Google som hjälpmedel

För att veta vad man bör göra i en viss situation, behöver man först förstå vad det är som händer, och varför. Om man inte förstår vad det är som händer – eller om man vet vad som händer men inte varför – blir det svårt att på egen hand hitta en lösning. Detta beror på att möjligheterna då framstår som oändliga, och för att kunna utesluta olika möjligheter krävs kunskap. Om man har rätt kunskap har man ofta svaret på frågan ”Varför?” och då är det betydligt lättare att räkna ut vad man bör göra. Om man däremot inte har rätt kunskap, då behöver man vanligtvis hjälp att lösa situationen, för annars är risken stor att man drar fel slutsats.

Min stora skräck är när det inträffar någonting med ett föremål som det inte har inträffat någonting med förut. Då vet jag ofta inte alls hur jag ska reda upp situationen, eftersom det många gånger känns som om möjligheterna är oändliga. För att lösa situationer som uppstår med föremål brukar jag därför behöva ta hjälp av någon, men det är inte alltid det finns någon annan människa i närheten. Dessutom uppstår det frågetecken kring föremål ganska ofta, och det skulle vara bökigt att behöva ringa, smsa eller mejla någon varje gång jag förbryllas över ett föremål. Därför har jag stor hjälp av Google.

Genom att googla kan jag hitta webbsidor som förklarar hur olika föremål fungerar. Om jag tycker att en sida förklarar väl komplicerat, kan jag googla vidare tills jag hittar en sida med förklaringar som jag förstår. Jag kan också skriva in hela frågor i sökfältet, och på så vis snabbt få reda på varför någonting har hänt. Oftast leder detta till att jag förstår vad jag bör göra, eller åtminstone förstår vad jag bör googla på för att få reda på vad jag behöver göra.

För någon vecka sedan lade jag märke till att det blev imma på fönstret ovanligt ofta, och eftersom jag undrade – men inte hade någon aning om – vad det kunde bero på, så googlade jag ”imma på fönster”. Då fick jag reda på att den imma som jag har kallas för kondens och att sådan kan uppstå om fönstret inte är tillräckligt tätt. Jag fick också reda på att om kondens uppstår på insidan av fönstret så kan det kännas fuktigt, och det är inte bra. Då kände jag på fönstret och ja, det var fuktigt på insidan. Jag förstod att min ”naturliga ventilation” (fönsterdraget) inte är bra, utan att jag måste kontakta min hyresvärd för att få det åtgärdat.

Genom att googla har jag också lärt mig flera saker om mikrovågsugnar. T.ex. har jag lärt mig att man absolut inte ska använda metallådor i mikron. När jag googlade på om man kunde göra varma mackor i mikron fick jag veta att det går, men också att mackorna får en lite annan konsistens än om man gör dem i ugnen. Jag har svårt att förstå förklaringarna till varför det är på det viset, men jag vet att det är så, och det är huvudsaken.

Ojämn begåvning och inlärning

Om man har en ojämn begåvningsprofil är det lätt att bli utsatt för överkrav från omgivningen, även om de vet att begåvningsprofilen är ojämn. Omgivningen kan nämligen ställa krav på att man ska ”träna upp” det man har svårt för, så att man hamnar på samma nivå som majoriteten. Detta beror sällan på att omgivningen är elaka och medvetet ställer för höga krav. Ofta handlar det istället om att omgivningen har en felaktig föreställning om vad den ojämna begåvningsprofilen innebär.

En vanlig föreställning är att majoriteten av alla personer med ojämn begåvningsprofil har likadana förutsättningar som majoriteten av alla personer utan ojämn begåvningsprofil. Denna föreställning innebär att man tror att en ojämn begåvningsprofil betyder att man har svårare för vissa saker tills dess att man tränat tillräckligt mycket på dem. Om personen med ojämn begåvningsprofil – trots intensiv träning – inte lyckas, kanske hen får höra att hen måste ”fortsätta kämpa” eller ”träna varje dag tills det sitter”. Så enkelt är det inte.

Att ha en ojämn begåvningsprofil innebär inte bara att man har ojämna kunskaper. Det innebär också att man har olika förutsättningar för att lära sig olika saker. Ett barn som har mycket goda förutsättningar för att lära sig läsa, kanske inte alls har förutsättningarna att lära sig sätta upp håret i tofs. Detta betyder inte att barnet aldrig någonsin kommer att ha förutsättningarna att sätta upp håret i tofs, för alla människor utvecklas, och allt eftersom vi utvecklas så får vi nya – och bättre – förutsättningar. Detta gäller även personer som har en ojämn begåvningsprofil. När jag gick på högstadiet hade jag t.ex. inte förutsättningarna att knyta ihop en soppåse. Påsen hade ”dubbla snören”, d.v.s. handtag, och då fick jag inte till det. Några år senare var det dock inga problem längre, för då hade jag de rätta förutsättningarna för påsknytning. Jag hade helt enkelt utvecklats.

Men hade jag ändå inte kunnat lära mig att knyta ihop en soppåse tidigare, om jag fått hjälp att träna på det? Nej, förmodligen inte. I så fall borde alla människor kunna lära sig vad som helst, när som helst i livet, och så är det ju inte. Det finns t.ex. en anledning till att femåringar inte får köra bil.Även om det säkert finns en och annan femåring som skulle klara det alldeles utmärkt, så skulle inte majoriteten göra det. De flesta femåringar skulle – trots gedigen övning – inte kunna följa alla skyltar, hålla hastigheten, visa hänsyn till sina medtrafikanter o.s.v. Däremot finns det många av dessa femåringar som skulle ha de rätta förutsättningarna att köra bil när de fyllt 18 eller 20 – för då har de utvecklat de färdigheter som krävs. Tack och lov är det ingen som säger åt en femåring att hen ska hem och träna på att köra bil, för det skulle kunna ta en ände med förskräckelse.

Förutom att vi med ojämn begåvningsprofil kan sakna förutsättningar som de flesta av våra jämnåriga har, så kan vi ha andra förutsättningar som de flesta av våra jämnåriga inte har. Att förvänta sig att vi – utan att få mogna – ska kunna skaffa oss samma förutsättningar som andra, kan jämföras med att kräva att våra jämnåriga ska kunna skaffa sig samma förutsättningar som oss. När jag var i fyraårsåldern förstod jag t.ex. ironi, vilket viss dagispersonal tyckte var väldigt roligt eftersom de då kunde skoja med mig på ett annat sätt. Att just jag förstod ironi innebar dock inte att alla andra fyraåringar hade förutsättningarna att ”träna upp” sin förmåga att förstå ironi, utan många behövde utvecklas mer först. På samma sätt behövde jag utvecklas mer för att kunna bygga med (och inte bara lukta eller tugga på) modellera, för detta var jag ännu inte mogen för.

Att man behöver ha de rätta förutsättningarna för att kunna lära sig saker, innebär inte att vi med ojämn begåvningsprofil inte kan träna på någonting alls. Vi kan – precis som alla andra – träna på sådant som vi har de rätta förutsättningarna för att kunna lära oss. Genom att träna på sådant som man har förutsättningar för, lär man sig också mycket mer än om man lägger ribban för högt. Det gäller att börja i rätt ände och vid rätt tidpunkt, och vad som är rätt ände och tidpunkt kan variera mellan olika individer. 

Att lära sig genom att prova

Många saker i livet går att lära sig intellektuellt. Man kan lära sig att räkna ekvationer genom att läsa instruktionerna i matteboken eller lyssna när någon förklarar. Man kan läsa sig till vilken stad som är huvudstad i vilket land, och läraren kommer att tala om vad de olika världsdelarna heter.

Andra saker lär man sig oftast genom att titta och härma. Ibland blir man uppmanad att se hur någon annan gör, andra gånger lär man sig omedvetet genom att någon annan råkade utföra en viss syssla när man var i närheten. Vi människor gör ju saker hela tiden, så det finns massor att snappa upp, under förutsättning att man kan tolka synintryck.

Om man har svårt att tolka synintryck kanske man inte alls snappar upp hur andra människor gör saker, eftersom man inte ser hur de gör. Medan andra människor lär sig vissa saker genom att titta och härma, kan den som har svårt att tolka synintryck behöva lära sig samma sak genom att prova sig fram. Detta kan gå snabbt, men det kan också vara så att man behöver mer övning och längre inlärningstid, eller att man lär sig vissa saker senare än andra.

Själv kämpade jag hela sommaren innan ettan med att lära mig simma. Mamma visade mig simtagen, men jag sa snart att jag ville lära mig på egen hand. Jag uppfattade ju inte hur mamma visade simtagen, så därför hade jag ingen nytta av hennes hjälp. Istället provade jag mig fram, med en uppblåsbar simring runt magen. Ringen höll mig flytande, vilket gjorde att jag kunde experimentera bäst jag ville utan att sjunka. Så småningom hade jag lärt mig simtagen, och när skolan började kunde jag simma utan ringen.

Att jag lyckades lära mig simma på egen hand innan jag började skolan var tur, för jag behövde kunna simma för att klara av simundervisningen i tvåan eller trean. Simundervisningen inleddes nämligen med att vi skulle titta när läraren utförde simtagen för att sedan göra likadant själva. Tack vare att jag redan kunde simma så visste jag vilken rörelse läraren gjorde när hen började vifta med armarna, och därför kunde jag härma rörelsen fastän jag egentligen inte uppfattade den.

I ungefär samma veva hade jag inspirerats av en äldre granne och ville gå klädd i stuprörsjeans, basker och svarta kängor av Dr. Martens-typ. Det var bara ett problem – jag kunde inte knyta skosnören. Jag fick kängorna ändå, men mina föräldrar förklarade att jag inte kunde ha dem i skolan förrän jag hade lärt mig att knyta dem.

Eftersom det inte hjälpte att mina föräldrar visade hur jag skulle knyta skosnörena så fäste vi olika slags snören lite varstans, bl.a. runt dörrhandtag och runt spjälorna i vår innertrappa. På så vis kunde jag prova mig fram hur mycket jag ville, utan att riskera att förstöra skosnörena. Efter mycket om och men hade jag kommit på hur man gjorde rosetter – och kunde ha mina fina, svarta kängor i skolan.

Jag tycker om att skriva brev och använder gärna färgglada papper och kuvert. För ett par år sedan hittade jag fina, avlånga kuvert som jag köpte, men jag visste inte hur jag skulle vika pappren för att få dem att passa i kuverten. Jag hade bara lärt mig att vika papper till fyrkantiga kuvert, inte till avlånga. Mina brevvänner använde ibland avlånga kuvert, men att använda deras vikta brev som kuvert hjälpte inte. Jag såg inte hur jag skulle gå tillväga för att få till samma vikning, så jag fick helt enkelt prova mig fram – som vanligt. Jag minns att hela golvet var fullt av vikta ”övningspapper”, men till slut knäckte jag koden och pappren gick ner i kuverten.

Den som kan lära sig genom att se hur andra gör får viss hjälp, men den som lär sig genom att prova sig fram måste lära sig utan hjälp. Att lära sig genom att prova kan därför ta väldigt mycket energi, även om det också kan vara roligt och utvecklande.