväntades vi dels uppfatta hur läraren gjorde när han visade, dels omvandla vår teoretiska kunskap om kamerornas uppbyggnad till praktik, och därför tog det stopp för mig. I efterhand har jag förstått att jag hade behövt en detaljerad instruktionsbok där den teoretiska informationen vävdes in. T.ex. ”Ställ in skärpan genom att göra såhär och såhär. Att ställa in skärpan betyder att… Och är viktigt därför att…” På så vis hade jag haft lättare att förstå all fakta, och det hade också blivit enklare för mig att omvandla teori till praktik.

Ojämn begåvningsprofil i arbetslivet

Christian har fått en praktikplats på kontoret på ett större företag. Eftersom han är ny, oerfaren och praktikant så får han i uppgift att sätta sig in i företagets organisation och därefter identifiera – och komma med förslag på lösningar till – de problem som finns. Christian försöker så gott han kan, men han tycker att det är fruktansvärt svårt. Han skulle verkligen behöva handledning, men hans handledare förklarade bara lite kort vad som skulle göras och sa att när Christian är klar så skulle han få en ny uppgift. Egentligen skulle Christian vilja börja från början, med att t.ex. fylla på papper i kopieringsapparaten, men som ny och oerfaren vet han att han inte har en chans att få ägna sig åt sådana uppgifter. För dessa krävs erfarenhet och erfarenhet kan man bara skaffa sig genom att börja från toppen – fast det är ju förstås botten för de flesta. Christian vet att de flesta människor inte har några större svårigheter att lösa organisatoriska problem, och därför kommer de också att kunna jobba sig uppåt och på så vis få chansen att få fylla på papper i kopieringsapparaten. Christian känner sig gråtfärdig. Det här går bara inte. Han måste få börja från rätt håll.

Tänk om det vore såhär. Tänk om en ojämn begåvningsprofil (vilket är vanligt hos människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) vore normen och människor med jämna begåvningsprofiler allt som oftast utsattes för överkrav i arbetslivet? Det vore ju helt fel, men lika fel tycker jag att det är att många människor med ojämna begåvningsprofiler utsätts för just det.

De allra flesta människor som har en jämn begåvningsprofil vill – när de börjar på ett nytt jobb – klättra nerifrån och upp. De vill börja med de enklaste sysslorna för att så småningom – när de skaffat sig kunskap och rutin – övergå till svårare arbetsuppgifter, och då helst under handledning. De allra flesta av oss som har en ojämn begåvningsprofil vill precis samma sak. Vi vill också börja med de enklaste sysslorna och klättra uppåt, skillnaden är bara att det som är enkelt för andra inte alltid är det som är enkelt för oss. Detta skulle inte behöva vara något stort problem, men det blir ofta det eftersom merparten av alla anställningar är anpassade efter människor som har en jämn begåvningsprofil. Det innebär att sådant som är enkelt för dessa människor också förväntas vara enkelt för oss som fungerar ojämnt, varpå vi ofta får börja från toppen istället för från botten. Många gånger får vi inte chansen att skaffa oss kunskap, rutin och självförtroende genom att klättra nerifrån och upp, utan tvingas gå ”all in” från början genom att ofrivilligt ta oss vatten över huvudet.

På en praktikplats jag hade fick jag i uppgift att limma små texter på baksidan av olika bilder, något som var fruktansvärt svårt. Texterna och bilderna hade inkommit via mejl, och det hände att det även kom mejl som innehöll rena frågor. Första gången jag såg att det hade kommit ett sådant mejl så vidarebefordrade jag det till rätt person, men då sa min handledare att jag inte fick göra så. Som praktikant fick jag bara läsa mejlen, inte vidarebefordra dem eller svara på dem. Jag accepterade självklart det, men kunde inte låta bli att tycka att det kändes väldigt synd. Att uttrycka mig i skrift och att skriva rätt saker var jag ju bra på, och jag var en mycket strukturerad person som redan efter ett par minuter på arbetsplatsen hade lärt mig hur organisationen fungerade och vem som gjorde vad. Jag hade inga svårigheter att sortera de där mejlen rätt. Däremot fick jag kämpa väldigt hårt för att lyckas klippa och klistra, och jag hade ont i magen varje gång jag blev ombedd att gå och hämta någon eller något någon annanstans i huset. Jag hittade ju inte inomhus.

Mitt tips till dig som är arbetsgivare är att vara öppen för att det finns olika slags begåvningsprofiler. Om en anställd eller praktikant inte klarar av att utföra en uppgift som borde vara enkel för någon som har en jämn begåvningsprofil så kan det hända att personen har en ojämn begåvningsprofil. Var därför inte rädd för att ge personen en uppgift som enligt dig borde vara svårare, för det kan mycket väl vara så att den här personen upplever att hen får en betydligt enklare uppgift. Kanske kommer personen att göra ett alldeles utmärkt jobb, tack vare att hen äntligen får börja från botten. 

Att arbeta med personer med asperger

När någon med Aspergers syndrom t.ex. ansöker om ett anpassat arbete, boendestöd eller börjar på en daglig verksamhet kan det ibland uppstå förvirring. Kanske har handläggaren på kommunen svårt att förstå varför en person som klarar av att arbeta som jurist inte klarar av att sköta sitt hem, eller så undrar handläggaren på Arbetsförmedlingen eller personalen på den dagliga verksamheten varför någon som beter sig som ”vem som helst” behöver ett anpassat arbete eller daglig verksamhet. Om sådan osäkerhet uppstår är det bra att veta att den ojämna begåvningsprofilen som ofta förekommer gör att många med Aspergers syndrom har stora svårigheter i vissa situationer, måttliga svårigheter i vissa och inga alls i andra. Det innebär att funktionsnedsättningen kan bli olika tydlig för omgivningen beroende på i vilket sammanhang man träffar personen i fråga.

Om person A har omfattande svårigheter med planering och praktiska göromål kan funktionsnedsättningen bli uppenbar i situationer som ställer höga krav på sådana färdigheter. Om personen samtidigt har en hög verbal intelligens och inte har några som helst svårigheter att föra ett samtal så kanske funktionsnedsättningen inte märks alls under exempelvis möten. Detta gör att personens arbetsgivare och kollegor kan märka av funktionsnedsättningen väldigt tydligt, medan handläggaren på Arbetsförmedlingen kan känna sig osäker på om den här personen verkligen är i behov av ett anpassat arbete. Handläggaren träffar ju personen i ett sammanhang där det enbart är dennes styrkor – och inte dennes funktionsnedsättning – som märks.

Person B kan vara mycket strukturerad, ansvarstagande och ha en naturlig fallenhet för akademiska studier. Personen kan också vara väldigt noggrann och ha lätt för att sätta sig in i andra människors situation. Däremot kanske personen har svårt att avgöra när köksbänken är smutsig eller när golven är dammiga. Kanske tycker personen att det är motoriskt svårt att dammsuga eller jättesvårt att ringa telefonsamtal som rör hen själv, medan rent yrkesmässiga går bra. Då kan personen – trots att hen klarar av att arbeta som jurist – vara i behov av boendestöd.

Person C kan tycka att olika arbetsuppgifter är väldigt svåra och/eller enormt uttröttande. Kanske fungerar det inte alls att utföra praktiska göromål under tidspress eller i stimmiga miljöer, eller så är personens energinivå alldeles för låg för att även ett anpassat arbete ska vara möjligt. Om personen ändå har viss ork till aktiviteter så kan ibland en daglig verksamhet vara ett alternativ. Där kanske personen får vistas i en miljö som passar hens behov och ägna sig åt passande aktiviteter i en takt som hen orkar med och mår bra av. Att personens funktionsnedsättning inte alls märks kan – men behöver inte – vara ett tecken på att personen är på alldeles rätt plats.

Vad vi med asperger har gemensamt

Ibland frågar människor mig hur det kommer sig att Aspergers syndrom kan ta sig så olika uttryck hos olika personer. Hur kan vi ha så olika symtom? Vilka är egentligen likheterna?

Jag brukar förklara det som så att det finns ett antal områden som alla med Aspergers syndrom har symtom inom, men att det är olika vilka symtom man har inom dessa områden. Det finns också ett flertal områden där en del – men inte alla – har symtom, och även här är det olika vilka symtom man har. Vi med Aspergers syndrom är väldigt olika, men det här är vad vi har gemensamt:

Någon form av svårigheter med socialt samspel och kommunikation.
Någon kan t.ex. ha stora svårigheter att förstå sociala koder och att använda sig av kroppsspråk och ansiktsuttryck. Någon annan kanske inte alls har några problem med detta, men tycker att det är jättesvårt att veta vad andra människor förväntar sig och att hålla igång ett samtal. Vilka typer av sociala och kommunikativa svårigheter det rör sig om är alltså olika för olika personer. För att förstå vilken slags sociala svårigheter en enskild individ har behöver man därför sätta sig in i hur just den personen fungerar.

Någon form av begränsade beteenden och intressen.
En del personer med Aspergers syndrom har flera olika symtom inom området ”begränsade beteenden och intressen”, andra har bara ett. Olika personer har också olika symtom. Många har specialintressen, d.v.s. ett eller flera brinnande intressen som ofta upptar en hel del tid och som för vissa ger energi till andra saker, som t.ex. vardagssysslor och/eller arbete. Andra saknar specialintressen, men kan t.ex. ha väldigt få intressen eller ett stort behov av att alltid få göra saker på ett visst sätt. Ytterligare andra har en mängd olika intressen, varav ett eller två kan klassas som begränsade. Själv har jag många, ganska vanliga, intressen men när jag diskar händer det att jag samtidigt passar på att ösa lite vatten. Det är en trevlig sysselsättning tycker jag. 🙂 När jag var liten brukade jag även vifta med armarna och klämma på saker som jag tyckte om. Sådana beteenden är vanligast hos barn. 

Normal till hög intelligens, men ofta en ojämn begåvningsprofil.
Alla som har Aspergers syndrom är normal- till högintelligenta. Många har dock stora svårigheter inom vissa områden men inga svårigheter alls inom andra. T.ex. kanske det är jättesvårt för en person att diska, men inte alls svårt att köra bil. Personen i fråga kanske klarar B men absolut inte A – trots att A enligt omgivningen borde vara mycket lättare. Alla som har Aspergers syndrom har ingen ojämn begåvningsprofil (det är inget diagnoskriterium) men det är väldigt, väldigt vanligt.

Vi med Aspergers syndrom är alltså ungefär som musikälskare. Alla älskar de musik, men vilken typ av musik de tycker om – och hur passionen tar sig uttryck – är olika. 🙂

Lätt? Nej, inte enligt normen

På samma sätt som det finns saker som enligt normen ska vara roliga och lätta så finns det saker som enligt normen inte ska vara lätta. I synnerhet om man råkar vara barn. I mitt fall innebar det att sådant jag tyckte var väldigt svårt skulle vara lätt, och att det som var mina styrkor skulle vara svårt eller åtminstone inte enkelt.

Det första jag inte skulle klara av var att avslöja de vuxna när de försökte få mig att känna mig duktig. När förskolläraren, med såhär-pratar-man-med-barn-i-den-här-åldern-röst, frågade om jag inte kunde hjälpa henne att duka inför lunchen så var det meningen att jag skulle känna mig stolt, duktig och behövd. Det var inte meningen att jag skulle uppfatta förskolläraren som tillgjord eller att jag skulle genomskåda att hon inte alls behövde hjälp med dukningen, utan att hon just ville få mig att känna mig stolt, duktig och behövd. Att avslöja sådant hörde dock till mina styrkor, så på frågan ”Kan du hjälpa mig att duka?” svarade jag helt enkelt ”Det kan du göra själv”. Inte för att jag hade varit ovillig att hjälpa henne om hon faktiskt behövt hjälp, utan för att jag just den dagen inte hade någon lust att spela med genom att låtsas att jag inte förstod. 

Det andra jag inte skulle klara av var att avslöja mina föräldrar när de försökte avleda mig, eller lugna mig med vita lögner. Eftersom jag var väldigt ljudkänslig oroade jag mig ofta för att olika situationer skulle innebära sådana ljud som för mig var extremt obehagliga, ibland rent av smärtsamma. För att skydda mig från sådana ljud brukade jag tala om för mina föräldrar att jag inte ville utsätta mig för den aktuella situationen p.g.a. ljudet. ”Jag vill inte gå dit. De kommer säkert att prata i högtalare.” ”Jag tänker inte gå ut om det smäller.” ”Nej! Det kommer att låta högt därborta.”

Ofta gav mina föräldrar avledande eller överslätande svar i stil med: ”Vi kan köpa glass där.” Eller: ”Nej då, det kommer inte att smälla ute.”

Sådana svar ledde inte sällan till ökad oro, eftersom de för mig blev en bekräftelse på det jag redan hade listat ut, d.v.s. att den aktuella situationen skulle innebära obehagliga ljud. Jag tänkte: ”Jaha, nu försöker mamma och pappa locka med glass bara för att jag ska följa med till det höga ljudet.” Och: ”Jaså, nu försöker mamma och pappa lugna ner mig genom att säga att det inte kommer att smälla, bara för att jag inte ska få panik.” Varpå jag fick panik. Så småningom förstod mina föräldrar att det var bättre att säga sanningen, för att genomskåda deras avledningsförsök var en av mina starkare styrkor.

När jag började skolan förstod jag snart att det här med att läsa, skriva och stava var någonting man successivt skulle lära sig, och att det skulle vara lite svårt i början. En sjuåring skulle inte både läsa flytande, skriva hela meningar och stava korrekt. Så lätt skulle det inte vara. Därför fick jag ont i magen när läraren inte ville att jag skulle läsa vanligt, utan ljuda. Det hade jag aldrig gjort, och jag tyckte att det var väldigt svårt. Till slut pratade mina föräldrar med läraren och jag slapp ljuda.

Första ordet vi fick skriva i skolan var lo. Vi fick se en bild på ett lodjur och sedan skulle vi skriva ”lo” tio gånger på rad i våra skrivböcker. Jag skrev: lo lo lo lo lo lo lo lo lo lodjur. Det tyckte läraren inte om. Vi skulle skriva lo, inte lodjur. Jag hade gjort rätt men ändå fel.

Större delen av lågstadiet bestod av att jag fick lära mig sådant jag redan kunde, och öva på sådant som jag haft lätt att snappa upp och som jag därför inte behövde öva på. Som sjuåring skulle jag inte kunna stava till lodjur, för normen sa att det inte skulle vara så lätt. Däremot förväntades jag kunna dra av en lapp på almanackan – utan att ha övat en endaste gång. Det som, för mig, var riktigt svårt hade vi nämligen aldrig några som helst lektioner i.