Att skapa egna möjligheter

Om man har ett annat sätt att fungera kanske man känner att många saker i samhället inte alls är anpassade för en själv. Kanske upptäcker man att flera av de möjligheter som står till buds fungerar dåligt, eller att de rent av inte är några möjligheter alls. Åtminstone inte för en själv. Att fungera på ett annat sätt i samhället kan liknas vid att kliva in i en skobutik och upptäcka att alla skor är alldeles för långa. Då går man till nästa butik, men där är alla skor istället för breda. Slutligen går man till en tredje butik där skorna är lagom långa och lagom breda, men när man väl kommer till kassan så får man inte köpa en sko i storlek x och en storlek y, eftersom butikens system förutsätter att alla människor har samma storlek på båda sina fötter.

Att fungera annorlunda i samhället kräver ofta uppfinningsrikedom, driftighet och envishet. Det kan också kräva en rejäl portion mental styrka, för ibland kan det kännas ganska ensamt. Det är inte alltid man får stöd och förståelse från omgivningen, utan ibland kan man behöva stå upp och försvara sig när man vill göra på ett annat sätt. När man inte fungerar enligt normen kan mycket handla om att skapa sina egna möjligheter.

När jag gick på sexårsverksamheten dröjde det inte länge innan jag hade läst alla böcker som fanns där. Alla böcker var nämligen bilderböcker, med ett fåtal textrader på varje sida, och därför gick det fort att läsa ut dem. Att det bara fanns bilderböcker på sexårsverksamheten berodde på att bokbeståndet hade anpassats efter att många sexåringar ännu inte lärt sig läsa – eller håller på att lära sig läsa – och då kan bilderböcker vara ett lämpligt alternativ. Eftersom ingen hade tänkt på att ställa dit några kapitelböcker för dem som redan lärt sig läsa, så fick jag med mig kapitelböcker hemifrån. På så vis skapades den läsmöjlighet som jag hade saknat. Om man inte har några passande böcker hemma, och inte har möjlighet att köpa några, kan man alltid låna på biblioteket. Se bara till att skriva barnets namn med blyerts på insidan av pärmen, ifall boken kommer på vift på förskolan.

Vad det gäller arbete har jag insett att det inte fungerar att vara vanlig anställd eller praktikant, för då får jag inte styra skeppet. Dessutom kan jag, som vanlig anställd eller praktikant, inte själv bestämma vilka arbetsuppgifter jag ska utföra, något som brukar leda till att jag blir ålagd att utföra sådana uppgifter som är alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Om jag däremot frilansar – och tar betalt via ett faktureringsbolag – så erbjuder jag istället mina tjänster. Jag anställer helt enkelt mig själv, och kan på så vis välja att bara åta mig sådana uppgifter som jag klarar av. Hittills har jag erbjudit mig att skriva noveller, och det är något jag vill fortsätta med när ork finns. Att erbjuda sina tjänster är också ett sätt att skapa sina egna möjligheter.

I dagsläget är jag sjukskriven och lever på aktivitetsersättning, men jag hoppas innerligt att jag så småningom ska orka jobba lite grann. När man ska testa hur mycket man orkar eller klarar av förväntas det ofta att man ska arbetsträna, vilket ofta förväntas betyda att vara på en arbetsplats där man inte har något övergripande ansvar. Tanken är att det ska vara enkelt och kravlöst, men för mig vore det liktydigt med oerhörda överkrav. En viktig förutsättning för att arbetet inte ska bli för svårt rent praktiskt, är ju just att jag får styra skeppet. Dessutom förväntas arbetsträning, redan från början, handla om timmar. Även detta skulle för mig innebära överkrav. Eftersom min energinivå är så låg och jag saknar stresströskel, kan jag drabbas av stora bakslag när jag gjort för mycket. Jag behöver gå extremt långsamt framåt och börja med minuter.

Därför har jag bestämt mig för att göra på mitt eget sätt. Jag ska börja med det minst stressiga och energikrävande, men som ändå har tagit så pass mycket energi att jag inte orkat med det på länge, nämligen att skriva på min bok. Det ska jag göra fem minuter i veckan, utan att planera bort något annat. Om och när det fungerar bra, och det inte kommer några bakslag, så ska jag utöka tiden ända tills jag är uppe i ett par timmar i veckan. När det fungerar bra, kan jag ta steget att utföra uppgifter åt andra, på prov. Men det måste ske enligt frilansstuk, så att det blir ungefär som med hemuppgifterna i skolan: ”Planera för uppgiften, gör den ordentligt och lämna in den i tid.” Det är vad som fungerar för mig, men det gäller att skapa möjligheterna.

Lätt? Nej, inte enligt normen

På samma sätt som det finns saker som enligt normen ska vara roliga och lätta så finns det saker som enligt normen inte ska vara lätta. I synnerhet om man råkar vara barn. I mitt fall innebar det att sådant jag tyckte var väldigt svårt skulle vara lätt, och att det som var mina styrkor skulle vara svårt eller åtminstone inte enkelt.

Det första jag inte skulle klara av var att avslöja de vuxna när de försökte få mig att känna mig duktig. När förskolläraren, med såhär-pratar-man-med-barn-i-den-här-åldern-röst, frågade om jag inte kunde hjälpa henne att duka inför lunchen så var det meningen att jag skulle känna mig stolt, duktig och behövd. Det var inte meningen att jag skulle uppfatta förskolläraren som tillgjord eller att jag skulle genomskåda att hon inte alls behövde hjälp med dukningen, utan att hon just ville få mig att känna mig stolt, duktig och behövd. Att avslöja sådant hörde dock till mina styrkor, så på frågan ”Kan du hjälpa mig att duka?” svarade jag helt enkelt ”Det kan du göra själv”. Inte för att jag hade varit ovillig att hjälpa henne om hon faktiskt behövt hjälp, utan för att jag just den dagen inte hade någon lust att spela med genom att låtsas att jag inte förstod. 

Det andra jag inte skulle klara av var att avslöja mina föräldrar när de försökte avleda mig, eller lugna mig med vita lögner. Eftersom jag var väldigt ljudkänslig oroade jag mig ofta för att olika situationer skulle innebära sådana ljud som för mig var extremt obehagliga, ibland rent av smärtsamma. För att skydda mig från sådana ljud brukade jag tala om för mina föräldrar att jag inte ville utsätta mig för den aktuella situationen p.g.a. ljudet. ”Jag vill inte gå dit. De kommer säkert att prata i högtalare.” ”Jag tänker inte gå ut om det smäller.” ”Nej! Det kommer att låta högt därborta.”

Ofta gav mina föräldrar avledande eller överslätande svar i stil med: ”Vi kan köpa glass där.” Eller: ”Nej då, det kommer inte att smälla ute.”

Sådana svar ledde inte sällan till ökad oro, eftersom de för mig blev en bekräftelse på det jag redan hade listat ut, d.v.s. att den aktuella situationen skulle innebära obehagliga ljud. Jag tänkte: ”Jaha, nu försöker mamma och pappa locka med glass bara för att jag ska följa med till det höga ljudet.” Och: ”Jaså, nu försöker mamma och pappa lugna ner mig genom att säga att det inte kommer att smälla, bara för att jag inte ska få panik.” Varpå jag fick panik. Så småningom förstod mina föräldrar att det var bättre att säga sanningen, för att genomskåda deras avledningsförsök var en av mina starkare styrkor.

När jag började skolan förstod jag snart att det här med att läsa, skriva och stava var någonting man successivt skulle lära sig, och att det skulle vara lite svårt i början. En sjuåring skulle inte både läsa flytande, skriva hela meningar och stava korrekt. Så lätt skulle det inte vara. Därför fick jag ont i magen när läraren inte ville att jag skulle läsa vanligt, utan ljuda. Det hade jag aldrig gjort, och jag tyckte att det var väldigt svårt. Till slut pratade mina föräldrar med läraren och jag slapp ljuda.

Första ordet vi fick skriva i skolan var lo. Vi fick se en bild på ett lodjur och sedan skulle vi skriva ”lo” tio gånger på rad i våra skrivböcker. Jag skrev: lo lo lo lo lo lo lo lo lo lodjur. Det tyckte läraren inte om. Vi skulle skriva lo, inte lodjur. Jag hade gjort rätt men ändå fel.

Större delen av lågstadiet bestod av att jag fick lära mig sådant jag redan kunde, och öva på sådant som jag haft lätt att snappa upp och som jag därför inte behövde öva på. Som sjuåring skulle jag inte kunna stava till lodjur, för normen sa att det inte skulle vara så lätt. Däremot förväntades jag kunna dra av en lapp på almanackan – utan att ha övat en endaste gång. Det som, för mig, var riktigt svårt hade vi nämligen aldrig några som helst lektioner i.

Att vara personkänslig

Den senaste veckan har flera personer frågat hur det kommer sig att jag är så ledsen för att min läkare ska sluta. ”Du får ju en ny och den personen kanske är jättebra.” 

Jag vet att folk säger så för att de vill trösta mig, och också för att det ju faktiskt är sant. Jag kommer att få en ny läkare och det kan mycket väl vara en jättebra person. För mig är det dock inte bara viktigt att läkaren är kompetent, empatisk och kan förstå mig. För mig är det precis lika viktigt hur läkaren är. Det beror på att jag är vad jag brukar kalla för ”personkänslig”, vilket betyder att jag är jättenoga med vilken person som får förtroendet att hjälpa mig. Det har att göra med att jag har svårt att känna tillit till människor.

Min personkänslighet gör att det är viktigt att en människa som befinner sig i en yrkesroll låter sin egen personlighet lysa igenom. Annars vet jag ju inte vem personen är, vilket får mig att känna mig otrygg och när jag känner mig otrygg känner jag inte någon tillit.

Jag har varit personkänslig så länge jag kan minnas. På dagis hade olika förskollärare förtroende att hjälpa mig med olika saker. Alla fick inte gör allting. T.ex. var det bara vissa som hade förtroendet att hjälpa mig på med tröjan. Eftersom jag var rädd att fastna i det mörka hålet (som uppstod när tröjan träddes över huvudet) och aldrig komma ut igen, så var tröjan tvungen att tas på på ett särskilt sätt. Det lät jag inte vem som helst göra. 

Framför allt var det en förskollärare som helt saknade tröjpåtagarförtroende. När hon ville hjälpa mig sa jag därför åt henne att gå hem till mig och hämta en tröja med knäppning, för aldrig i livet att hon skulle få trä någonting över huvudet på mig! 

Under dagistiden kände jag väldigt lite förtroende för förskollärare som inte var sig själva utan gick in i ”såhär ska man prata när man pratar med barn”-normen. På samma sätt känner jag nu i vuxen ålder väldigt lite förtroende för personer som går in för mycket i ”såhär ska man vara när man jobbar inom psykiatrin”-normen. Normer är inte äkta, och är det någonting som krävs för att jag ska kunna anförtro mig åt en annan människa så är det att personen i fråga är äkta. 

Tyvärr verkar många människor, medvetet eller omedvetet, fastna i normer såväl privat som yrkesmässigt och därför har jag ofta svårt att hitta personer att känna tillit till. 

Förra våren träffade jag en läkare som kändes så fel för mig att jag drömde mardrömmar om den personen i flera veckor. Jag fick byta läkare till min nuvarande, och även om jag tidigare haft läkare som jag uppskattat så har jag nu för första gången en som jag känner att jag verkligen kan lita på. Därför är jag väldigt ledsen för att hon ska sluta. 

Hur är det för er läsare? Är ni personkänsliga?