Jag lever!

Ja, jag lever och jag är tillbaka här på bloggen. Läkarproblemet är ännu inte helt löst, men jag har åtminstone en plan för hur det ska lösas. Eftersom situationen är sådan att det är dags att skicka in nya underlag till Försäkringskassan, var det inte läge att byta läkare omedelbart när problemet uppdagades. Det hade varit väldigt svårt för en ny läkare att hinna skapa sig en korrekt bild av mig och min problematik på den korta tiden. Därför har jag valt att träffa min nuvarande läkare två gånger till, så att han kan skriva ett utlåtande. När det är klart kommer jag inte att behöva lika täta läkarbesök som nu, utan då kommer jag att kunna byta läkare i lugn och ro. Det kommer inte att vara panik, så jag behöver inte kasta mig i famnen på första bästa person.

De fyra första gångerna jag träffade min nuvarande läkare så kändes det väldigt bra. Jag upplevde honom som trevlig, lite smårolig och framför allt väldigt noggrann. Han ställde otroligt många frågor, och eftersom det var relevanta och djupgående frågor så tänkte jag: ”Vad bra! Han anstränger sig verkligen för att försöka förstå”. Själv ansträngde jag mig för att svara så tydligt som möjligt på frågorna, för att minimera risken för missförstånd. Jag berättade även, på eget initiativ, utförligt om min mentala trötthet och eftersom läkaren inte sa någonting som kunde tolkas som att han inte förstod, så trodde jag att han förstod.

Under läkarbesök nummer fem sa läkaren dock saker som med all önskvärd tydlighet pekade på att han inte hade förstått vad min mentala trötthet innebär eller hur den hänger ihop med resten av min problematik. Jag berättade detta för min samtalskontakt, som pratade med läkaren, som trodde att han hade förstått. Det hade han inte. När jag under det sjätte läkarbesöket plockade fram min allra mest pedagogiska sida och förklarade de allra mest basic sakerna, sa läkaren: ”Jaha, känner du att det mer handlar om någon form av utmattning?” Detta trodde jag – vid det här laget – skulle vara glasklart för läkaren, men icke. Nu verkar han dock förstå, men jag ska träffa honom en gång till, så än ropar jag inte hej…

Jag har många olika svårigheter som är sammanlänkade med varandra. De är som pusselbitar som tillsammans bildar en helhet. Om man enbart tittar på svårigheterna en och en, och missar helheten, så leder det till stora missförstånd. När min samtalskontakt och min arbetsterapeut ska försöka förstå mina svårigheter så tittar de på pusselbitarna, sorterar dem och pusslar sedan ihop dem. Min läkare, däremot, verkar titta på pusselbitarna, vrida och vända på dem och sedan lägga dem på hög. Då blir det inte bra, för mina svårigheter går inte att särskilja på det viset. Jag förklarar mer än gärna hur allt hänger ihop, men för att kunna bli förstådd krävs att motparten pusslar istället för att lägga på hög.

När ska man byta läkare/samtalskontakt?

Då och då får jag frågan om när jag tycker att det är dags att byta läkare eller samtalskontakt. Jag brukar svara att jag tycker att man ska byta dels när personkemin inte stämmer, dels när man inte får den hjälp man behöver. Det kan också finnas andra, mer subtila, tecken på att man går hos fel person. Jag anser personligen att man bör låta varningsklockorna ringa – och lyssna på dem – om:

* man innan besöken oroar sig för att läkaren eller samtalskontakten inte ska förstå. Ofta.

* man efter besöken känner ett behov av att ringa/smsa/mejla läkaren eller samtalskontakten för att förtydliga saker eller kolla att hen säkert har förstått. Ofta.

* man känner sig jobbig eller i vägen om man kontaktar läkaren eller samtalskontakten mellan besöken.

* man undviker att be läkaren eller samtalskontakten att ordna saker (t.ex. boka tid hos någon annan på mottagningen eller boka samverkansmöten med Försäkringskassan) eftersom man vet att det ändå inte kommer att bli gjort i tid.

* läkaren eller samtalskontakten ofta missar – eller väntar orimligt länge med – att ringa upp.

* man tycker att läkarens eller samtalskontaktens bortförklaringar till varför hen inte har hört av sig den här gången heller låter fullt rimliga, även om hen säger att hen under en veckas tid inte har hunnit svara på ett sms. 

* man ser det som självklart att gång på gång behöva förklara självklara saker för läkaren eller samtalskontakten (”Det är jätteviktigt att du ser till att boka den här läkartiden nu”, ”Du måste kontakta mig om du inte hinner skriva klart ett viktigt intyg i tid”).

* man är så van vid läkarens eller samtalskontaktens beteende att man tycker att allt ovanstående är helt normalt.

* man upplever att man alltid får ”enda tiden som finns” och tänker att det är självklart att läkaren eller samtalskontakten måste prioritera andra patienter.

* man ofta känner att man måste kämpa för att inte bli avfärdad med ”det är vanligt när man har diagnos X”.

* man upplever att läkaren eller samtalskontakten har en mycket bestämd uppfattning om en och att man måste lägga tid och energi på att motbevisa denna.

* man ”av en slump” har fått sämre självförtroende, självkänsla och/eller självinsikt under den tid man gått hos läkaren eller samtalskontakten.

* man slutar lita på sin magkänsla och avfärdar den som hjärnspöken och katastroftankar.

Jag har själv haft en psykiatrikontakt där de flesta av ovanstående punkter varit uppfyllda, men trots det drog jag mig för att avsluta kontakten. Jag visste ju inte vem jag skulle få träffa därnäst och var rädd att det skulle visa sig att jag hade ”bytt ner” mig. Det slutade i alla fall med att jag avslutade kontakten och en tid senare kände jag mig otroligt mycket starkare och tryggare i mig själv. Det blev tydligt för mig att det inte bara berodde på att jag hade fått en ny, mycket bättre, kontakt – utan också på att jag hade brutit med den förra.

När psykiatrin fungerar bra

Efter att ha skrivit ett flertal blogginlägg om vad som inte har fungerat för mig inom psykiatrin, så tänkte jag nu skriva ett inlägg om vad som faktiskt fungerar, för nu tror jag att jag äntligen har hittat rätt.

Nu har jag övergått helt och hållet från mottagning X till mottagning Y, och har hunnit träffa min nya läkare två gånger. Tidigare har jag träffat ytterst få läkare som frågat om någonting som inte har med mina diagnoser att göra, och ännu färre läkare som haft tid att ta reda på hur mitt liv har sett ut före det år då läkarbesöket i fråga ägt rum. Därför har jag ofta inte fått chansen att ge läkarna en helhetsbild av min problematik, trots att detta verkligen hade behövts. Konsekvensen av detta har blivit att läkarna dragit förhastade slutsatser, vilket lett till att de aldrig riktigt ”sett” mig.

Min nya läkare har frågat om hela min tidigare kontakt med psykiatrin. Han har också frågat om min uppväxt och om hur det var i skolan. När jag har berättat om sådant som varit jobbigt så har läkaren frågat vad jag kände i de situationerna, då för tjugo eller tjugofem år sedan. Han har ställt frågor som varit kluriga att svara på och där jag har fått tänka till. Han har också ställt frågorna i den ordning som han bör ställa dem för att kunna bilda sig en helhetsuppfattning. Jag har inte heller behövt haspla ur mig allting (vilket för övrigt är omöjligt att hinna) under ett enda besök, utan båda besöken har slutat med att vi bokat en ny tid så att vi kan fortsätta kartlägga mina behov. Läkaren har också följt mig till dörren som leder ut från mottagningen, eftersom han har förståelse för att jag har svårt att minnas nya vägar inomhus. Jag vet också att jag är välkommen att höra av mig mellan gångerna, om jag skulle behöva komma i kontakt med honom.

Ett stort hinder för mig har varit att personer som jobbar inom psykiatrin ofta spelar en roll, där de låtsas vara lugna och återhållsamma i alla lägen. Inte sällan utgår de också från någon form av metod, istället för känsla och sunt förnuft. I mitt stilla sinne har jag önskat mig en framåt, icke återhållsam, samtalskontakt som inte håller upp någon såhär-ska-man-vara-när-man-jobbar-inom-psykiatrin-fasad. Jag har önskat mig någon som varit rakt igenom äkta, men har samtidigt tänkt att de personerna nog är mycket sällsynta.

Idag hade jag första riktiga samtalet med min nya samtalskontakt, som jag har valt själv. Hon är hundra gånger mer framåt och hundra gånger mindre återhållsam än vad jag är. Hon använder sig inte heller av en utstuderad metod för att få svar på det ena eller det andra. Hon frågar det hon undrar. Mer komplicerat än så behöver det inte vara när det gäller mig. Personalen behöver inte krångla till det i onödan.

När jag berättade saker för min nya samtalskontakt så fick jag spontana, ibland lite roliga, reaktioner. Då kände jag att det jag sagt hade gått fram, att hon förstod. Ett ”Fy fan” när jag berättar om en riktigt jobbig situation är så mycket bättre än en icke-reaktion, följd av en metodisk fråga. Naturliga reaktioner får mig att slappna av, och det blir lättare för mig att veta var jag har personen. Min nya samtalskontakts sätt att vara befinner sig ljusår ifrån det, alltmer vanligt förekommande, förhållningssätt som kallas för lågaffektivt bemötande – och det är jag så fruktansvärt glad för! Som pricken över i:et så är mottagningen i fråga inte inriktad på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utan riktar sig till en helt annan målgrupp. Detta innebär att det stöd jag får inte är slentrianmässigt anpassat efter mottagningens mallar, utan efter mig som individ. Äntligen.

NPF och terapi – del 2

Alla psykiatriska mottagningar fungerar inte likadant, utan de skiljer sig åt vad det gäller inriktning, resurser, kompetens etc. Detta innebär att den mottagning som är jättebra för en individ, kanske inte alls lämpar sig för en annan. När man ska gå i samtalsterapi är det därför inte bara viktigt att hitta rätt terapiform och rätt samtalskontakt, utan också rätt mottagning. Om mottagningen inte fungerar tillfredsställande när det gäller exempelvis resurser och tillgänglighet kan det vara svårt att få samtalsterapin att göra nytta, även om man hittat rätt terapiform och samtalskontakt.

Om man har en eller flera neuropsykiatriska diagnoser, är det vanligt att man går på en allmänpsykiatrisk mottagning. En sådan mottagning tar emot flera olika patientgrupper, vilket ofta innebär att personalen möter många olika diagnoser och svårigheter. På vissa ställen i landet finns däremot specialistmottagningar för personer med neuropsykiatriska diagnoser. På sådana mottagningar har de allra flesta patienter någon form av neuropsykiatrisk diagnos och personalen är vana vid att anpassa bl.a. samtalsterapi och bemötande efter personer som inte fungerar enligt normen. Det finns också specialistmottagningar som riktar sig till personer med andra diagnoser inom psykiatrins ansvarsområde.

Om man har en huvuddiagnos av neuropsykiatrisk karaktär hamnar man aldrig automatiskt på en specialistmottagning som har en helt annan inriktning. Däremot kan man bli rekommenderad att börja på en sådan mottagning, eller själv fråga om man får komma dit, om det finns särskilda omständigheter. Särskilda omständigheter kan t.ex. vara att den mottagning man egentligen hör till har svårt att hitta en passande läkare och/eller samtalskontakt bland sin egen personal. Det kan också vara som i mitt fall, att man utöver sina diagnoser har en annan problematik som mottagningen behöver – men inte har möjlighet att – ta hänsyn till.

Att gå på en specialistmottagning för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan vara bättre än att gå på en allmänpsykiatrisk mottagning eller en annan specialistmottagning, men det måste inte vara så. Var man får bäst hjälp beror bl.a. på hur man fungerar som individ, vilka möjligheter mottagningen har, och om man träffar rätt personer eller inte.

Jag gick tidigare på en specialistmottagning för personer med neuropsykiatriska funktions-nedsättningar. Den stora fördelen där var att jag träffade personal som verkligen hade kunskap om dessa diagnoser. När jag t.ex. berättade om sådant som har med min ojämna begåvningsprofil att göra så blev jag inte ifrågasatt eller misstrodd. Istället tyckte personalen att det jag berättade var helt normalt, eftersom de såg det hela med ”NPF-glasögon”. Jag behövde inte heller förklara vanliga NPF-begrepp, som automatiseringssvårigheter och låg energinivå, eftersom personalen var väl insatta. De träffade ju dagligen patienter med dessa problem. Mottagningen hade även mycket samarbete med Försäkringskassan och personalen kände till de flesta handläggarna, vilket kändes tryggt för mig som har aktivitetsersättning.

Den stora nackdelen var att det kunde bli lite för mycket fokus på neuropsykiatriska diagnoser. Ibland ville personalen gärna förklara alla mina bekymmer med Aspergers syndrom, även i de fall då de borde ha grävt djupare efter den faktiska orsaken bakom bekymren, för allt hade inte med Aspergers syndrom att göra. Jag upplevde även att jag fick en stämpel, att jag p.g.a. min aspergerdiagnos förväntades ha även sådana svårigheter som jag inte hade. Det fanns en tid då jag fick lägga ner mycket tid och möda på att förklara vilka svårigheter jag inte har, något som kändes väldigt frustrerande. Även om jag tyckte om min samtalskontakt, så har jag i efterhand insett att hon inte var rätt för mig. Jag klarade inte av att öppna mig helt och hållet för henne, vilket nog var orsaken till att samtalen egentligen inte ledde någon vart. Jag kom helt enkelt inte framåt.

Det senaste halvåret har jag gått på en allmänpsykiatrisk mottagning. Där har jag haft en samtalskontakt som sett mig som någon som har neuropsykiatriska diagnoser och inte som någon som är neuropsykiatriska diagnoser. Jag har i första hand varit en individ. Det har märkts att min samtalskontakt möter patienter med vitt skilda svårigheter, för hon har mycket kunskap om många olika saker. Våra samtal har anpassats efter mig som individ, och inte efter någon standardiserad diagnosmall. Detta har varit den stora fördelen.

Den stora nackdelen har varit resurserna. Att allmänpsykiatriska mottagningar riktar sig till en bred patientgrupp gör ofta att trycket på dessa mottagningar är extra stort. I detta fallet har det fått konsekvensen att jag inte kunnat få det stöd i den omfattning jag behövt, framför allt när det gäller mina svårigheter att känna tillit. Det har t.ex. inte funnits möjlighet att i lugn och ro få öppna upp för min läkare.

Nu har jag precis börjat på en annan mottagning, som ligger i anslutning till den allmänpsykiatriska. Den nya mottagningen är en specialistmottagning, men inte för personer med neuropsykiatriska diagnoser, utan för en helt annan målgrupp. Den här mottagningen har fler resurser än den allmänpsykiatriska, något som framför allt märks genom att personalen tar sig tid på ett annat sätt. Jag träffade min läkare för första gången för några veckor sedan, och det var otroligt skönt att slippa häva ur sig allting på en gång!

Under besöket märktes det att läkaren inte arbetar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar varje dag. Detta såg jag inte som någon nackdel, utan som en fördel. Istället för att se allting med NPF-glasögon även där det inte är lämpligt, så hade den här läkaren ett förutsättningslöst perspektiv. Läkaren kunde ju inte ge mig ett rutinmässigt ”ännu-en-patient-med-de-här-svårigheterna-bemötande” utifrån mina diagnoser, eftersom de flesta patienter på mottagningen inte har samma diagnoser som jag.

När det gäller samtalskontakt har personalen på den nya mottagningen inte stressat fram någon, utan de ville först kartlägga mina behov, för att kunna välja ut den samtalskontakt som skulle passa mig allra bäst. Det slutade ändå med att jag valde min samtalskontakt själv, baserat på magkänsla. Det blev en person som jag haft en del kontakt med (bl.a. var hon med under läkarbesöket), så jag frågade helt enkelt om jag kunde få behålla henne. Det var inga problem, så nu verkar jag äntligen ha hittat det jag behöver, nämligen en samtalskontakt som är betydligt mera framåt och mindre återhållsam än jag själv. Jag som trodde att normerna inom psykiatrin var alltför starka för att någon skulle våga vara på det sättet, hade fel. Det fanns hopp!

Avslutningsmöte med läkaren

Så var det då gjort, det hemska sorgliga som jag bävat så inför. Jag har träffat min läkare en sista gång, för att knyta ihop säcken och säga hejdå. Jag hade aldrig trott att jag, som tidigare led av våldsam läkarskräck, skulle be att få träffa en läkare bara för den sakens skull. Jag hade aldrig trott att jag, som fortfarande känner viss skepsis inför läkare, skulle hitta en läkare som jag faktiskt tycker om. Än mindre hade jag trott att jag skulle känna en sådan sorg och tomhet över att den personen inte längre kommer att finnas där. Men det hände, och nu finns hon i min sorgebank tillsammans med pianofröken, grannen från radhusgatan, stallkompisen, vännen från den där utbildningen… Ja, alla människor som jag önskat att jag fått ha kvar men som jag av olika anledningar varit tvungen att skiljas ifrån. Människor som inte varit stereotyper och vars pussel jag inte kunnat lägga. Människor som känts äkta och levande.

Det blev i alla fall ett bra möte. Vi pratade om hur jag känner inför hennes försvinnande, men också om hur min kontakt med mottagningen ska fortskrida och om Försäkringskassan. Jag fick några råd på vägen, ärlighet men också lugnande ord. Jag fick veta vilken mottagning hon kommer att jobba på härnäst, för det känns tryggt för mig att veta. Om det inte skulle bli bra på den här.

Om inte annat har hon skrivit historia, som den första läkare Johanna Svenningsson känt tillit till.

Att vara personkänslig

Den senaste veckan har flera personer frågat hur det kommer sig att jag är så ledsen för att min läkare ska sluta. ”Du får ju en ny och den personen kanske är jättebra.” 

Jag vet att folk säger så för att de vill trösta mig, och också för att det ju faktiskt är sant. Jag kommer att få en ny läkare och det kan mycket väl vara en jättebra person. För mig är det dock inte bara viktigt att läkaren är kompetent, empatisk och kan förstå mig. För mig är det precis lika viktigt hur läkaren är. Det beror på att jag är vad jag brukar kalla för ”personkänslig”, vilket betyder att jag är jättenoga med vilken person som får förtroendet att hjälpa mig. Det har att göra med att jag har svårt att känna tillit till människor.

Min personkänslighet gör att det är viktigt att en människa som befinner sig i en yrkesroll låter sin egen personlighet lysa igenom. Annars vet jag ju inte vem personen är, vilket får mig att känna mig otrygg och när jag känner mig otrygg känner jag inte någon tillit.

Jag har varit personkänslig så länge jag kan minnas. På dagis hade olika förskollärare förtroende att hjälpa mig med olika saker. Alla fick inte gör allting. T.ex. var det bara vissa som hade förtroendet att hjälpa mig på med tröjan. Eftersom jag var rädd att fastna i det mörka hålet (som uppstod när tröjan träddes över huvudet) och aldrig komma ut igen, så var tröjan tvungen att tas på på ett särskilt sätt. Det lät jag inte vem som helst göra. 

Framför allt var det en förskollärare som helt saknade tröjpåtagarförtroende. När hon ville hjälpa mig sa jag därför åt henne att gå hem till mig och hämta en tröja med knäppning, för aldrig i livet att hon skulle få trä någonting över huvudet på mig! 

Under dagistiden kände jag väldigt lite förtroende för förskollärare som inte var sig själva utan gick in i ”såhär ska man prata när man pratar med barn”-normen. På samma sätt känner jag nu i vuxen ålder väldigt lite förtroende för personer som går in för mycket i ”såhär ska man vara när man jobbar inom psykiatrin”-normen. Normer är inte äkta, och är det någonting som krävs för att jag ska kunna anförtro mig åt en annan människa så är det att personen i fråga är äkta. 

Tyvärr verkar många människor, medvetet eller omedvetet, fastna i normer såväl privat som yrkesmässigt och därför har jag ofta svårt att hitta personer att känna tillit till. 

Förra våren träffade jag en läkare som kändes så fel för mig att jag drömde mardrömmar om den personen i flera veckor. Jag fick byta läkare till min nuvarande, och även om jag tidigare haft läkare som jag uppskattat så har jag nu för första gången en som jag känner att jag verkligen kan lita på. Därför är jag väldigt ledsen för att hon ska sluta. 

Hur är det för er läsare? Är ni personkänsliga? 

Hur vilar man?

Den senaste veckan har jag haft ont i magen, en molande värk som strålar ut i ryggen. Ganska exakt som mensvärk, fast högre upp. Värst är det på natten och när jag vaknar på morgonen, bäst känns det en stund efter att jag ätit. Värktabletter hjälper inte.

Jag vet att det kan vara magsår och att jag måste gå till vårdcentralen om det inte slutar mola snart. Jag vet att stress kan sätta sig fysiskt och att det är därför jag nu hittar hårstrån överallt. I sängen, på prydnadskuddarna, på golvet, i handfatet, på mina kläder, på filten jag brukar vira in mig i när jag har filmkväll med katten. Överallt hittar jag hårstrån, mina hårstrån. Och det är inte första gången, för det är såhär det brukar bli när jag är på väg in i väggen.

Jag vet att det är varningstecken när jag får kämpa hårt för att kunna formulera mig, när jag drömmer mardröm efter mardröm och när jag sitter på sängen och stirrar rakt fram i flera timmar eftersom min hjärna inte orkar processa. Jag vet att det är ett varningstecken när världen därute snurrar förbi mig likt en slänggunga och jag inte ens orkar lyfta armen och vinka.

Jag vet också att jag verkligen borde vila nu. Men hur vilar man när det hela tiden dyker upp nya stressmoment? Hur vilar man när man bara kan träffa sin samtalskontakt varannan vecka och måste lägga all sin energi på att vara sitt eget mentala stöd? Hur vilar man när man måste hantera allt som är svårt ensam? Hur vilar man när man just fått veta att en läkare man trivs med ska försvinna? Hur vilar man när man har svårt att känna tillit och måste börja om på nytt med en ny person? Hur vilar man när man inte vet vem den personen blir? Hur vilar man när kommande möten med Försäkringskassan måste ske utan den som skrivit intygen? Hur vilar man när man måste upplysa den psykiatriska mottagningens enhetschef om överbelastningen på mottagningen? Hur vilar man när man måste be densamma att inte lämpa över ansvaret på personalen? Hur vilar man när man får panik för att man känner att man står still i sin personliga utveckling? Hur vilar man när man märker att alla andra verkar utveckla sina liv? Hur vilar man när andra pratar om jobb och resor och shopping och nya bostäder och man själv önskar att man hade ork och pengar? Hur vilar man när man får frågor om framtiden och man inte vet vad man ska svara?

Och hur vilar man när håret behöver tvättas, duschhandduken behöver hängas upp, naglarna behöver klippas, tanden behöver dras ut och tandläkaren bytas ut? Hur vilar man när ens stresshanteringsrutiner inte längre hjälper?

Ja, hur gör man egentligen? Hur i hela friden vilar man?

Psykiatrin havererar

För två veckor sedan skickade jag ett mejl till enhetschefen på den psykiatriska mottagningen där jag går. I mejlet påtalade jag det stora bekymret med att personalen är så överbelastade att det, när någon part fått förhinder, kan dröja flera veckor innan nästa tid. Jag påtalade bekymret med att personalen är så överbelastade att jag som patient inte längre kan få stöd i den omfattning jag behöver. Jag påtalade att det är av yttersta vikt att mottagningen inte havererar och att den rådande situationen inte är acceptabel.

Förra veckan fick jag svar, via brev. Jag läste och blev helt ställd. Jag läste igen och blev ännu mer ställd. Jag läste en tredje gång och blev arg. Och ledsen. Fast kanske allra mest arg. Det korta brevet var nämligen inget svar på mitt mejl, utan ett svar på ett mejl som aldrig skrivits.

För jag skrev aldrig att det är något fel på det stöd jag får. Jag skrev aldrig att problemet ligger hos min kontaktperson (Den person som jag i första hand ska vända mig till och som jag bl.a. har stödsamtal med). Jag skrev aldrig att jag inte är nöjd med personalens bemötande. Tvärtom vill jag minnas att jag kallade min läkare för ”kompetent och förstående” och min kontaktperson för ”helt fantastisk”. Jag skrev att jag får jättebra stöd – men inte tillräckligt ofta.

Ändå kan enhetschefens svar inte tolkas på något annat sätt än att hen lämpar över ansvaret på just min läkare och min kontaktperson. ”…eftersom alla kontakter med psykiatrin bygger på medicinska bedömningar så överlåter jag denna bedömning till läkare XX”.

Jag stod med brevet i handen och tänkte att enhetschefen lyckats få ett plus ett att bli fem. Min läkare kan inte rå för att personalen har för många patienter i förhållande till antalet tider. Hon kan inte hjälpa att det ibland dröjer flera veckor mellan stödsamtalen hos min kontaktperson. Hon kan inte hjälpa att mottagningen blir alltmer överbelastad. Hon kan inte lösa problemet, för hon är läkare – inte enhetschef eller landstingsledning.

Jag skickade ett nytt mejl till enhetschefen. Jag skrev att jag tycker att det är tråkigt att ansvaret lämpas över på personalen. Jag skrev att det inte handlar om att min läkare gjort en felaktig medicinsk bedömning, utan att problemet är att jag inte får det stöd jag behöver p.g.a. att det inte finns tillräckligt med tider på mottagningen. Jag skrev att problemet måste tas tag i omgående och att hen som enhetschef har ett ansvar att slå larm till högre instans. Jag skrev att den rådande situationen inte gynnar någon, utom möjligen den som vill stoppa huvudet i sanden.

Idag hade jag möte med min läkare och min kontaktperson. Jag sa att jag funderat på om jag uttryckt mig otydligt i brevet. De hade läst det och svarade att jag uttryckt mig glasklart. Vi pratade om att det är ett stort problem att det inte finns tillräckligt med tider och de skulle framföra det vi pratat om till enhetschefen. För naturligtvis kan de inte göra någonting åt problemet. De kan bara framföra sina synpunkter, precis som jag.

Sedan berättade min läkare att hon kommer att sluta på mottagningen. Jag kände hur jag genast sjönk ner i ett djupt svart hål, för hur ska jag klara mig utan henne? Vem ska nu skriva utlåtanden till Försäkringskassan nästa gång det beger sig? Vem ska nu förstå och bry sig och ta mig på allvar trots att det inte syns utanpå hur trött jag är? Vem ska nu skriva intyg exakt den dag hen lovat att skriva intyg och göra det bra?

Jag vet att jag kommer att få en ny läkare, men hela min mage skriker när jag tänker på det. För jag vill verkligen inte byta. Och hur länge kommer den personen att stanna? Hur lång tid kommer det att ta för den nya personen innan denne märker att mottagningen inte har resurser nog att ge alla patienter tillräckligt mycket stöd? Hur lång tid kommer det att ta innan den nya personen märker att hen hamnat på en mottagning som hela tiden får fler patienter men inte fler resurser? Tänk om den personen bestämmer sig för att sluta då?

Psykiatrin, som tidigare varit som en trygg borg för mig, är nu plötsligt ett svajande korthus. Jag tackar enhetschefen, hens chefer och hela landstinget för det. Ta inget ansvar och ge inte psykiatrin några resurser. Gör för allt i världen inte det.