Taktil överkänslighet

Många personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är taktilt överkänsliga, d.v.s. överkänsliga mot känselintryck. Vilka – och hur många – känselintryck man är överkänslig mot är olika för olika personer, men det kan t.ex. handla om beröring, vissa typer av material, eller lappar i kläder. En del personer tycker att det är fysiskt obehagligt att kramas, vissa klarar bara av att ha tröjor i ett visst material, medan andra konsekvent klipper bort tvättrådslapparna ur kläderna, eftersom lapparna gör så ont mot kroppen annars.

Själv har jag alltid haft väldigt känsliga öron, vilket gör att jag är rädd om mina öron på samma sätt som en katt är rädd om sin svans. En katt viker ofta sin svans intill kroppen, och om jag kunde vika in mina öron så skulle jag göra det. Istället försöker jag skydda dem så gott jag kan, genom att skona dem från obehag så långt det bara är möjligt.

Förutom att jag är känslig för höga ljud, är jag även extremt känslig mot att få in saker i öronen. Exempelvis kan jag inte använda öronproppar som hjälp mot min ljudkänslighet, eftersom jag får panik av att ha propparna i öronen. Däremot kan jag använda hörselkåpor, eftersom dessa inte sitter inne i öronen, utan utanpå. Tack vare hörselkåpor var det inga problem för mig att vara med på träslöjdslektionerna i skolan.

Jag älskar att lyssna på musik när jag promenerar, men förutom att ljudnivån inte får vara för hög, så är det viktigt att ha rätt sorts hörlurar. De allra bästa lurarna, om jag bara ska se till min taktila överkänslighet, är sådana lurar som sitter utanpå öronen. Problemet med dessa är att de inte är lika lätta att få av, om ljudet skulle råka bli för högt och jag drabbas av panik. Därför använder jag oftast hörlurar som man sätter precis intill hörselgången, för då slipper jag ha någonting inne i örat, samtidigt som jag snabbt kan få av mig lurarna genom att rycka i sladden.

För närvarande har jag faktiskt ett par in ear-lurar, d.v.s. sådana som man stoppar in i hörselgången. De fungerar alldeles utmärkt, tack vare att det följde med gummipluppar i olika storlekar när jag köpte dem. Jag använder ett par gummipluppar som är lite för stora för mina öron, för då hamnar inte lurarna så långt in i örat att det blir obehagligt. Jag kan helt enkelt inte stoppa in plupparna så långt in som man egentligen ska, vilket är bra. Dessutom är plupparna mjuka och känns inte så mycket.

Någonting som jag aldrig någonsin använder är tops. En tops är lång och smal, vilket innebär att jag – om jag råkar slinta – kan råka peta mig en bra bit in i hörselgången. Detta gör väldigt, väldigt ont, så det vill jag undvika. Jag hoppas även att jag inte ska få några vaxproppar, för att spola öronen var en skräckupplevelse som jag aldrig någonsin vill vara med om igen. Den enda gången var jag sex år och vägrade låta vårdpersonalen spola mina öron med vatten, så istället använde de någon form av sug. Det var hemskt, för sugen skulle också in i örat. Dock var det förmodligen en lite mindre skräckupplevelse än det hade blivit med vatten.

Det värsta som kan komma in i mina känsliga öron är just vatten. Som liten fick jag alltid panik och skrek varje gång mina föräldrar skulle tvätta mitt hår. Jag vågade nämligen inte lita på att mina föräldrar såg till att det inte kom in något vatten i mina öron, och i efterhand förstod jag att det kanske också var lite svårt att garantera en absolut vatten-i-öronen-fri hårtvätt. En tid använde jag en slags plastring som man satte runt huvudet, men den ringen var egentligen till för att slippa få vatten i ögonen. Den skyddade inte ett dugg om det var öronen man inte ville ha vatten i.

Lösningen blev till slut att mina föräldrar bara fick hjälpa mig att kolla att jag hade schamponerat tillräckligt och att håret blev ordentligt ursköljt. Resten fick jag sköta själv, på mitt eget sätt. Allt som behövdes var ett badkar fullt med vatten, samt en plastbytta. Jag satt sedan i badkaret och öste vatten över huvudet med plastbyttan. På så vis kunde jag hälla lite i taget, och om jag råkade få vatten i öronen så var det aldrig en hel duschstråle, utan bara några droppar. Att tvätta håret på det viset tog evigheter, men det fungerade.

Numera tvättar jag håret i duschen, men är noga med att stå antingen helt upprätt eller något framåtlutad. Jag lutar absolut inte huvudet bakåt eller åt sidan, för då är det större risk att få vatten i öronen. Under sommaren badar jag gärna i sjöar och hav, men jag går alltid i vattnet. Jag hoppar inte från bryggan, för då kan jag få vatten i öronen.

Att hjälpa ljudkänsliga barn

Om man som tonåring eller vuxen är känslig för höga ljud, har man ofta utvecklat strategier för olika situationer. Man kanske vet exakt vilka situationer man klarar av, eftersom man vet var det brukar förekomma höga ljud. Man tänker troligen också på att ta reda på hur man enklast tar sig ut ur biosalongen eller konsertlokalen, och om man går ut så förstår man att man måste tala om det för sitt eventuella sällskap. Ljudkänsliga barn tänker inte alltid på samma sätt, utan kan behöva vuxnas hjälp att hitta strategier för olika situationer. Om barnet är mycket ljudkänsligt är det inte säkert att det hjälper med öronproppar/hörselskydd, utan man kan behöva hitta andra lösningar. Här kommer några tips på hur man kan hjälpa:

Var ärlig.
Om du vet att det kommer att förekomma – eller att det kan förekomma – höga ljud i en situation, så tala om det för barnet. Om de höga ljuden kommer som en överraskning är risken stor att barnet blir ännu mer panikslaget. Att bli utsatt för höga ljud i ett sammanhang där man inte är förberedd kan upplevas som väldigt traumatiskt.

Förklara.
Berätta för barnet vilka höga ljud som kommer att förekomma i situationen. Kommer det t.ex. att spelas musik eller kommer någon att prata i mikrofon? Tala också om hur höga du tror att ljuden kommer att vara, och jämför gärna med sådana ljud som du vet att barnet klarar av. Om barnet t.ex. klarar av att gå på bio så berätta om du tror att ljudet kommer att vara högre eller lägre än på bio.

Respektera barnets gränser.
Om du har förklarat vilken typ av höga ljud som kan förekomma så kanske det i vissa fall händer att barnet säger att hen inte klarar av situationen. Respektera det. Försök inte övertala barnet till att följa med, utan visa istället att du uppskattar att barnet känner sina gränser. Att säga nej till en situation som man inte klarar av är inte att vägra, det är att ta ansvar. Ge barnet en alternativ uppgift istället. Om barnet t.ex. inte klarar av att gå på bio och se en film om vikingatiden, kan barnet få i uppgift att läsa en text om vikingatiden istället. Ingen film, teaterföreställning etc. är så unik att det inte går att lära sig samma saker på något annat sätt.

Gör en handlingsplan och ha koll på utgångarna.
Om barnet följer med på aktiviteten kan det mycket väl vara för att hen vet att hen kommer att klara av ljudnivån i just den här situationen. Det kan också vara så att hen tror att hen kommer att klara av ljudnivån, men att den ändå visar sig vara för hög. Därför är det bra att prata med barnet om vad hen ska göra om hen inte klarar av ljudnivån, utan måste gå ifrån aktiviteten. Ska hen t.ex. säga till någon vuxen? I så fall vem? Ska barnet vänta en bit bort (t.ex. utanför lokalen) och i så fall var? Hur kommer barnet bäst ifrån aktiviteten? Om aktiviteten hålls inomhus, ta reda på var barnet kan gå ut och se till att barnet hittar utgången. Om aktiviteten hålls utomhus, visa barnet hur hen enklast möjligt tar sig ifrån aktiviteten. Det bästa är förstås om en vuxen kan hålla sig intill barnet, och följa med barnet om hen behöver lämna aktiviteten, men ibland är det kanske inte möjligt. I sådana situationer kan strategier vara bra att ha.

Om de höga ljuden kommer oförutsett:
En gång när jag var liten skulle jag äta pannkakor hos farmor och farfar. Jag satt vid köksbordet medan farmor stod med ryggen mot mig och gräddade pannkakor. Spisfläkten var igång och farfar var i ett annat rum. Plötsligt började det borra någonstans i huset och det lät högt. Obehaget jag kände gjorde att min flyktinstinkt genast satte in. När farmor vände sig om var jag borta, och jag fanns ingenstans i lägenheten. Däremot såg farmor, när hon tittade ut genom vardagsrumsfönstret, att jag befann mig på andra sidan gatan. Det slutade med att farmor kom ut med pannkakorna i en burk, så att jag fick ta med mig dem hem. Hon hade även med sig mina skor, eftersom jag hade flytt ut i bara strumporna.

Det är inte alltid man som vuxen kan förutse de höga ljuden, men barnet kommer garanterat att reagera om det blir obehagligt. När ett ljudkänsligt barn får panik kan det gå mycket fort, och det är inte säkert att barnet klarar av att tänka rationellt i stunden. Därför kan det – i synnerhet i förskolan och skolan där det kan vara många barn på få personal – vara bra att ha strategier för vad barnet ska göra när paniken lagt sig. Ska hen t.ex. gå till någon särskild plats? Har barnet mobiltelefon så att hen ska ringa eller smsa någon vuxen? I så fall vem? Beroende på förutsättningarna kanske man måste anpassa strategierna efter olika situationer.

Strategier vid ljudkänslighet

Jag är, som jag tidigare skrivit, väldigt känslig för höga ljud. Därför har jag utvecklat olika strategier för att klara av, eller hitta alternativa lösningar för, olika situationer:

Bio
Att gå på bio har tidigare inte medfört obehag för mig, eftersom jag sällan tyckt att ljudet varit för högt. Numera är det dock annorlunda. Ljudsystemet på biograferna har utvecklats, vilket innebär att ljudet numera dels kommer från flera håll, dels att det numera är ett helt annat tryck i ljudet. Detta tryck kan ibland bli så starkt att det avger en vibrerande känsla, något som är mycket obehagligt för mig. Vibrationerna går nämligen – även om jag håller för öronen – rakt in i huvudet. Jag upplever också att ljudet på bio har blivit högre, så därför har jag utvecklat två strategier:

1. På bio ser jag bara filmer som jag tror kommer att vara lågmälda. Draman brukar gå bra, men thrillers, fantasy och animerade filmer ser jag antingen på DVD eller på någon streamingsajt, t.ex. Netflix.

2. Jag försöker sitta i mitten av salongen. Då fördelas ljudet jämnt i mina öron, eftersom jag då sitter ungefär lika långt bort från alla högtalare.

Teater
Teater brukar ljudmässigt vara bättre än bio. Ofta används inga mikrofoner, men när sådana används så är ljudet ändå bra mycket lägre än på bio. Musik kan förekomma, och då används förstås högtalare, men om jag ser till att inte sitta för nära högtalarna så brukar det inte vara några problem.

En annan sak som är bra med teater är att det brukar gå att få kännedom om eventuella höga ljud innan föreställningen. En film är inspelad någon annanstans och levereras till biografen som sedan bara spelar upp den, men en teaterpjäs är oftast inrepeterad på plats. Det gör att personalen på teatern brukar kunna svara på om och när det förekommer höga ljud. För det mesta går det bra att gå på teater, men om jag är osäker så frågar jag om ljudnivån innan jag köper biljett.

Konsert
När jag pluggade på folkhögskola hände det att vi gick på konserter med klassisk musik. Det fungerade bra eftersom det inte användes några förstärkare. Dessutom fick vi för det mesta sådana platser som många andra skulle beteckna som dåliga men som ur mitt perspektiv är bra, d.v.s. vi fick sitta uppe på någon läktare, långt från orkestern.

Att gå på pop- och rockkonserter är uteslutet, men många artister brukar släppa s.k. live-album, d.v.s. album med inspelade konserter. På så vis brukar jag kunna lyssna på mina favoritartisters konserter på Spotify – där jag själv kan reglera volymen.

Ibland under sommaren händer det att artister har mindre spelningar på allmänna platser utomhus. Sådana spelningar kan gå bra, för eftersom man inte behöver boka plats kan jag ställa mig så långt bort från högtalarna som möjligt, och flytta mig efter hand om jag ändå tycker att ljudet blir för högt. Det är dessutom lätt att gå därifrån om jag inte klarar av ljudet överhuvudtaget.

Nyårsfirande
Min mamma bor så långt ute på landet att inga nyårsraketer hörs. Det är underbart! Eftersom mamma inte brukar gå på något annat nyårsfirande, och jag ändå brukar vara hos familjen i samband med julen, så firar jag ofta nyår där.

Om jag någon gång firar hos någon vän så åker jag dit på för- eller eftermiddagen, innan smällandet börjar. Det optimala är förstås att åka redan dagen innan, så att jag slipper att gå ut på nyårsafton, men det orkar jag inte alltid. Det är även viktigt att vännen/vännerna känner till min ljudkänslighet, så att de t.ex. inte räknar med att vi ska titta på raketerna utomhus. Jag måste också kunna sova över, så att jag slipper att gå ut medan det fortfarande smäller.

Byggarbeten
Min ljudkänslighet när det kommer till byggarbeten har blivit mycket bättre med åren. Numera klarar jag av att gå förbi byggarbeten och jag klarar också av att grannarna borrar och spikar lite då och då. Däremot skulle jag inte klara av att bo kvar i huset under en renovering, eller att vara hemma hos en vän där det pågår en renovering. Om det påbörjades en renovering i mitt hus skulle jag försöka bo någon annanstans under den perioden. Om det renoveras hemma hos en vän så går jag helt enkelt inte dit de tider då oljudet pågår. Skulle det påbörjas en renovering av huset där den psykiatriska mottagningen ligger så skulle jag fråga om det fanns något rum där det lät mindre, och om det i så fall gick att vara där. Om inte det gick så skulle vi få ta mötena över telefon.

Skolavslutningar
När jag gick i grundskolan hade vi skolavslutningarna i en stor kyrka. ”Den blomstertid nu kommer”, och alla andra melodier, spelades på en gigantisk orgel. Innan jag hade hört orgeln var jag inte säker på att jag skulle klara av ljudet, så under min första skolavslutning satt mamma med mig, så att någon vuxen skulle kunna hjälpa mig ut ur kyrkan ifall ljudet blev för högt. Som tur var hade jag inte alls ont av orgeln, så fortsättningsvis kunde jag sitta tillsammans med min klass utan mamma bredvid.

Under en av skolavslutningarna på högstadiet skulle min klass sitta alldeles i närheten av orgeln, vilket vi inte brukade göra. Detta talade klassföreståndaren om när vi redan var på väg till kyrkan, så då fick jag snabbt berätta om min ljudkänslighet. Klassföreståndaren ordnade då så att jag fick sitta i en annan del av kyrkan. Jag var glad att jag kunde delta på skolavslutningen, men jag tyckte att det var jobbigt när andra vuxna, som jag hamnade bredvid, undrade varför jag inte satt tillsammans med min klass. Jag fick ju förklara för alla.

Mitt tips till er som har barn i skolåldern, och som inte klarar av att sitta nära t.ex. orgel eller högtalare, är att berätta om ljudkänsligheten varje gång barnet får en ny klassföreståndare. Då kanske det går att ordna så att just detta barns klass aldrig placeras på en mindre lämplig plats under skolavslutningarna. Det kan minska stressen för barnet, och dessutom tycker många barn att skolavslutningarna är roligare om de kan sitta tillsammans med sin klass.