Tyst – men inte alltid

Människor som får veta att jag lider av ofrivillig tystnad blir ofta förvånade när de får veta att jag har hållit på med teater. Det är lätt att tro att den som blir tyst som en mussla i en grupp om fem personer inte klarar av att ställa sig på en scen, men så behöver det inte vara. Den ofrivilliga tystnaden uppkommer ofta i en viss typ av situation, men det kan också vara så att man – fastän man klarar av prata i en viss situation – blir knäpptyst i en annan, snarlik, situation. En person som alltid klarar av att prata obehindrat i en grupp kanske alltid blir ofrivilligt tyst i en annan grupp, där personen känner mera ångest.

Att man känner mera ångest i en grupp än i en annan kan bero på olika saker, som t.ex. människorna i gruppen eller aktiviteten man träffas kring. Om man trivs bäst tillsammans med människor i samma ålder kanske man känner sig obekväm i en grupp där åldrarna är mixade, och om man inte alls tycker om att sitta och fika så kanske man tycker att det är jättejobbigt att vara i en grupp där man förväntas göra just det. Det kan också vara så att man tycker att vissa situationer är jobbiga utan att man vet varför.

När jag gick på lågstadiet hade jag t.ex. stora svårigheter att fråga om hjälp, delta i övningen ”Hemlig kompis” eller be att få låna en klasskamrats duschhandduk om jag glömt min hemma. Däremot hade jag inga problem att redovisa, läsa högt, lösa uppgifter framme vid tavlan, att läsa vers inför hela skolan eller att säga ifrån. En gång blev jag t.ex. retad av två av parallellklassens killar på rasten. Jag minns inte hela händelseförloppet, men jag minns att de tryckte upp mig mot ett staket på skolgården. Då talade jag om för dem att de inte var ett dugg tuffa och bad dem att tänka efter hur det skulle ha känts om någon gjort samma sak mot dem. Killarna blev väldigt förvånade, för de visste att jag nästan alltid var tyst så de hade nog inte räknat med någon utskällning. Efter rasten berättade jag för min lärare, som såg till att killarna kom in i klassrummet och bad om ursäkt. Efter det retade de mig aldrig igen.

I framträdande roller, som t.ex. som diktuppläsare, kände jag mig trygg. När killarna retade mig blev jag väldigt arg och kände mig kränkt, och i sådana situationer har den ofrivilliga tystnaden alltid brutits. Jag antar att det handlar om självbevarelsedrift. Däremot kände jag mig väldigt illa till mods när jag skulle be om hjälp, delta i hemlig kompis-övningen eller be att få låna någons handduk. Jag visste att om jag frågade om hjälp så skulle jag förmodligen få hjälp, om jag sa något snällt till min hemliga kompis så skulle han eller hon bli glad, och om jag bad att få låna någons handduk så skulle jag få det. Ändå blev jag totalt blockerad. Knäpptyst.

Jag hade någon sorts skräck för att låta min röst höras spontant, när ingen visste att jag skulle prata. Jag var smärtsamt medveten om att alla andra förväntade sig att jag skulle prata, men de visste inte med hundra procents säkerhet att jag skulle göra det eller när jag skulle göra det. När jag redovisade, läste högt, löste uppgifter vid tavlan eller uppträdde hade jag fått utrymme, men för att spontanprata var jag tvungen att ta utrymme och det var rent ut sagt skitläskigt. Jag tycker fortfarande att det är läskigt, men numera blir jag bara tyst när jag ska umgås eller diskutera i grupp. Jag har inte längre några problem att fråga om hjälp eller be att få låna någonting – det utrymmet klarar jag äntligen av att ta. 🙂 

Ofrivillig tystnad – när pepp blir press

I mitt förra inlägg berättade jag vad omgivningen kan göra och säga för att hjälpa en person som lider av ofrivillig tystnad. Idag tänkte jag istället berätta vad jag själv, och flera andra jag träffat, inte  blir hjälpt av att höra. När jag gick i skolan hände det ofta att de vuxna försökte hjälpa mig på ett sätt som istället stjälpte mig, bl.a. genom att säga följande: 

Du behöver bli mer muntligt aktiv på lektionerna.”
Under min högstadietid dök den här meningen upp under vartenda utvecklingssamtal, och i mitt huvud dök den upp flera gånger om dagen. Jag hade lätt för mig i många ämnen, men visste att det kunde bli svårt att nå de högre betygen om jag inte klarade av att delta i muntliga övningar i grupp. Jag var oerhört medveten om detta, vilket var en enorm press, och den pressen blev inte mindre av att lärarna försökte pusha mig. Det kunde jag dock inte förklara, utan varje gång lärarna frågade om jag kunde ha som mål att bli mer muntligt aktiv så svarade jag ja, varpå pressen ökade och jag blev ännu tystare. Till slut klarade jag inte längre av de prat-situationer som jag klarat av tidigare.

Försök att ta för dig lite mer, jag vet ju att du kan!”
Ja, jag kan uttrycka mig och jag vet oftast vad jag skulle vilja säga, så på sätt och vis stämmer det ju att jag faktiskt kan. Samtidigt blir jag, när den ofrivilliga tystnaden slår till, helt låst och då kan jag verkligen inte prata. Det är ungefär som att en musikartist kan sjunga, men när hen tappar rösten så kan hen det inte. Då spelar det ingen roll om någon försöker peppa artisten genom att säga ”jag vet att du kan”, för artisten kan inte sjunga i alla fall. Att försöka prata hjälper inte, utan vad det handlar om för mig är att blockeringarna måste släppa.

Jo, men någonting har du väl att säga?” (inför hela gruppen)
I gruppdiskussioner där jag förväntas säga min åsikt om någonting mår jag fruktansvärt dåligt. Att då bli pressad till att säga något – medan hela gruppen sitter och väntar och har sina blickar på mig – får mig att känna att jag bokstavligt talat skulle vilja sjunka genom jorden. Jag uppskattar verkligen att bli sedd – att frågan ”Vad säger du, Johanna?” ställs – men jag vill bli respekterad även om jag inte klarar av att svara. Att bli pressad till att ändå säga min åsikt leder bara till att gruppdiskussioner blir ännu mer skräckinjagande – inte till att jag pratar mer. Numera brukar jag kunna svara ”Jag håller mig utanför den här diskussionen”, för den meningen är väl inövad och lätt att plocka fram. När jag var yngre hände det däremot att jag blev totalblockerad, d.v.s. att jag inte kunde svara alls eller att jag pep fram ett mycket ynkligt ”vet inte”.

Du behöver bara säga en mening.”
Ibland sa de vuxna, i ett försök att få mig att känna mindre press, att jag bara behövde säga en enda mening – något som fick motsatt effekt. I likhet med ”Du behöver bli mer muntligt aktiv på lektionerna” blev jag så pressad att jag blev tystare istället för mer pratsam. Bl.a. klarade jag inte längre av att räcka upp handen för att be om hjälp, något som jag efter mycket kämpande lärt mig att klara av.

Om jag lyckas säga någonting i en gruppdiskussion så vill jag inte att det görs någon stor grej av det. Jag vill absolut inte ha beröm inför hela gruppen eftersom det påminner mig om att det är ovanligt att jag pratar, något som brukar leda till att jag drabbas av ångest och blir tyst igen. Om jag börjar prata så vill jag få göra det som om det vore naturligt, som om jag aldrig någonsin hade varit ofrivilligt tyst. 

Ofrivillig tystnad – hur kan man hjälpa?

Till skillnad från Aspergers syndrom, som man har hela livet, är ofrivillig tystnad någonting som kan försvinna eller lätta med åren. För mig har den ofrivilliga tystnaden följt med upp i vuxen ålder, men den har lättat jättemycket. Jag blir inte ofrivilligt tyst i alls lika många situationer nu som när jag var barn, mycket tack vare att min omgivning numera respekterar att jag kan bli just tyst. Enligt mig är det bästa omgivningen kan göra att acceptera tystnaden, så att pressen att prata försvinner. Då kanske personen, så småningom, faktiskt börjar prata. Här är mina tips:

Runt matbordet eller på festen
Även om samtalet löper på mellan er andra, glöm inte bort att prata med den tystlåtna personen också. Ställ frågor, men rikta dem direkt till den tystlåtna personen. Om någon i gruppen frågar om ni andra sett en viss film så kan det hända att den tystlåtna personen inte svarar, eftersom att svara på en fråga ställd till flera är detsamma som att ta för sig. Därför kan du – om personen inte svarar – fråga: ”Har du sett den, Lisa?” Att du visar att du inte har glömt bort personen, trots att hen är tyst, kan betyda oerhört mycket, för att vara tyst är inte detsamma som att vilja bli bortglömd. Tystnaden är ju ofrivillig.

Att behöva försvara sig offentligt kan vara jobbigt för många, men om man lider av ofrivillig tystnad kan det vara förenat med ren och skär skräck. Alla är förstås olika, men diskussioner om politik och andra åsiktsämnen som ofta leder till debatt kan vara fruktansvärt jobbiga. Det är inte säkert att den tystlåtna personen vill säga sin åsikt även om hen blir tillfrågad, men om hen gör det, acceptera den och diskutera vänligt. Attackera inte.

Om personen inte reser sig när det är dans eller inte erbjuder sig att hjälpa till i köket, fråga om hen vill dansa eller be hen att hjälpa till i köket. Det kan mycket väl vara så att personen i fråga vill dansa men att hen p.g.a. sin tystnad inte klarar av att bjuda upp, eller att hen undrar om du behöver hjälp i köket men inte klarar av att erbjuda sig eftersom det är en massa folk i närheten.

På jobbet, universitetet, Komvux eller folkhögskolan
Om ni brukar gå ut och äta lunch i smågrupper, glöm inte att fråga den tystlåtna personen om hen ska följa med. Om det har ”låst sig” för personen kanske hen inte kan säga ”Jag hakar på” eller ”Ska vi äta lunch?” En del människor äter lunch ensamma för att de vill, andra gör det för att de har svårt att ta för sig i sociala sammanhang. Om man vill äta ensam så ska man få det, men om man inte vill så ska man få slippa.

Om man lider av ofrivillig tystnad kan det vara lättare att prata om man inte förväntas ta för sig, utan istället låter alla göra sin röst hörd genom att gå laget runt under exempelvis morgonmöten. Det kan kännas lättare och tryggare att prata om man hinner förbereda sig och vet när det är ens tur.

Ordna gärna en liten låda där man kan lämna förslag och komma med synpunkter. Personer som lider av ofrivillig tystnad har synpunkter och idéer precis som alla andra, men klarar kanske inte alltid av att säga dem högt.

På förskolan och i skolan
Var uppmärksam på om en tystlåten elev räcker upp handen, i synnerhet om eleven är i en grupp där många är duktiga på att ta för sig och påkalla uppmärksamhet. Det dröjde länge innan jag klarade av att räcka upp handen och be om hjälp, men när jag väl klarade det så hände det att jag fick sitta med handen i vädret väldigt länge, eftersom flera lärare prioriterade att hjälpa de elever som hördes mest – och jag hördes ju inte alls. Se de tystlåtna eleverna, även om de inte hörs.

Om den tystlåtna eleven inte har någon självklar kompis i klassen, och du vet att eleven har svårt att fråga en klasskamrat om denne vill jobba tillsammans, bestäm vem som ska vara i par med vem. Att känna sig utanför p.g.a. att man har svårt att ta för sig är hemskt, men genom att läraren bestämmer paren eller grupperna så kan detta enkelt undvikas.

Var uppmärksam på om den tystlåtna eleven försöker påkalla uppmärksamhet på något annat sätt än genom att prata eller räcka upp handen. När jag gick på förskolan fick vi ibland glass till efterrätt. Reglerna var sådana att när man hade ätit upp, då fick man gå ut i köket och hämta glass, men man var tvungen att få klartecken från någon i personalen först. Ibland såg personalen att man hade ätit upp, andra gånger var man tvungen att fråga. De flesta barn sa ändå alltid: ”Fröken, får jag hämta glass?” men eftersom jag var ofrivilligt tyst så fick jag vänta på att någon i personalen skulle se att jag hade ätit upp min mat. En gång var det ingen som gjorde det, så då satt jag där och såg en efter en hämta glass. Till slut kände jag mig väldigt ledsen över att ingen såg mig, så då började jag vissla, för det kändes mycket lättare än att börja prata. Då blev jag tillsagd att sluta vissla – och först när vi bara var två barn kvar vid bordet såg personalen att jag inte hade fått någon glass. Glöm aldrig bort något barn, inte ens det barn som aldrig säger något.

Även om eleven räcker upp handen när hen behöver hjälp, är det inte säkert att hen gör det när hen måste prata inför hela klassen, som t.ex. när eleverna ska komma med idéer eller berätta vad de associerar med t.ex. dinosaurier. I en sådan situation kan man låta eleverna skriva ner sina idéer eller associationer på papper istället, och sedan kan läraren samla in pappren och läsa upp vad som står på dem.

Sist men inte minst: Oavsett om en grupp människor befinner sig i ett klassrum, på en arbetsplats, runt ett matbord eller på en fest så är den som är tystlåten lika närvarande som alla andra. Glöm inte bort det.

Att inte kunna prata i skolan

I min lågstadieklass brukade vi göra en övning som kallades ”hemlig kompis”. Det var en värdegrundsövning som syftade till att vi skulle lära oss att visa varandra uppskattning och att ta hand om varandra på ett bra sätt. Det handlade om medkänsla och om att förebygga mobbning. Rent praktiskt gick övningen till som så att vår lärare – eller ”fröken” som vi kallade henne – skrev våra namn på var sin lapp och lade lapparna i en ask. Var och en av oss fick sedan dra en lapp ur den här asken, och den person vars namn stod på lappen skulle man vara extra snäll mot den kommande veckan. I slutet av veckan skulle man sedan gissa vem som varit ens hemliga kompis, och man skulle motivera sin gissning genom att berätta på vilket sätt man märkt att personen varit extra snäll. Om man inte hade märkt att någon varit extra snäll, ja, då skulle man tala om det.

Jag hade någon slags hatkärlek till hemlig kompis-veckorna. Liksom många av mina klasskamrater så såg jag fram emot att dra den där lappen, att få reda på vem jag skulle vara extra snäll mot, men några dagar in i veckan övergick min förväntan i ångest. I slutet av veckan, när avslöjandet närmade sig, var min ångest så stark att allt jag ville var att komma hem till min älskade katt. Samtidigt visste jag att jag inte skulle få komma hem till min katt förrän vi hade avslöjat ”hemlig kompis” och den insikten gjorde mig gråtfärdig.

Vi satt i klassrummet och gick laget runt. En efter en berättade vi vem vi trott varit vår hemliga kompis och de flesta gissade rätt. Jag brukade också gissa rätt. Dock var det alltid någon som inte gissade alls, någon som sa: ”Jag vet inte”. Då frågade fröken vem som varit denne Någons hemliga kompis, och då var den personen tvungen att ge sig till känna. Det ögonblicket fruktade jag, för det var alltid jag som varit Någons hemliga kompis. Det var alltid jag som inte hade varit extra snäll mot min hemliga kompis, och när fröken undrade varför så svarade också jag: ”Jag vet inte.” Inför klassen lät det bättre än det verkligt sanna svaret.

Först när fröken frågade mig i enrum varför jag inte deltog i hemlig kompis-veckorna så sa jag som det var: ”Jag kan inte”. På frågan om varför jag inte kunde så sa jag också som det var: ”Jag vet inte”, och sedan kom vi inte längre, förutom att jag till slut försökte slippa vara med på ”hemlig kompis”. Jag försökte inte slippa för att jag på något sätt struntade i mina klasskamrater, utan för att jag ville att andra skulle slippa bli besvikna och för att jag själv skulle slippa det jag senare i livet förstod kallades för skuldkänslor och självhat.

Jag kunde inte vara med på ”hemlig kompis” eftersom jag led av ofrivillig tystnad, men då förstod jag ju inte att det kallades så. Utanför hemmet kunde jag bara prata när jag blev tilltalad, när jag skulle redovisa eller om jag blev riktigt arg. Ibland kunde jag inte ens svara när jag blev tilltalad, utan stod och stirrade ner i backen, fastän jag hade massor av saker jag ville säga. Till viss del kunde jag prata med en person i enrum, men det var mycket sällan jag blev ensam med någon av mina klasskamrater. Därför förblev jag tyst, fastän jag inte ville. Därför kunde jag inte säga till min hemliga kompis att hen ritade bra, att hens tröja var fin eller att hen kunde få låna min pennvässare. Därför kunde jag inte heja på min hemliga kompis på gymnastiken eller erbjuda mig att hämta mer potatis åt hen i matsalen. Jag hade enorma skuldkänslor för det, för det kändes så orättvist att ingen skulle vara extra snäll mot den här personen den här veckan, och därför tyckte jag synd om personen för att hens namn stått på just min lapp. Samtidigt märkte jag att den klasskamrat som dragit lappen med mitt namn var extra snäll mot mig, och jag hatade mig själv för att jag bara tog och aldrig gav.

Jag slapp inte delta, så jag fortsatte att dra en lapp ur asken och hoppas att jag den här veckan skulle kunna vara extra snäll mot den person vars namn stod där. Jag fortsatte att bli besviken och få skuldkänslor, jag fortsatte att längta hem till min katt när avslöjandet närmade sig och jag fortsatte att räcka upp handen när fröken frågade vem som varit Någons hemliga kompis. Ända tills jag gick i andra eller tredje klass och min ofrivilliga tystnad hade lättat så pass att jag kände att jag kunde vara med. Då sa jag till min första hemliga kompis att hon hade en fin tröja. Hon tackade, och det kändes så bra att jag äntligen hade fått göra någon glad. Allra bäst kändes det ändå när det var dags att gissa vem som varit ens hemliga kompis och tjejen med den fina tröjan sa: ”Johanna”.