Annan vinkel = fel hage, fel häst

Mina syntolkningssvårigheter ställer ofta till problem, men det händer också att de orsakar komiska – och inte särskilt jobbiga – situationer som man faktiskt kan skratta åt. Just en sådan situation uppstod idag.

Min medryttarhäst har fått lite bekymmer med sina ben och går därför i sjukhage. En sjukhage är betydligt mindre än en vanlig hage, för att en häst som är ordinerad vila inte ska röra så mycket på sig. Hur som helst. När jag gick in i hagen började jag prata till hästen, vilket jag alltid brukar göra för att han ska höra att jag kommer. När jag gjort honom uppmärksam på att jag kommer så brukar han alltid vända sig om, men idag gjorde han inte det. Han reagerade överhuvudtaget inte. Jag tyckte att det var lite konstigt, men fortsatte prata.

Vad stor han ser ut.

Jag närmade mig hästen från sidan, men han stod godmodigt kvar utan att titta upp. Klapp, klapp på halsen.

Han känns annorlunda.

Jag gick fram till huvudet för att sätta på grimman och… Huvudet liknade definitivt inte hans.

Det är inte han.

I vårt stall finns två bruna storhästar. Den ena är min medryttarhäst. Pälsen som kändes annorlunda och huvudet som inte liknade hans, tillhörde således den andra bruna storhästen. Och hästen i ”hagen bredvid” gick i själva verket i samma hage. Jag kastade en blick åt vänster och där, i en hage en liten bit bort, stod min medryttarhäst och tittade på mig. Han hade väl hört mig prata till hästen som jag trott var han, och känt igen min röst.

Jag har förstås sett den andra bruna storhästen tidigare. Jag har sett hans kompis också. Jag har sett dem gå i samma hage. Jag har även sett att den hagen är betydligt större än sjukhagarna. Jag har sett allt detta – men inte från den här vinkeln. Från den här vinkeln såg hagen ut som en helt annan – mindre – hage och den bruna storhästens kompis såg ut att gå i hagen bredvid. Från den här vinkeln skymdes dessutom sjukhagarna av ett skjul, en hästtransport och en buske, och därför såg jag inte min medryttarhäst från stallplanen.

Så vad hade hänt om jag inte upptäckt mitt misstag och fått med mig fel häst in i stallet? Hade jag glatt promenerat iväg med den om när ägaren i fråga kommit så hade hästen varit borta? Nej, så långt hade det inte gått. Hästar har, precis som vi människor, unika egenskaper och det kan vara stor skillnad i beteende mellan en häst och en annan. Jag känner väl igen min medryttarhästs beteenden och därför hade jag reagerat om ”han” betett sig helt annorlunda. Olika hästar har dessutom olika steg, vilket bl.a. innebär att det räcker att leda dem för att känna skillnad på häst och häst. Därför hade jag garanterat upptäckt mitt misstag redan under den korta promenaden in i stallet. 

Stall och socialt samspel

I skolan tyckte jag att många sociala situationer var jobbiga. Jag såg ofta inte vad som hände i rastlekarna, något som gjorde det svårt för mig att delta. Att jag inte såg vad som hände ledde till att jag misstolkade olika situationer och att jag ofta gjorde fel på gymnastiken. Det var inte roligt att umgås med de andra barnen när de blev irriterade över att jag sprang åt fel håll, eller när jag inte visste vilken situation jag befann mig i. Även om jag hade lärt mig att ”När A händer så ska jag göra B”, så var den ständiga frågan: ”Händer A nu?” Både på rasterna och på gymnastiken var det för mycket på gång samtidigt för att jag riktigt skulle kunna uppfatta vad det egentligen var som hände.

På ridskolan behövde jag aldrig vara orolig, för där lekte vi inga lekar och spelade inga bollspel. Inte heller behövde jag springa så fort jag kunde och ändå alltid komma sist, för det var ju hästen som skulle springa och inte jag. På ridskolan var det roligt att umgås, för där fick jag umgås på ett sätt som passade min begåvningsprofil och mitt sätt att fungera. Eftersom man inte fick springa och tjoa i stallet, tog vi det alltid lugnt. Ofta diskuterade vi hur ridlektionen hade gått och vilka hästar vi ville rida nästa gång, eller så satt vi i cafeterian och pratade, tillsammans med våra föräldrar.

När jag var tio år bytte jag ridskola. Jag började också åka på ridläger på sommarloven. På den nya ridskolan blev jag snart en del av ”stallgänget”, en liten grupp tjejer som allt som oftast hängde i stallet och pysslade med sina sköthästar. Eftersom vi hade hästarna gemensamt började vi även prata om annat, men det var också vad vi gjorde. Vi ägnade oss åt hästarna och pratade. Vi sprang inte, ropade inte, och framför allt ägnade vi oss inte åt smink.

Detta med smink hade nämligen blivit ett orosmoment i skolan. Mina klasskompisar hade börjat använda bl.a. mascara och läppglans, men jag kunde inte måla mascara utan att peta mig i ögonen med borsten, eller ta på läppglans utan att det blev kletigt runt hela munnen. Att jag inte klarade av att sminka mig vågade jag inte berätta ens för min dåvarande bästis i klassen, utan istället hittade jag på att jag inte fick sminka mig för mina föräldrar. När min bästis frågade om jag tyckte att hon skulle ha sminket så eller så, valde jag ett alternativ på måfå. Oftast hade jag svårt att se skillnad på alternativ A eller B, och kunde därför inte avgöra vilket av dem jag tyckte bäst om.

Också på ridlägren var det förstås mycket fokus på hästar, och även på kvällarna när vi hade fritid handlade samtalen ofta om hästar. Men, vi gjorde annat också, som t.ex. att spela sällskapsspel och lyssna på musik. Detta var sådant som jag klarade av och tyckte om, vilket gjorde att jag kunde ha roligt istället för att oroa mig. Någon gång hade vi lekar, men vid det laget hade de svaga sidorna i min begåvningsprofil utvecklats så pass mycket att jag – åtminstone hjälpligt – kunde delta. Det enda som gjorde att jag fick lite ont i magen var när mina lägerkompisar ville spela kort. Jag tyckte att det blev rörigt med olika mönster i rött och svart och hade svårt att förstå strategierna, men gjorde så gott jag kunde. Eftersom vi spelade individuellt var det ingen som blev irriterad om jag råkade spelade osmart, för det drabbade ju ingen annan.

Nuförtiden har jag fler saker som jag måste fördela min energi på, och jag skulle inte längre orka åka på ridläger, med allt vad det innebär. I vuxen ålder har jag enbart varit i privatstall. Eftersom man där – till skillnad från på ridskolor och ridläger – inte rider i en förutbestämd grupp, blir de sociala situationerna inte lika givna. Oftast hänger inte alla med alla, eller rider med alla, men däremot är en bra stämning i stallet att föredra. Därför är det väldigt bra om alla åtminstone kan vara trevliga mot varandra. Det ska inte vara så att man knappt vill åka till stallet, eftersom man är orolig för att träffa den eller den.

Det råder olika mentalitet i olika stall, och för mig har det alltid varit viktigt att välja ett stall där jag trivs med den mentalitet som råder. Det gör de sociala situationerna lättare. Vissa stall präglas av väldigt raka puckar (brutal ärlighet) och en attityd som jag uppfattar som hård, och eftersom jag inte tycker om sådant så har jag aktivt valt bort sådana stall.

Jag har varit i både mindre och större stall och kan av erfarenhet säga att den sociala biten inte nödvändigtvis blir lättare i ett litet stall. Jag har t.ex. varit i mindre stall där de andra varit väldigt sociala och utåtriktade. Där har jag upplevt att det funnits dolda krav på ett mer intensivt umgänge än vad jag orkat och känt mig bekväm med, vilket gjort att jag känt mig som osten som musen så glatt kastat sig över. Å andra sidan har jag varit i små stall där de andra människorna också varit introverta och försiktiga till sin natur. Då har jag trivts jättebra, eftersom alla tillåtits vara sociala på sina villkor och ingen har trängt sig på någon annan.

I ett större stall blir det – av naturliga skäl – en större spridning, och människor kommer och går på ett annat sätt. Det är ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som alla är samtidigt i ett sådant stall. Det innebär att man ofta pratar med dem som råkar vara i stallet samtidigt, och att man slipper känna att man måste göra allting tillsammans med den eller den. I större stall känner jag inte heller något krav på ständigt umgänge. Oftast är man ett gäng människor i stallet samtidigt, vilket gör att de som vill umgås kan göra det och de som inte orkar/vill kan dra sig undan, utan att det blir konstig stämning. Därför kan det vara lättare att vara social på sina egna villkor i ett stall med många människor, än i ett stall med bara några få.

Olikfungerande och idrott

Många – men inte alla – barn och ungdomar vill hålla på med någon form av idrott på sin fritid. Detta gäller även barn och ungdomar som inte fungerar enligt normen. Gemensamt för alla barn som vill idrotta, är att man måste hitta en idrott som intresserar en. Detta går ofta ganska lätt. Man kan t.ex. ha en kompis som pratar mycket om sin idrott så att man själv blir nyfiken, eller så har man gjort något kul på skolgympan, läst om en idrott i en bok, sett ett idrottsevenemang på TV etc.

För att det ska vara roligt att hålla på med en idrott, räcker det dock inte att man är genuint intresserad av idrotten i fråga. Det måste fungera också. Om man inte fungerar enligt normen kan det kännas viktigt att hitta en idrott där exempelvis en ojämn begåvningsprofil inte ger jättestora svårigheter, utan där man kan delta på samma villkor som alla andra. Själv fastnade jag tidigt för ridning. Anledningen till att jag började rida var att jag blev intresserad av hästar, men själva hästintresset var inte anledningen till att ridningen – och livet på ridskolan – fungerade. Att det fungerade berodde på följande:

*Olika sätt att fungera är bra.
För att hålla på med hästar och ridning måste man inte fungera på ett visst sätt. Hästar är nämligen också individer, och olika människor fungerar bra med olika hästar. Själv har jag alltid fungerat bäst med hästar som också är lite annorlunda.

* Man måste inte skynda sig.
I många idrotter är det viktigt att göra saker fort. Man ska springa fort, passa bollen så fort man får den o.s.v. Detta beror på att många idrotter till stor del handlar om att tävla. Man ska spela matcher, simma ikapp etc. Eftersom jag är långsam och har svårt att skynda, så passar detta inte mig. Att gå med i ett fotbollslag utan att vilja spela match mot andra lag kan vara svårt, men att börja på ridskola utan att vilja tävla går alldeles utmärkt. Om man vill tävla så finns det ofta möjlighet att göra det, men om man inte vill så slipper man.

* Lugn, noggrannhet och tålamod är bra egenskaper.
Jag är en lugn, noggrann och tålmodig person, och i stallet är dessa egenskaper väldigt bra att ha. Till skillnad från på en bollplan, bör man absolut inte springa eller ropa högt i ett stall. Detta beror på att hästarna kan bli stressade och rädda. Man bör också vara noggrann när man sköter om hästen, och t.ex. borsta extra noga där sadeln ska ligga, så att hästen inte får skav. Det är inte alltid hästen vill göra det man ber den om, och då är ett stort tålamod bra att ha. Om hästen inte vill gå igenom en vattenpöl när man rider är det t.ex. bra om man har tålamod att försöka igen och igen och igen, ända tills hästen går igenom vattenpölen.

* Ordning och reda.
I ett stall är det viktigt att hålla ordning. En häst har ofta mycket utrustning, och den kan bli förstörd om man inte är tillräckligt rädd om den. Det är också en säkerhetsrisk att lägga ifrån sig utrustningen var som helst, eftersom hästen t.ex. kan fastna i saker. I ett stall har var sak sin plats, vilket underlättar enormt mycket för mig som har svårt att tolka synintryck. När sakerna alltid finns på samma ställe, är det lätt för mig att hitta dem. Det är också lättare att se vad som händer runt omkring när det inte är så mycket grejer i vägen.

* Verbala instruktioner.
Under en ridlektion fungerar det vanligen som så att instruktören står i mitten av ridbanan och ger verbala instruktioner. En instruktion kan t.ex. vara ”ge hästarna långa tyglar” eller ”kom fram i trav”. När man rider lektion handlar det om att lyssna på instruktören, inte om att se vad hen gör.

* Ett fåtal instruktioner i taget.
Instruktören ger vanligen en, eller ett fåtal, instruktioner i taget. Man får aldrig en hel ridlektions instruktioner på en och samma gång, för att sedan förväntas komma ihåg dessa.

* Man får lära sig i sin egen takt.
Även om man rider flera stycken i en grupp, så är själva ridningen någonting individuellt. På en ridskola är grupperna nivåindelade och när man kan det man ska kunna på en nivå, får man börja i en högre grupp. Man måste inte börja i en högre grupp innan man är redo, utan får stanna kvar på samma nivå tills man är redo att flytta upp. På vissa ridskolor försöker man flytta upp hela gruppen samtidigt, men på de ridskolor där jag red så flyttade man upp varje individ efter hand. Det tyckte jag var bra, för ibland fick jag flytta upp tidigt och andra gånger fick jag stanna kvar lite längre. 

Det brukar också finnas möjlighet att vara i stallet även när man inte har ridlektion. Detta var jättebra för mig, som hade svårt att se hur t.ex. olika remmar skulle sitta, och som var tvungen att lära genom att prova mig fram. 

* Given ordningsföljd.
När det gäller aktiviteter känner jag mig ofta osäker på i vilken ordning jag ska utföra de olika momenten, men så har jag aldrig känt när det gäller ridningen. Där sker nämligen saker och ting i en given ordning. Man kan t.ex. inte rida först och hämta hästen i hagen sedan, eftersom det ju inte blir någon ridning utan häst. Likaså rider man inte först och sadlar och tränsar sedan, eftersom man behöver sadeln och tränset för att rida. När det gäller ridning och hästhantering finns det dessutom en mängd olika säkerhetsaspekter att tänka på, och dem brukar man gå igenom mycket noga på ridskolor. Dessa säkerhetsaspekter brukar inbegripa att man ska göra vissa saker i en särskild ordning, vilket är väldigt skönt. Då slipper jag grubbla.

* Ridning är en bred sport.
Om man väl har fastnat för hästar och ridning, kan man ägna sig åt sitt intresse på det sätt som passar en bäst. Man kan t.ex. rida på ridskola en gång i veckan, träna dressyr eller hoppning, rida ut i skogen, eller bara åka på turridning någon gång ibland. Alla måste inte kunna allt, eller tycka om allt. Därför gör det ingenting om man har svårt för vissa saker. Det jag absolut inte klarar inom ridningen är banhoppning (Jag uppfattar inte var hindren står i förhållande till varandra och hittar följaktligen inte heller vägen mellan dem.) så om jag var tvungen att fixa banhoppningen skulle jag inte kunna hålla på med ridning. Men – eftersom ridning är en sådan bred sport – behöver jag inte hoppa bana, utan kan ägna mig åt annat.