När blir svårigheterna ett problem?

Om en svårighet är ett problem eller inte, avgörs ofta av situationen. Om man t.ex. har svårt att koncentrera sig så kan det vara ett stort problem i situationer som kräver god koncentrationsförmåga, medan det inte behöver vara något problem i situationer som inte kräver att man koncentrerar sig. Samma svårighet kan gå från att vara ett stort problem i en situation, till att inte vara något som helst problem i en annan. 

Jag bor i ett storstadsområde. Det gör jag för att jag vill det, men det innebär också att det inte är något problem att jag – p.g.a. mina syntolkningssvårigheter – inte kan ta körkort. Jag kan ta mig vart jag vill när jag vill, vilket jag inte kunde under det år då jag bodde i ett litet samhälle. Att träffa vänner i städerna var heldagsprojekt som krävde minutiös planering p.g.a. begränsade allmänna kommunikationer, och att träffas kvällstid var i stort sett omöjligt. Att jag inte kunde ta körkort var därför ett stort problem, medan det numera inte är något problem alls.

När jag jobbade på snabbmatsrestaurang var både syntolkningssvårigheterna och de motoriska svårigheterna stora problem. Det var många praktiska uppgifter som skulle utföras och dessutom skulle det gå fort. När jag däremot gick en skrivarkurs var ingen av dessa svårigheter något problem. Kursen innefattade inga praktiska moment och ställde heller inte krav på motorisk snabbhet.

Om en svårighet är ett problem eller inte, kan också bero på vad man vill göra och hur man vill leva. Jag har t.ex. jättesvårt för bollspel, vilket var ett problem i skolan eftersom vi ofta hade bollspel under idrottslektionerna. På fritiden var svårigheterna med bollspel däremot inget problem, för jag var inte alls intresserad av sådana sporter. För ett barn som har ett genuint intresse för t.ex. fotboll eller handboll kan dock svårigheterna med bollspel vara ett stort problem även på fritiden.

På samma sätt kan sociala svårigheter vara ett större problem för den som vill umgås mycket med andra än för den som trivs bäst ensam, svårigheter med matlagning kan vara ett större problem för den som vill ha många barn än för den som vill leva ensam o.s.v. Det som är ett jättestort problem för en person kanske inte alls är något problem för en annan, så därför går det inte att generellt bestämma vad som är ett problem och inte.

Motorik och koordination, del 2

Mina motorik- och koordinationssvårigheter förvärras av att jag har svårt att tolka synintryck. För det mesta handlar det om att jag har svårt att avgöra var saker och ting befinner sig i förhållande till varandra. T.ex. blir det svårare för mig att göra en ny rörelse i en dans om jag inte uppfattar var armarna befinner sig i förhållande till benen i den nuvarande rörelsen. ”Ostskivarrörelsen”, som jag tycker är så avancerad, blir ännu svårare om jag känner mig osäker på var osthyveln och mina fingrar befinner sig i förhållande till den hand som håller fast osten, eller om jag inte riktigt kan avgöra hur lång osten är. Likaså blir det svårare att måla naglarna om jag inte uppfattar hur stor penseln är i förhållande till var och en av mina naglar.

Andra motoriska aktiviteter försvåras av att jag, förutom att jag sällan uppfattar hur andra människor gör, inte heller uppfattar hur jag själv gör. Det innebär att jag, när jag t.ex. håller i ett papper, ser att jag håller i ett papper men inte hur, något som kan göra det ännu svårare att vika pappret snyggt eller att sätta in det i en pärm. När jag var barn försökte de vuxna ibland göra det lättare för mig genom att ta mina händer och se till att jag att fick rätt grepp om t.ex. pappret, kast med liten boll-bollen eller synålen, men det hjälpte oftast bara en gång. Nästa gång blev det lika svårt igen eftersom jag inte hade uppfattat hur jag hållit pappret, bollen eller synålen senast.

Jag brukar säga att jag har tre olika typer av motorik- och koordinationssvårigheter:

*De som orsakas av att jag har svårt med motorik och koordination i sig

*De som orsakas av att jag har svårt att tolka synintryck

*De som orsakas av en kombination av ovanstående

Att jag inte vågade göra kullerbyttor på idrottslektionerna i skolan berodde på att rörelsen kändes alldeles för motoriskt avancerad. Jag förstod hur man skulle göra, för det hade läraren berättat för mig när jag varit orolig, men insåg ändå att jag, rent tekniskt, inte skulle klara av att göra en kullerbytta.

När jag klär på mig tycker jag inte att rörelserna i sig är så svåra att göra. Däremot har jag svårt att t.ex. avgöra var mina armar befinner sig i förhållande till jackan och att uppfatta hur jag ska vira halsduken. Sådant gör att jag blir fumlig, och eftersom jag har svårt med automatisering blir jag även långsam. Det ena ger det andra, helt enkelt. 

När jag skrivit brev tycker jag ofta att det är klurigt att avgöra hur jag bör vika pappret för att det ska få plats i kuvertet. Jag har även dålig uppfattning om hur stort pappret är i förhållande till kuvertet. Att jag har dessa svårigheter gör att det blir ännu klurigare att utföra själva vikningen, något jag tycker är ganska avancerat rent motoriskt. Det blir liksom som att hälla ovispad grädde på ovispad vaniljsås, och till slut är det inte grädde och vaniljsås längre utan en enda sörja. 

Motorik och koordination, del 1

Developmental Coordination Disorder (DCD), eller störd utveckling av koordinationsförmågan som diagnosen ofta kallas i Sverige, är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som innebär att man har svårigheter med motorik och koordination. Sådana svårigheter kan, i olika grad, finnas hos många människor, men för att få diagnosen DCD krävs att man har väldigt mycket svårare med motorik och koordination än vad man borde ha i förhållande till sin ålder och intelligensnivå. Svårigheterna måste också vara så omfattande att de inverkar negativt på vardagliga aktiviteter.

Vilka aktiviteter som är svåra – och vilka som inte är det – är olika för olika personer, men det kan t.ex. vara svårt att cykla, simma, knyta skorna, skriva för hand, köra bil och att delta i bollspel. Kanske har man ont i magen inför, eller gör allt för att undvika, aktiviteter som känns alltför avancerade.

Själv fick jag kämpa hårt för att lära mig att cykla och att knyta skorna. Jag övade och övade och när det blev tokigt så förklarade mina föräldrar på nytt, men det hjälpte inte. Jag visste hur jag skulle göra; jag fick bara inte till det.

Samma sak var det i skolan. Jag tyckte att alla andra klippte och klistrade så fint, att de målade så prydligt innanför strecken med sina kritor. Jag ville – och försökte – klippa och klistra lika fint och måla lika prydligt innanför strecken, men jag fick inte till det. När jag klippte blev det hackigt, när jag klistrade blev det knöligt och när jag målade med kritor kom det färg både innanför och utanför strecken. Trots att jag gjorde allt jag kunde för att det inte skulle bli så.

Jag hade även svårigheter under idrottslektionerna. Medan de andra barnen sprang och hoppade så fort de bara kunde så tog jag det väldigt lugnt för att undvika att skada mig. Jag deltog ändå i det mesta, men vägrade konsekvent att göra kullerbyttor, med hänvisning till att jag inte ville bryta nacken. Min rädsla för att något hemskt skulle hända grundade sig i att jag kände att de flesta idrottsaktiviteterna var alldeles för svåra för mig, och med facit i hand så var de naturligtvis det.

I vuxen ålder har mina motoriska svårigheter orsakat irritation på arbetsplatser. Det förväntas helt enkelt att en vuxen person ska kunna skiva bröd, skiva ost och lägga upp grönsaker på ett korrekt sätt, utan att det tar en hel förmiddag. Det förväntas också att en vuxen person ska kunna vika lakan snyggt, skala potatis och kunna manövrera en liten vagn med porslin mellan borden. På äldreboendet hade vi i personalen även varsin rejäl nyckelknippa där vi skulle sätta in nycklarna till de personer vi skulle besöka under dagen. Vid arbetspassets slut skulle vi ta ut nycklarna igen och hänga tillbaka dem där de normalt förvarades. Mina kollegor tryckte in sina nycklar i nyckelknippan på ett litet kick, men själv gick jag omkring med ett tiotal nycklar lösa i fickan på mina arbetskläder. Jag hade visserligen klarat av att sätta in nycklarna i nyckelknippan, men det skulle ha tagit mig flera timmar och en stor mängd energi. På den tiden hade jag ingen diagnos och ingen kunskap om mina motoriska svårigheter, vilket gjorde att jag tyvärr skämdes för dem. Därför vågade jag inte be om hjälp med nyckelknippan, något jag absolut skulle ha gjort idag.

När det pratas om DCD så pratas det nästan bara om barn och det tycker jag är synd. Självklart är det jätteviktigt att sprida kunskap om hur denna funktionsnedsättning kan ta sig uttryck hos barn, men det är lika viktigt att belysa att motorik- och koordinationssvårigheter förekommer även hos vuxna. DCD växer inte bort, även om funktionsnedsättningen – precis som Aspergers syndrom – kan ta sig olika uttryck under livets gång. Det är också viktigt att komma ihåg att DCD inte är någon intellektuell funktionsnedsättning, utan att det är just motorik och koordination som omfattas av diagnosen.

Idag klarar jag av att cykla (men gör det aldrig i trafiken p.g.a. mina syntolkningssvårigheter) och att knyta mina skor, även om det sistnämnda kräver mycket koncentration. Kullerbyttor har jag fortfarande inte gjort några, och varje gång jag skaffat en ny nyckelring räcker jag över den till en vän eller familjemedlem med frågan: ”Kan du hjälpa mig att sätta in mina nycklar?” För det är okej att be om hjälp.