Byta mottagning – vad är bra att tänka på?

Om man inte trivs med sin läkare eller samtalskontakt, kan den enklaste och bästa lösningen vara att byta till en annan läkare eller samtalskontakt på samma mottagning. Men – ibland fungerar inte det. Kanske finns det få personer att byta till, samtidigt som de flesta av dessa inte har möjlighet att ta emot fler patienter. Eller så är det egentligen inget fel på personalen, men alldeles för ont om tider. I ett sådant läge kan den bästa lösningen vara att byta mottagning, men att hitta rätt kan verkligen vara lättare sagt än gjort. Mina erfarenheter och missar har lärt mig ett och annat om saken, så här kommer några tips om vad som kan vara bra att tänka på för den som vill byta mottagning:

Varför vill du byta mottagning?
Först och främst är det bra att sammanfatta vad det är som gör att du vill byta mottagning. Kanske vill du byta för att du känner att din nuvarande mottagning ”inte är bra”, men varför är den inte bra? Vad är det som gör att du känner så? Är det p.g.a. att det är ont om tider till läkare och/eller samtalskontakt? Är det p.g.a. att du känner att personalen inte har tillräckliga kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller dina psykiska besvär? Eller är det någonting annat som gör att du inte är nöjd med mottagningen?

Geografiskt läge
Alla människor har olika förutsättningar när det gäller sådant som ork, tid och ekonomi. För en person som blir fullständigt utmattad av att åka kollektivt – men saknar körkort – är det kanske inte något alternativ att åka till en mottagning på andra sidan stan. För en person som inte blir trött av att åka – och som inte har några arbetstider att passa – kanske det däremot fungerar alldeles utmärkt. Fundera över hur just dina förutsättningar ser ut. Hur långt har du möjlighet att åka för att få rätt hjälp? Kolla sedan vilka mottagningar som finns inom rimligt avstånd och vilka som ligger för långt bort. Bra att veta kan vara att personer som lever på försörjningsstöd brukar kunna få ersättning för resor till och från vården.

Hur fungerar de olika mottagningarna?
Ett enkelt sätt att sålla mellan olika mottagningar (i storstadsområden finns det ofta många) så att bara de lämpligaste blir kvar, är att ta reda på hur respektive mottagning fungerar. Vilken målgrupp riktar de sig till? Vilka mottagningar tar emot patienter med just din problematik? Om du tycker att det är väldigt jobbigt att behöva byta läkare ofta, vill du kanske undvika mottagningar som förlitar sig på tillfälliga hyrläkare. Kontakta de olika mottagningarna och fråga det du undrar. En del mottagningar har dessutom egna webbplatser där man kan hitta värdefull information.

Resurser
Olika mottagningar har olika resurser. Om du känner att resurserna på din nuvarande mottagning inte räcker till, vill du förstås inte att det ska bli likadant någon annanstans. Om det t.ex. är stora svårigheter att få läkartider på din nuvarande mottagning – fråga hur det ser ut med läkartiderna på de mottagningar du kontaktar. På så vis är det större chans att du hittar rätt med en gång, och slipper hoppa runt mellan olika mottagningar. Sådant kommer bara att sinka dig. Tänk på att inte bara fråga om sådant som du är missnöjd med på din nuvarande mottagning. Fråga även om sådant som du är nöjd med. Det ser inte likadant ut överallt.

Mentalitet och engagemang
På alla arbetsplatser, och i andra sociala grupper, finns en mentalitet. Det beror på att det rör sig människor där. På olika arbetsplatser råder olika mentalitet, eftersom mentaliteten styrs av vilka människor som rör sig där. En engagerad anställd som känner sig omgiven av mindre engagerade kollegor och chefer, söker sig troligen vidare till en arbetsplats med kollegor och chefer som är lika engagerade som hen själv. Som patient vill man naturligtvis känna att man blir bemött som en unik individ och att personalen är engagerade. Man vill inte bli bemött som en diagnos eller känna sig som ett löpande band-ärende som fort ska avhandlas. Därför kan det vara bra att kolla de olika mottagningarnas omdömen. Du kanske känner någon som går på en av de mottagningar du funderar på? Prata med den personen. Man brukar också kunna hitta ett och annat omdöme genom att googla. Jag tycker inte att man ska låta sig avskräckas av några enstaka dåliga omdömen (människor tycker olika och alla mottagningar har naturligtvis sina fel och brister) men då en mottagning haft mängder av oroväckande omdömen så har i alla fall jag dragit öronen åt mig.

Eventuell remiss
Till en del mottagningar kan man komma genom att själv ringa. Till andra behöver man en remiss. Om du redan går på en psykiatrisk mottagning kan du be din läkare att skicka en remiss till den mottagning du önskar byta till.

Övergången
När du väl har fått en första tid på den nya mottagningen, är det dags att fundera på hur du vill att övergången ska bli. Vill du träffa dina ”gamla” kontakter ett par gånger till, för att knyta ihop säcken och avsluta? Även i en situation där man känner sig sviken kan det vara skönt att få träffa sin läkare/samtalskontakt en sista gång och berätta hur man känner. Om problemet med mottagningen inte är dåliga relationer – utan tidsbrist eller något organisatoriskt problem – kan det vara bra att hålla fast vid de kontakter du har, tills dess att du fått en första tid på den nya mottagningen. Innan man fått en tid kan allt faktiskt hända, så om allt inte är helt åt skogen på den nuvarande mottagningen, avsluta inte kontakten förrän du fått en tid på den nya.

Lycka till!  🙂 

Tillfälligt avbrott, var god försök tänka igen senare

Just som jag trodde att den här etappen med krångel var över, så blev det mer krångel. Det gör mig ingenting om saker och ting får andra utfall än jag tänkt mig, så länge det känns bra ändå. Den här gången kändes utfallet inte bra, utan gjorde mig stressad. Och jag tål ingen stress. Därför rann all energi ur mig lika fort som vattnet rinner ur ett glas när man tömmer det i slasken. Jag blev åh-herregud-nej-hjälp-vad-ska-jag-göra-det-blev-kaos-nu-stressad. Det, i sin tur, gjorde att jag blev jag-orkar-bara-ligga-i-sängen-och-dricka-cola-och-gosa-med-katten-och-strirra-rakt-fram-utmattad.

Jag skulle byta psykiatrisk mottagning och eftersom jag har jättesvårt att känna tillit till nya människor så sökte jag mig till en mottagning som jag hört mycket positivt om. Jag har hört att det är lätt att få tider och att de som jobbar där är trevliga, kompetenta och väldigt engagerade. Dessutom verkar mottagningen fungera på ett sådant sätt att jag tror att jag skulle kunna få det stöd jag behöver där.

Mottagningen är i själva verket uppdelad i två olika mottagningar; en större allmänpsykiatrisk och en mindre, som tar emot patienter med psykossjukdom eller autismspektrumtillstånd. Den mottagning jag hört talas om visade sig vara den sistnämnda, och när jag berättade att jag har diagnosen Aspergers syndrom så trodde jag att jag skulle hamna där. Det gjorde jag dock inte, utan jag fick en kallelse till den allmänpsykiatriska mottagningen. När jag mejlade den andra mottagningen och skrev att jag hört att personer med autismspektrumtillstånd brukar gå hos dem (vilket jag de facto vet eftersom en vän till mig går där) och att jag gärna skulle gå där, fick jag till svar att den allmänpsykiatriska mottagningen har bra kunskaper om autismspektrumtillstånd. Jag förklarade då att det kändes jobbigt att det plötsligt blev något helt nytt för mig, men fick svaret att läkaren jag ska träffa är mycket kompetent.

I det läget hade det känts jättejobbigt att fortsätta konversationen, så jag försökte förlika mig med tanken på att jag inte skulle gå på den mottagning som jag hört så mycket bra om, utan på den allmänpsykiatriska mottagningen. Plötsligt skulle jag behöva ta reda på en massa saker: Hur fungerar mottagningen? Hur är personalen? Hur lätt är det att få tider? O.s.v. Jag hade trott att jag skulle kunna gå på den andra mottagningen och hade därför känt mig lättad över att slippa ovissheten kring ovanstående saker. Nu fick jag plötsligt den ovissheten hängande över mig i alla fall. Den stressen klarade inte jag, utan drabbades av både känslomässigt sammanbrott och hjärnavstängning.

Måhända låter det inte så farligt. Det finns ju en lösning som – åtminstone rent praktiskt – är enkel, nämligen att gå till den allmänpsykiatriska mottagningen och se hur det känns. Mentalt är det dock ingen enkel lösning, utan ett skräckfyllt uppdrag som orsakar illamående, sömnlöshet och extrem stress. Om jag fått en tid på den andra mottagningen hade jag – trots min starka integritet och mina svårigheter att känna tillit – känt mig trygg. Jag har ju fått berättat för mig hur det fungerar där. Jag skulle kunnat gå dit utan att det hade känts som att kasta sig utför ett stup utan att ha någon aning om man kommer att landa mjukt eller inte. Jag hade kunnat gå dit utan att det hade känts som om jag skulle klä av mig naken. När jag känner att jag befinner mig i en osäker eller utsatt situation, känns det alltid som om jag ska klä av mig naken. Jag hatar den känslan.

Att gå vidare inom psykiatrin

När jag kom till min samtalskontakt idag var jag uppriven och förvirrad. Jag var uppriven eftersom den nya läkaren inte skickade in utlåtandet till Försäkringskassan i tid, och inte heller meddelade förseningen. Jag var arg och besviken över att hon, när jag ringde och hon var upptagen, inte kunde tänka sig att ringa tillbaka och att hon, när jag förklarade att man måste ringa om man blir sen med ett viktigt utlåtande, sa: ”Nä, det måste man inte”. Jag var ännu argare över att hon avslutade samtalet med att säga ”Nu räcker det, Johanna” och sedan slänga på luren.

Jag var förvirrad eftersom det jag trodde hade löst sig plötsligt visade sig vara olöst. Jag har fått mitt utlåtande, men jag har ingen läkare som kan inkomma med kompletteringar om Försäkringskassan kräver det. Jag har heller ingen läkare som kan stå upp för mig om Försäkringskassan skulle sätta sig på tvären. Att behålla den nuvarande läkaren är inget alternativ. Hon har förbrukat mitt förtroende och jag kommer att anmäla henne till patientnämnden. Någon ny läkare går heller inte att få, på grund av den rådande situationen på mottagningen. Eftersom få läkare vill jobba under de omständigheterna så är det helt enkelt läkarbrist.

Jag var förvirrad eftersom jag stod mellan två val, som båda på olika sätt kändes som två icke-val. Val nummer ett: Byta mottagning ganska omgående, utan att få tillräckligt mycket tid att avsluta med min samtalskontakt, för att säkerställa att jag har en läkarkontakt om det skulle bli problem med Försäkringskassan. Val nummer två: Stanna kvar på den nuvarande mottagningen fram till sommaren som planerat och kunna avsluta med samtalskontakten i lugn och ro, men stå utan läkarkontakt – och i förlängningen också pengar – om det skulle bli problem med Försäkringskassan.

Häromdagen var jag helt inställd på val nummer ett, men när jag träffade min samtalskontakt idag kändes det helt plötsligt långt ifrån självklart. Det hade förmodligen känts lätt om jag inte trivts med min samtalskontakt, eller om hon varit sådär, men nu är det ju inte så. Jag är väldigt personkänslig och har stark integritet, så när jag började på mottagningen var jag långt ifrån säker på att jag skulle hitta någon som jag skulle kunna öppna mig för eller ens känna förtroende för. Men det gjorde jag. Min samtalskontakt har varit ett jättestort stöd för mig under flera års tid och hon är precis så som jag vill att en bra samtalskontakt ska vara. Även om hon såklart har sina fel och brister, som gör att jag kan bli irriterad på henne ibland, så har hon varit toppen. Därför klarade jag inte av att gå därifrån idag för att aldrig träffa henne mer, och hon tyckte inte heller att vi skulle avsluta en dag som denna, när jag var så uppriven och inte ens kunde tänka klart.

Däremot tyckte hon att jag skulle kontakta den mottagning jag vill börja på och tala om för dem att jag vill ha en tid, för hon vet lika väl som jag att mitt behov av en fungerande läkarkontakt inte går att lösa på något annat sätt. Dessutom skulle jag ju ändå behöva byta mottagning förr eller senare för att få stöd i den omfattning jag behöver. Tiderna på min nuvarande mottagning räcker som bekant inte till. Vi kan, menade samtalskontakten, avsluta när jag fått en tid på den nya mottagningen.

Jag visste varken ut eller in, men vi bokade i alla fall en ny tid om en och en halv vecka. När jag kom hem skickade jag ett mejl till den person jag haft kontakt med på den mottagning jag vill börja på och talade om att jag gärna börjar där efter påsk. När jag hade gjort det så kändes det faktiskt lite bättre, för nu har jag liksom tagit första steget. Dessutom lyckades jag – till skillnad från när jag har flyttat och bara kastat mig iväg till en ny ort – bromsa mig själv och rådgöra med samtalskontakten först. Det är jag stolt över, att jag inte bara flydde.

Resten av dagen ska jag ägna åt att försöka acceptera att det har blivit såhär, låta det sjunka in. I morgon ska jag ägna ännu en stund åt att tänka på allt som varit bra med min nuvarande mottagning, så att jag – när jag slutar – förhoppningsvis minns allt som varit bra mer än det som varit dåligt. Dessutom har ju mottagningen på sätt och vis redan gått i graven. Den är uppdelad i nya enheter med nya team och den fungerar på ett annat sätt nu än tidigare. Faktum är att den inte ens har samma namn. Det är dags att gå vidare nu.