Stall och socialt samspel

I skolan tyckte jag att många sociala situationer var jobbiga. Jag såg ofta inte vad som hände i rastlekarna, något som gjorde det svårt för mig att delta. Att jag inte såg vad som hände ledde till att jag misstolkade olika situationer och att jag ofta gjorde fel på gymnastiken. Det var inte roligt att umgås med de andra barnen när de blev irriterade över att jag sprang åt fel håll, eller när jag inte visste vilken situation jag befann mig i. Även om jag hade lärt mig att ”När A händer så ska jag göra B”, så var den ständiga frågan: ”Händer A nu?” Både på rasterna och på gymnastiken var det för mycket på gång samtidigt för att jag riktigt skulle kunna uppfatta vad det egentligen var som hände.

På ridskolan behövde jag aldrig vara orolig, för där lekte vi inga lekar och spelade inga bollspel. Inte heller behövde jag springa så fort jag kunde och ändå alltid komma sist, för det var ju hästen som skulle springa och inte jag. På ridskolan var det roligt att umgås, för där fick jag umgås på ett sätt som passade min begåvningsprofil och mitt sätt att fungera. Eftersom man inte fick springa och tjoa i stallet, tog vi det alltid lugnt. Ofta diskuterade vi hur ridlektionen hade gått och vilka hästar vi ville rida nästa gång, eller så satt vi i cafeterian och pratade, tillsammans med våra föräldrar.

När jag var tio år bytte jag ridskola. Jag började också åka på ridläger på sommarloven. På den nya ridskolan blev jag snart en del av ”stallgänget”, en liten grupp tjejer som allt som oftast hängde i stallet och pysslade med sina sköthästar. Eftersom vi hade hästarna gemensamt började vi även prata om annat, men det var också vad vi gjorde. Vi ägnade oss åt hästarna och pratade. Vi sprang inte, ropade inte, och framför allt ägnade vi oss inte åt smink.

Detta med smink hade nämligen blivit ett orosmoment i skolan. Mina klasskompisar hade börjat använda bl.a. mascara och läppglans, men jag kunde inte måla mascara utan att peta mig i ögonen med borsten, eller ta på läppglans utan att det blev kletigt runt hela munnen. Att jag inte klarade av att sminka mig vågade jag inte berätta ens för min dåvarande bästis i klassen, utan istället hittade jag på att jag inte fick sminka mig för mina föräldrar. När min bästis frågade om jag tyckte att hon skulle ha sminket så eller så, valde jag ett alternativ på måfå. Oftast hade jag svårt att se skillnad på alternativ A eller B, och kunde därför inte avgöra vilket av dem jag tyckte bäst om.

Också på ridlägren var det förstås mycket fokus på hästar, och även på kvällarna när vi hade fritid handlade samtalen ofta om hästar. Men, vi gjorde annat också, som t.ex. att spela sällskapsspel och lyssna på musik. Detta var sådant som jag klarade av och tyckte om, vilket gjorde att jag kunde ha roligt istället för att oroa mig. Någon gång hade vi lekar, men vid det laget hade de svaga sidorna i min begåvningsprofil utvecklats så pass mycket att jag – åtminstone hjälpligt – kunde delta. Det enda som gjorde att jag fick lite ont i magen var när mina lägerkompisar ville spela kort. Jag tyckte att det blev rörigt med olika mönster i rött och svart och hade svårt att förstå strategierna, men gjorde så gott jag kunde. Eftersom vi spelade individuellt var det ingen som blev irriterad om jag råkade spelade osmart, för det drabbade ju ingen annan.

Nuförtiden har jag fler saker som jag måste fördela min energi på, och jag skulle inte längre orka åka på ridläger, med allt vad det innebär. I vuxen ålder har jag enbart varit i privatstall. Eftersom man där – till skillnad från på ridskolor och ridläger – inte rider i en förutbestämd grupp, blir de sociala situationerna inte lika givna. Oftast hänger inte alla med alla, eller rider med alla, men däremot är en bra stämning i stallet att föredra. Därför är det väldigt bra om alla åtminstone kan vara trevliga mot varandra. Det ska inte vara så att man knappt vill åka till stallet, eftersom man är orolig för att träffa den eller den.

Det råder olika mentalitet i olika stall, och för mig har det alltid varit viktigt att välja ett stall där jag trivs med den mentalitet som råder. Det gör de sociala situationerna lättare. Vissa stall präglas av väldigt raka puckar (brutal ärlighet) och en attityd som jag uppfattar som hård, och eftersom jag inte tycker om sådant så har jag aktivt valt bort sådana stall.

Jag har varit i både mindre och större stall och kan av erfarenhet säga att den sociala biten inte nödvändigtvis blir lättare i ett litet stall. Jag har t.ex. varit i mindre stall där de andra varit väldigt sociala och utåtriktade. Där har jag upplevt att det funnits dolda krav på ett mer intensivt umgänge än vad jag orkat och känt mig bekväm med, vilket gjort att jag känt mig som osten som musen så glatt kastat sig över. Å andra sidan har jag varit i små stall där de andra människorna också varit introverta och försiktiga till sin natur. Då har jag trivts jättebra, eftersom alla tillåtits vara sociala på sina villkor och ingen har trängt sig på någon annan.

I ett större stall blir det – av naturliga skäl – en större spridning, och människor kommer och går på ett annat sätt. Det är ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som alla är samtidigt i ett sådant stall. Det innebär att man ofta pratar med dem som råkar vara i stallet samtidigt, och att man slipper känna att man måste göra allting tillsammans med den eller den. I större stall känner jag inte heller något krav på ständigt umgänge. Oftast är man ett gäng människor i stallet samtidigt, vilket gör att de som vill umgås kan göra det och de som inte orkar/vill kan dra sig undan, utan att det blir konstig stämning. Därför kan det vara lättare att vara social på sina egna villkor i ett stall med många människor, än i ett stall med bara några få.

Olikfungerande och idrott

Många – men inte alla – barn och ungdomar vill hålla på med någon form av idrott på sin fritid. Detta gäller även barn och ungdomar som inte fungerar enligt normen. Gemensamt för alla barn som vill idrotta, är att man måste hitta en idrott som intresserar en. Detta går ofta ganska lätt. Man kan t.ex. ha en kompis som pratar mycket om sin idrott så att man själv blir nyfiken, eller så har man gjort något kul på skolgympan, läst om en idrott i en bok, sett ett idrottsevenemang på TV etc.

För att det ska vara roligt att hålla på med en idrott, räcker det dock inte att man är genuint intresserad av idrotten i fråga. Det måste fungera också. Om man inte fungerar enligt normen kan det kännas viktigt att hitta en idrott där exempelvis en ojämn begåvningsprofil inte ger jättestora svårigheter, utan där man kan delta på samma villkor som alla andra. Själv fastnade jag tidigt för ridning. Anledningen till att jag började rida var att jag blev intresserad av hästar, men själva hästintresset var inte anledningen till att ridningen – och livet på ridskolan – fungerade. Att det fungerade berodde på följande:

*Olika sätt att fungera är bra.
För att hålla på med hästar och ridning måste man inte fungera på ett visst sätt. Hästar är nämligen också individer, och olika människor fungerar bra med olika hästar. Själv har jag alltid fungerat bäst med hästar som också är lite annorlunda.

* Man måste inte skynda sig.
I många idrotter är det viktigt att göra saker fort. Man ska springa fort, passa bollen så fort man får den o.s.v. Detta beror på att många idrotter till stor del handlar om att tävla. Man ska spela matcher, simma ikapp etc. Eftersom jag är långsam och har svårt att skynda, så passar detta inte mig. Att gå med i ett fotbollslag utan att vilja spela match mot andra lag kan vara svårt, men att börja på ridskola utan att vilja tävla går alldeles utmärkt. Om man vill tävla så finns det ofta möjlighet att göra det, men om man inte vill så slipper man.

* Lugn, noggrannhet och tålamod är bra egenskaper.
Jag är en lugn, noggrann och tålmodig person, och i stallet är dessa egenskaper väldigt bra att ha. Till skillnad från på en bollplan, bör man absolut inte springa eller ropa högt i ett stall. Detta beror på att hästarna kan bli stressade och rädda. Man bör också vara noggrann när man sköter om hästen, och t.ex. borsta extra noga där sadeln ska ligga, så att hästen inte får skav. Det är inte alltid hästen vill göra det man ber den om, och då är ett stort tålamod bra att ha. Om hästen inte vill gå igenom en vattenpöl när man rider är det t.ex. bra om man har tålamod att försöka igen och igen och igen, ända tills hästen går igenom vattenpölen.

* Ordning och reda.
I ett stall är det viktigt att hålla ordning. En häst har ofta mycket utrustning, och den kan bli förstörd om man inte är tillräckligt rädd om den. Det är också en säkerhetsrisk att lägga ifrån sig utrustningen var som helst, eftersom hästen t.ex. kan fastna i saker. I ett stall har var sak sin plats, vilket underlättar enormt mycket för mig som har svårt att tolka synintryck. När sakerna alltid finns på samma ställe, är det lätt för mig att hitta dem. Det är också lättare att se vad som händer runt omkring när det inte är så mycket grejer i vägen.

* Verbala instruktioner.
Under en ridlektion fungerar det vanligen som så att instruktören står i mitten av ridbanan och ger verbala instruktioner. En instruktion kan t.ex. vara ”ge hästarna långa tyglar” eller ”kom fram i trav”. När man rider lektion handlar det om att lyssna på instruktören, inte om att se vad hen gör.

* Ett fåtal instruktioner i taget.
Instruktören ger vanligen en, eller ett fåtal, instruktioner i taget. Man får aldrig en hel ridlektions instruktioner på en och samma gång, för att sedan förväntas komma ihåg dessa.

* Man får lära sig i sin egen takt.
Även om man rider flera stycken i en grupp, så är själva ridningen någonting individuellt. På en ridskola är grupperna nivåindelade och när man kan det man ska kunna på en nivå, får man börja i en högre grupp. Man måste inte börja i en högre grupp innan man är redo, utan får stanna kvar på samma nivå tills man är redo att flytta upp. På vissa ridskolor försöker man flytta upp hela gruppen samtidigt, men på de ridskolor där jag red så flyttade man upp varje individ efter hand. Det tyckte jag var bra, för ibland fick jag flytta upp tidigt och andra gånger fick jag stanna kvar lite längre. 

Det brukar också finnas möjlighet att vara i stallet även när man inte har ridlektion. Detta var jättebra för mig, som hade svårt att se hur t.ex. olika remmar skulle sitta, och som var tvungen att lära genom att prova mig fram. 

* Given ordningsföljd.
När det gäller aktiviteter känner jag mig ofta osäker på i vilken ordning jag ska utföra de olika momenten, men så har jag aldrig känt när det gäller ridningen. Där sker nämligen saker och ting i en given ordning. Man kan t.ex. inte rida först och hämta hästen i hagen sedan, eftersom det ju inte blir någon ridning utan häst. Likaså rider man inte först och sadlar och tränsar sedan, eftersom man behöver sadeln och tränset för att rida. När det gäller ridning och hästhantering finns det dessutom en mängd olika säkerhetsaspekter att tänka på, och dem brukar man gå igenom mycket noga på ridskolor. Dessa säkerhetsaspekter brukar inbegripa att man ska göra vissa saker i en särskild ordning, vilket är väldigt skönt. Då slipper jag grubbla.

* Ridning är en bred sport.
Om man väl har fastnat för hästar och ridning, kan man ägna sig åt sitt intresse på det sätt som passar en bäst. Man kan t.ex. rida på ridskola en gång i veckan, träna dressyr eller hoppning, rida ut i skogen, eller bara åka på turridning någon gång ibland. Alla måste inte kunna allt, eller tycka om allt. Därför gör det ingenting om man har svårt för vissa saker. Det jag absolut inte klarar inom ridningen är banhoppning (Jag uppfattar inte var hindren står i förhållande till varandra och hittar följaktligen inte heller vägen mellan dem.) så om jag var tvungen att fixa banhoppningen skulle jag inte kunna hålla på med ridning. Men – eftersom ridning är en sådan bred sport – behöver jag inte hoppa bana, utan kan ägna mig åt annat.

Funktionsnedsättning och fritid

Personer med funktionsnedsättning behöver, precis som alla andra, en meningsfull fritid. Men vad är egentligen meningsfullt? Vem bestämmer det? Och vilka aktiviteter är lämpliga för den som har ett annat sätt att fungera? På fråga ett skulle jag vilja svara ”det är relativt”, på fråga två ”den som ägnar sig åt aktiviteten” och på fråga tre ”det beror på individens intressen, önskemål och de förutsättningar individen anser att denne har”. Exempel:

Jonas, Aspergers syndrom

Jonas är 35 år och mellanchef på ett större företag. Han trivs på sitt jobb och har en god relation till sina kollegor. Kollegorna går ofta på afterwork och hittar på andra saker tillsammans, men Jonas följer sällan med. Han har heller inga vänner som han umgås med på fritiden. Istället ägnar han nästan all sin lediga tid åt sitt stora intresse – att fotografera bussar. Han är ofta ute och går med sin kamera hängande runt halsen, i jakt på nya bussar att ta kort på. Bilderna sätter han sedan in i album, väl sorterade efter sådant som märke och årsmodell.

Jonas anhöriga är bekymrade över hur Jonas väljer att spendera sin fritid. De anser att hans stora intresse för bussar är en besatthet som han ägnar alldeles för mycket tid åt. Jonas syster försöker få honom att skaffa vänner, umgås med kollegorna, eller åtminstone ägna sin tid åt någonting meningsfullt. Ett riktigt intresse.

Jonas förstår att hans syster bara menar väl, men förklarar att han är väldigt nöjd med sin fritid. För honom innebär Aspergers syndrom bl.a. att socialt umgänge tar energi istället för att ge energi. Han tycker mycket om andra människor, men får sitt sociala behov tillgodosett på jobbet. Om han skulle vara social även privat skulle han bli så utmattad att han till slut inte skulle orka sköta sitt jobb. Det skulle inte bara drabba honom själv utan även andra, och det är det sista han vill. Jonas är mycket mån om att vara en bra chef och arbetskamrat.

Det sociala jobbet orkar Jonas med tack vare att han har möjlighet att ägna sin fritid åt det som ger honom energi, nämligen att fotografera bussar. Han vet att hans anhöriga inte tycker att det är meningsfullt att ägna så mycket tid åt bussintresset, men för Jonas är det en stor passion. Jonas yngre bror ägnar större delen av sin fritid åt att spela tennis, vilket inte skulle vara meningsfullt för Jonas, men han skulle aldrig försöka få sin bror att börja fotografera bussar istället. Brodern ägnar nästan lika mycket tid åt tennisen som Jonas ägnar åt sitt bussintresse, men eftersom tennis är en accepterad passion enligt normen så reagerar inte omgivningen.

Agnes, Aspergers syndrom och syntolkningssvårigheter

Agnes är 7 år och går i ettan.Hon har lätt för skolarbetet, men leker aldrig med sina klasskamrater på rasterna. Inte heller grannbarnen eller de jämnåriga släktingarna känner hon sig bekväm att leka med. Agnes svårigheter att tolka synintryck gör att hon även har svårt att känna igen människor – speciellt i röriga miljöer – och hon håller sig gärna nära sina familjemedlemmar.

När Agnes en dag meddelar att hon vill börja spela fotboll blir hennes pappa väldigt förvånad. Han säger att Agnes gärna får börja spela fotboll, men innerst inne är han tveksam till om det är en lämplig aktivitet för Agnes. Hur ska det gå för henne att vara en del av ett lag? Och kommer hon inte tycka att det är väldigt rörigt när alla springer omkring på planen? Tänk om hon får panik? Så tänker Agnes pappa, men det säger han inte till Agnes. Han vill uppmuntra sina barn att prova nya saker, så därför anmäler han Agnes till fotbollsskola.

Det blir ett lyft för Agnes. Till skillnad från andra sociala sammanhang – där allt kan hända – umgås man i fotbollsskolan kring en specifik aktivitet. Träningarna är välstrukturerade med ett tydligt upplägg, och i omklädningsrummet pratas det mycket om fotboll. Att vara i ett sammanhang där alla har samma intresse gör att Agnes känner sig hemma och trygg. Själva spelet är heller inga problem. Att det ena laget har röda västar och det andra gröna gör att Agnes lätt kan hitta sina lagkamrater, utan att behöva känna igen deras ansikten eller hålla reda på vem som har vilken jacka just idag. På planen finns det bara två färger att hålla reda på. Fotbollsplanen med sina tydliga vita markeringar ger ytterligare stöd åt Agnes.

När jag var liten hade jag en period om flera år då jag var rädd för det mesta. Därför blev mina föräldrar väldigt förvånade när jag, under en semesterresa, ville rida ponnyridning. De tänkte att jag nog inte skulle våga när det väl kom till kritan – men det var inga problem alls. Ändå var de tveksamma när jag tjatade om att få börja på ridskola, för precis som Agnes i exemplet ovan så lekte jag inte alls med andra barn. Jag pratade inte heller bland främmande människor, utan förblev oftast tyst och stirrade ner i marken. I stallet bröts dock den ofrivilliga tystnaden och jag kunde prata obehindrat. Jag tyckte att det var roligt att träffa andra barn som hade samma intresse som jag, och jag var inte rädd för hästarna. Precis som fotbollsskolan blev ett lyft för den fiktiva Agnes så blev ridskolestarten det för mig.