Mina jobb och utbildningar, del 3

Universitetskurser på distans
Eftersom jag länge varit intresserad av media och det mänskliga psyket så valde jag att läsa medie- och kommunikationsvetenskap och psykologi. Eftersom jag fortfarande var utmattad efter tidigare jobb och inte klarade av gruppdiskussioner utan att bli ofrivilligt tyst, bestämde jag mig för att läsa på distans. Jag var genuint intresserad av ämnena, men hade stora svårigheter att förstå kurslitteraturen. Det visade sig nämligen att universitetslitteratur ställde stora krav på att analysera fakta, något jag har svårt för. När det kommer till fakta förstår jag bara informationen om den skrivs ut i klartext. Att försöka hitta svar på frågorna i hemtentorna var därför lite som att leta efter en nål i en höstack; jag fick kämpa oerhört hårt. Ändå lyckades jag klara två av de kurser jag tog mig an.

TV-journalistikutbildning
Mitt medieintresse gjorde att jag sökte, och kom in på, en yrkesutbildning i TV-journalistik. Jag ville fokusera på det rent journalistiska, men det visade sig att utbildningen innehöll minst lika mycket teknik som journalistik. Samtidigt som jag fick lära mig att göra research, att skapa intresseväckande rubriker och att boka intervjuer – vilket fungerade bra – blev jag också tvungen att försöka lära mig att hantera en TV-kamera, att filma och att se om ljuset i bilden var bra eller dåligt. Här märkte jag hur svårt jag har att tolka synintryck (även om jag då bara trodde att jag helt enkelt ”inte såg”), för jag såg ju inte skillnad på olika bildkvaliteter, vinklar eller ljussättningar. Jag lärde mig inte heller att hantera kameran och jag kunde inte ”ta in” ett rum eller en plats, något som senare visade sig bero på att jag har en bristande rumsuppfattning.

Praktik på TV-redaktion
I samband med utbildningen skulle jag göra praktik på en TV-redaktion, något jag hade sett mycket fram emot. Väl på plats blev jag dock satt på att limma papper, något som är bland det svåraste jag vet. Jag fick även stå och hålla en rökmaskin, och eftersom jag inte kan automatisera var det enormt uttröttande. Jag var ju hela tiden tvungen att hyperfokusera på att inte tappa den där rökmaskinen och på att hålla den i rätt vinkel. Det blev även missförstånd när jag inte fick tillräckligt tydliga instruktioner för vad jag skulle göra. Efter bara några dagar var jag så utmattad att jag fullständigt klappade ihop. Jag mådde så dåligt att jag blev rädd, och jag var tvungen att avbryta praktiken. Efter det var det tänkt att jag skulle ägna mig åt eget arbete för att kunna fortsätta utbildningen, men till slut orkade jag inte heller det, och i samma veva fick jag mina diagnoser.

Skrivarkurs på distans
Eftersom jag alltid har älskat att skriva, och en av mina högsta drömmar har varit att lyckas som författare, bestämde jag mig för att söka en skrivarkurs. Det slutade med att jag kom in på en ettårig distanskurs på en folkhögskola. Även här handlade det mycket om textanalys, men till skillnad från facklitteratur handlade det nu uteslutande om att analysera skönlitteratur, vilket är något helt annat. Det handlade om att uppfatta sådant som meningsbyggnad, budskap och känslan i texten – och sådant har jag lätt för. Även att fantisera och skriva hör till mina styrkor, så rent praktiskt fungerade studierna bra, förutom den lilla detaljen att all input till slut gjorde att jag varken visste ut eller in och att jag kände att jag tappade min skrivaridentitet. Samtidigt som det var roligt att få både positiv respons och konstruktiv kritik så kom det så många olika åsikter och idéer att jag i slutändan inte visste vilket ben jag skulle stå på, och jag blev förvirrad snarare än hjälpt.

Dessutom hade jag – innan jag började på utbildningen – bara vilat i två år (Jag vet att det kan låta jättelänge, men för mig är det inte alls speciellt länge.) så därför hade jag inte helt och fullt hunnit återhämta mig från mina tidigare sysselsättningar. Därför dröjde det inte länge förrän min kropp sände ut varningssignaler på nytt, men envis som jag var så kämpade jag på med skrivarkursen ända tills jag kraschade. Det gick nästan hela vägen. En vecka innan slutseminariet klappade jag ihop.

Novellförfattare
Parallellt med skrivarkursen började jag, i mycket liten skala, att skriva noveller för en ungdomstidning. Det gick till som så att redaktörerna för tidningen beställde en novell till ett visst datum. Därefter kunde jag skriva precis när jag ville, så länge jag höll deadline. Det var ett otroligt roligt jobb, för jag fick verkligen ägna mig åt någonting som jag tyckte om och var bra på. Det är dessutom det enda jobb jag haft där min ojämna begåvningsprofil inte varit något hinder, utan en tillgång. Jobbet ställde inga som helst krav på visuell perception, automatiseringsförmåga, simultankapacitet, snabbhet, motorik eller faktaanalys. Istället krävdes fantasi, inlevelseförmåga, språklig och grammatisk kunskap, samt förmåga att kunna berätta en historia – och allt detta hör ju till mina styrkor.

Tyvärr tvingades jag sluta åta mig uppdrag när jag kraschade i samband med skrivarkursen. Efter den kraschen, som ägde rum sommaren 2014, har min energinivå blivit ännu lägre och den lilla stresströskel jag hade har försvunnit helt. Därför har jag inte orkat skriva några noveller, för det tar trots allt en del energi i anspråk. Jag hoppas dock att jag så småningom ska kunna återgå till det skönlitterära skrivandet, om inte annat som en fritidssysselsättning.

Mina jobb och utbildningar, del 2

Mina jobb och utbildningar, del 2

Äldreboende
På äldreboendet jobbade jag som vårdbiträde och hade många olika arbetsuppgifter. Bl.a. skulle jag bädda sängar, städa rummen, följa de boende till och från matsalen, hjälpa till vid påklädning, duschning m.m. Jag trivdes med pensionärerna och tyckte mycket om att sitta och prata med dem, men tyvärr hann jag inte prata med dem lika mycket som jag hade velat. Istället låg fokus på att hinna med det praktiska, och det fungerade mindre bra. Ett stort problem var mina svårigheter att orientera mig inomhus. Jag kom inte alltid ihåg vägen till och från matsalen, något som ibland fick konsekvenser för de boende. Jag hade även stora svårigheter att se hur de olika praktiska sysslorna skulle utföras, och att utföra dem rent motoriskt.

Eftersom jag dels hade svårt att utföra de olika sysslorna, dels har dålig tidsuppfattning vilket gjorde att jag ständigt missbedömde hur lång tid varje syssla skulle ta, halkade jag ofta efter tidsmässigt. Detta ledde förstås till att jag, i förlängningen, inte hann med det jag skulle. Jag visste inte heller i vilken ordning de olika sysslorna bäst utfördes och jag såg inte alltid när jag hade utfört en syssla fel. Mina kolleger blev ofta irriterade på att jag inte automatiskt förstod sådant som enligt dem var självklart, som t.ex. att man börjar från hörnen och arbetar sig utåt när man torkar golv. Jag hade aldrig tänkt på att golvet blir smutsigt igen om man trampar med skor precis där man har torkat, men när mina kolleger talade om det för mig så accepterade jag det och lade det på minnet.

Demensdagcenter
När min chef märkte att jag inte klarade av att jobba i själva servicehuset blev jag omplacerad till boendets dagcenter för personer med demenssjukdom. Där var det inte lika högt tempo som i servicehuset, och det fanns mer tid till att t.ex. spela bingo, läsa tidningen och gå promenader. Dessa saker fungerade bra. Jag hade dock svårt att koka kaffe, skära grönsaker, lägga upp ostskivor på fat och andra frukostbestyr. Ibland grät jag på kvällarna eftersom jag var så orolig att behöva göra sådana här saker, för det var verkligen överkurs för mig. Jag försökte alltid ta initiativ till att duka, eftersom det var betydligt enklare, men ibland hade någon annan redan gjort det när jag kom, så då var jag tvungen att fixa frukost i alla fall. Hämta matvagnen var jag också tvungen att göra ibland, men en av de värsta sysslorna var att hänga upp deltagarnas ytterkläder på galgar. Det tog lång tid och ibland gjorde jag fel, varpå jackorna trillade av galgarna och sedan visste jag inte vems jacka som var vems. Eftersom jag har svårt att tolka synintryck såg jag heller inte alltid vem som behövde hjälp och med vad, vilket gjorde att de andra i personalen ofta fick tala om för mig vad jag skulle göra. Jobbet på dagcentret fungerade betydligt bättre än jobbet i själva servicehuset, men jag var ändå lättad när mitt sommarvikariat var slut.

Telefonförsäljare
Det här jobbet gick ut på att sälja branschtidningar till olika företag. Kunderna var trevliga, men jag kom aldrig ihåg vad jag skulle säga (vi hade en ganska strikt mall att gå efter) och hade svårt för att sätta in säljsnacket. Dessutom insåg jag snart att jag inte hade hjärta att pressa folk till att köpa en produkt som de egentligen inte ville ha. Det stora problemet var dock datasystemet – en mardröm för någon med svårigheter att tolka synintryck. Jag tyckte att det var ett huller-om-buller-system, ett icke-system. Efter två veckor var jag så utmattad att jag föll ihop hemma på köksgolvet och bara grät. Sedan sa jag upp mig.

Mina jobb och utbildningar, del 1

Mina jobb och utbildningar, del 1

Just nu lever jag på aktivitetsersättning, men det händer ganska ofta att människor frågar vad jag gjorde innan. Här i bloggen har jag ju nämnt jobben på snabbmatsrestaurangen (Burger King) och äldreboendet, men jag har även pysslat med andra saker. Följande jobb, praktikplatser, kurser och utbildningar har jag i bagaget:

Burger King
Här skulle jag stå vid grillen, komponera hamburgare, stå i kassan och hålla matsalen i presentabelt skick. Att stå vid grillen var ganska lätt, eftersom det i stort sett bara gick ut på att mata in frysta hamburgare en efter en. Däremot var det fruktansvärt uttröttande, eftersom jag inte kunde automatisera utan var tvungen att vara fullständigt närvarande i varje rörelse jag gjorde. Att torka bord var också lätt, men inte heller den sysslan kunde jag automatisera så jag blev fort utmattad.

Att komponera hamburgare var en riktig utmaning eftersom det inte bara skulle bli rätt, utan snyggt också. Dessutom skulle det gå fort, jättefort. Det gick inte för sig att komponera en burgare i taget, utan jag var tvungen att göra flera samtidigt. Då stängde min hjärna av sig, för min simultankapacitet är väldigt begränsad. Pappret runt burgarna skulle även vikas på ett särskilt sätt – och det fick absolut inte bli fyrkantigt. Mina kolleger visade mig hur det där pappret skulle vikas, men jag såg bara att de viftade med händerna och sedan var pappret vikt och icke fyrkantigt. Hur de i själva verket gjorde uppfattade jag inte. Varje gång jag skulle vika papper runt en hamburgare var jag därför tvungen att prova mig fram, men eftersom det egentligen inte fanns någon tid till det så stoppade jag upp hela kedjan.

Eldprovet bestod av att försöka hantera kassaapparaten och läskmaskinen. Min bristande simultankapacitet gjorde det omöjligt att ta kundens beställning och hantera kassaapparaten samtidigt. Dessutom kom jag – trots att jag gjorde mitt yttersta – inte ihåg vilka knappar på kassaapparaten jag skulle trycka på när, och jag hade svårt att hantera mynten. När jag hällt upp läsk i pappmuggarna hade jag svårt att sätta på locken ordentligt, och jag blev jättestressad när läsken skvätte åt alla håll och kanter. Att det skvätte visade sig bero på att man var tvungen att hälla i isen först och läsken sedan, något som en kollega till slut informerade mig om.

Praktik på 4H-gård
Här skulle jag hjälpa till med djuren, och jag hade god hand med dem. Däremot hade jag stora svårigheter att hantera alla olika typer av stängsel, lås och grindar som fanns. Det gjorde att jag oroade mig för att mindre djur skulle springa ut när jag gick in till dem, och vissa djur kunde jag inte ta mig in till utan att be om hjälp med låsanordningen. Jag fick även kämpa med att sätta fast vattenflaskor på kaninburar och andra sysslor som krävde hyfsad finmotorik. Dessutom var det stor skillnad på att ta hand om en katt hemma, eller en häst en gång i veckan, och att ta hand om många olika djur varje dag. Det var alldeles för mycket att hålla reda på och de praktiska och motoriska momenten blev alldeles för många och alltför krävande. Efter en vecka på 4H-gården var jag så utmattad att jag kände mig tvungen att sluta. Min hjärna kraschade helt enkelt.

Gymnasiala studier på folkhögskola
Eftersom jag, p.g.a. att jag mådde väldigt dåligt efter grundskolan, inte gick gymnasiet valde jag att läsa in det på folkhögskola några år senare. Det fungerade jättebra, för på folkhögskolan fick var och en skräddarsy sin egen utbildning genom att välja de kurser man behövde och/eller var intresserad av. Jag valde kärnämnena och tillvalsämnen som teater och psykologi, vilket visade sig fungera superbra. Enda gången jag behövde ägna mig åt praktiska göromål var under den obligatoriska köksveckan en gång om året, men eftersom personalen på skolan förstod att varje elev hade olika förutsättningar så fick jag den hjälp jag behövde i köket. Det gjorde ingenting att jag ofta frågade ”Vad ska jag göra nu?” utan mina goda egenskaper sågs och värdesattes. Mycket av studierna handlade om att läsa och skriva – vilket jag är bra på – och inte så mycket om att göra – vilket jag i många avseenden har svårt för. Dessutom tyckte jag om studiernas upplägg och att det gavs tydliga instruktioner för t.ex. var vi skulle mötas innan och efter olika aktiviteter.

Jag trivdes superbra på folkhögskolan, men det var nog tur att jag – efter Burger King och 4H – hade varit hemma och återhämtat mig i tre år, för annars hade jag definitivt inte orkat plugga på heltid. Trots att jag vilat i tre år så orkade jag knappt med någonting annat än skolan, men jag är jätteglad att jag fick min gymnasiekompetens och att jag valde just den skolan. Dessutom träffade jag många trevliga människor.

Fortsättning följer i nästa inlägg.