Vägbeskrivningar och kartor

Någonting som kan vara klurigt när man har bristande rumsuppfattning är att ge vägbeskrivningar och att läsa kartor. Så är det för mig, så därför har jag utvecklat några strategier för att lösa – eller i vissa fall komma kring – dessa situationer.

I måndags mötte jag en kvinna som frågade efter vägen till en viss gata. Jag svarade att jag tyvärr inte visste var gatan låg, vilket inte var sant. Jag vet mycket väl var den ligger och jag hade själv hittat dit från platsen där vi stod. Däremot hade jag inte kunnat förklara vägen för kvinnan som frågade. Jag har nämligen svårt att skapa mig en inre karta av vägen, vilket beror på att jag inte riktigt uppfattar hur jag går. Om man inte kan skapa sig en inre karta är det svårt att ge en vägbeskrivning, även om man hittar i praktiken.

Det hela kan jämföras med läsning. Kalle kanske kan läsa en avancerad text som ett rinnande vatten – och kanske t.o.m. recitera den utantill – men för att kunna berätta för någon annan vad texten handlar om, måste han också förstå vad han läser. Gör han inte det, blir det omöjligt att redogöra för textens handling. Läskunnighet och läsförståelse är inte samma sak.

Igår, när tunnelbanan anlände till den station där jag skulle gå av, var det en tjej som frågade om jag visste vilken hållplats en viss buss gick ifrån. Det visste jag mycket väl och eftersom vi skulle av vid samma station och jag skulle ta en buss från en annan hållplats, blev lösningen att följa tjejen till den rätta hållplatsen. Det kändes bra att kunna hjälpa till, istället för att säga ”jag vet tyvärr inte”. Jag visste ju var hållplatsen låg, men hade inte kunnat förklara vägen dit.

Att själv ta emot vägbeskrivningar går bra – om de är skriftliga. Muntliga vägbeskrivningar är som andra muntliga instruktioner, d.v.s. jag kan bara komma ihåg ett eller ett par steg i taget. Därför kan jag ta en muntlig vägbeskrivning om den är ”andra tvärgatan in till vänster”, men inte om den är ”andra tvärgatan in till vänster, därefter höger i korsningen och sedan höger igen”. (Detta är anledningen till att det fungerar bra för mig att ta instruktioner under exempelvis en ridlektion, men inte att ta muntliga instruktioner på en arbetsplats. På en arbetsplats kan man få en massa olika instruktioner på en gång, troligen för att det är sådant fokus på att vara effektiv, men under en ridlektion får man oftast en eller två i taget.) En skriftlig vägbeskrivning gör att jag slipper komma ihåg de olika stegen. Själva anledningen till att jag kan förstå en vägbeskrivning är att jag då får den inre kartan. Jag behöver inte skapa den, vilket jag måste göra om jag själv ska ge en vägbeskrivning.

När det kommer till fysiska kartor så använder jag dem på mitt eget vis och det fungerar bara i stadsmiljö, där det finns en gatuadress. Det går till som så att jag först tar reda på vilken buss-, tåg-, eller tunnelbanestation som ligger närmast den adress jag ska till, men som jag är osäker på var den ligger. Därefter skriver jag in adressen i Google Maps och tar reda på vilka gatunamn som står bredvid, ovanför eller nedanför det gatunamn dit jag ska. Om ett gatunamn står nära ett annat så betyder det att de båda gatorna ligger nära varandra, det har jag lärt mig den intellektuella vägen. När jag sedan kliver av vid hållplatsen ser jag till att hitta en av dessa gatuskyltar och sedan brukar det vanligen bara vara att hålla koll på närliggande gators skyltar för att hitta rätt.

På landsbygden finns det ofta inga gatunamn och därför kan jag inte använda mig av kartor där. För att hitta till en ny plats på landsbygden måste jag gå eller rida vägen och på så vis lära mig att känna igen vägarna till utseendet. Att memorera höger och vänster hit och dit fungerar inte, men om jag bara känner igen vägarna så löser sig allt. Går eller rider vägen första gången gör jag antingen genom att ha sällskap med någon eller genom att prova mig fram. Som tur är har jag betydligt lättare för att minnas en väg (utomhus, inte inomhus) än att minnas muntliga vägbeskrivningar, så oftast räcker det att jag går eller rider vägen en eller två gånger innan jag minns den för evig tid.  🙂 

Förändringar som skapar obehag

Jag är väldigt känslig för rumsliga förändringar. d.v.s. förändringar som innebär att ett rum eller en plats – rent strukturellt – inte ser ut som förut. Jag har ingenting emot att ett rum blir ommålat eller får nya möbler – sådant är oftast bara trevligt – men jag tycker att det är jobbigt om de nya möblerna inte står på samma plats som de gamla. Att ”ta in” ett rum är så svårt och tar så mycket energi att minsta lilla förändring kan skapa kaos i min hjärna, göra mig desorienterad. Jag föredrar att flytta framför att möblera om, för en flytt innebär en nystart snarare än en rumslig förändring. Om jag t.ex. flyttar till en annan lägenhet skulle jag inte bli desorienterad. Om jag däremot skulle bo kvar i samma lägenhet och bara byta plats på sängen och bokhyllan, då skulle jag bli desorienterad.

När det skett en rumslig förändring på en plats så känns alla andra platser också annorlunda. Om man sitter och räknar mynt kan det ibland räcka med att ett enda mynt trillar ner på golvet för att man ska tappa räkningen och behöva räkna alla mynten från början. Samma sak är det för mig med rumsuppfattningen. Det räcker med en rumslig förändring för att jag ska tappa greppet om alla platser.

Att ett rum eller en lägenhet har förändrats medan världen utanför dörren eller fönstret varit densamma har jag varit med om ganska många gånger. Det gör mig nervös och man skulle kunna likna det vid att böckerna trillar ut ur bokhyllan och hamnar i en enda röra på golvet, medan bokhyllan står kvar. Nu har bokhyllan också vält och hyllplanen ligger utspridda bland böckerna, för nu är det rumsligt bergochdalbanekaos.

Min samtalskontakt har fått ett nytt arbetsrum. Det ser exakt likadant ut – och är exakt likadant möblerat – som det förra, men vägen dit från väntrummet är helt annorlunda. Istället för att gå åt det vanliga hållet går man nu åt motsatt håll, för att sedan gå genom vad som känns som en labyrint. Därefter går man in genom dörren och där innanför ser allting ut precis som vanligt. Kaos. Att plötsligt inte hitta till min samtalskontakts arbetsrum, för att sedan upptäcka att det nya rummet såg ut precis som det gamla, gav mig känslan av att vara med i en surrealistisk film. Det hela kändes lika overkligt som det förmodligen skulle ha känts för de flesta människor att gå ut genom sin egen port och upptäcka att husen och gatorna flyttats om i en helt annan ordning. Helt plötsligt skulle man inte kunna orientera sig i sitt eget område – men innanför ens dörr skulle allt se ut som vanligt. Få människor skulle nog tycka att världen kändes som den brukar då.

Nu känns det annorlunda att vara hemma, annorlunda att handla på ICA och annorlunda att gå på stan. I vanliga fall brukar platser som flyttar på sig (t.ex. bussar) inte kännas annorlunda bara för att det skett en rumslig förändring någonstans, men igår kändes t.o.m. tunnelbanetåget annorlunda. Förmodligen kommer det att ta ett bra tag innan jag vänjer mig vid den förändring som nu har skett, men när jag gjort det så kommer ”annorlunda” att bli ”som vanligt”. Det ser jag fram emot!  🙂 

Intyg, läkare och rumsliga förändringar

Hej alla läsare!
Nu är jag tillbaka här på bloggen. Den senaste veckan har jag ägnat åt sjukvården, sjukvården och åter sjukvården. I mitten av december pratade jag med neurologläkaren om att Försäkringskassan vill ha ett intyg på att min hjärna har svårt att tolka synintryck. En och en halv månad, och en påminnelse, senare kom det intyget. Det var så undermåligt att jag tyvärr inte kunde skicka in det till Försäkringskassan, men inget ont som inte har något gott med sig; genom intyget lärde jag mig något nytt om mig själv, nämligen att jag inte klarar av att cykla eller rida. Eftersom ridning är ett av mina stora intressen så var det ju bra att jag fick veta att jag inte klarar av det, så att jag kan hitta en annan hobby.

Nej, skämt åsido, så förstår jag inte var neurologläkaren fått det där ifrån. Jag hade ju berättat för henne att cykling och ridning fungerar bra – men att jag inte cyklar eller rider i trafiken eftersom jag har svårt att bedöma avstånd. Dessutom hade jag berättat att anledningen till att min högeraxel är lite sned är att jag bröt den en gång när jag ramlade av en häst.

Häromdagen pratade jag med neurologläkaren om intyget, förklarade att det tyvärr inte håller. Jag förklarade att det t.ex. inte räcker med att skriva att jag har svårt med avståndsbedömning, utan att hon även måste ge konkreta exempel på hur dessa svårigheter påverkar mig i vardagen. Hon hade ju dessutom fått massor av sådana exempel – både när vi träffades och i remissen från psykiatrin. Alla dessa exempel tycktes dock som bortblåsta, för nu bad hon mig att ge exempel på olika svårigheter. Jag påpekade även att det är fel att jag inte klarar av att cykla eller rida, och att jag ju faktiskt rider varje vecka, något som neurologen inte hade uppfattat! ”Jaha, jag trodde att du bara ledde hästarna”, blev svaret. Där lärde jag mig något nytt om mig själv, igen. Jag trodde att jag red min medryttarhäst varje måndag, men jag har antagligen bara drömt. Att det slutade med att jag satt och hjälpte en specialistläkare i neurologi att formulera om ett intyg drömde jag tyvärr inte…

Häromdagen träffade jag en ny läkare på den psykiatriska mottagningen och det mötet kändes bra. Läkaren verkade kompetent, lyhörd och ordningsam. Att få en remiss till en ny neuropsykiatrisk utredning var inte alls några problem, utan den gick iväg redan samma dag. Jag kommer också att få ett LOH (Läkarutlåtande Om Hälsotillstånd) vilket jag måste ha för att kunna ansöka om förlängd aktivitetsersättning. Även om man redan har aktivitetsersättning så måste man skicka in ett nytt LOH när det är dags att ansöka på nytt. Detta beror på att Försäkringskassan behöver veta om ens arbetsförmåga har förbättrats eller försämrats sedan sist, eller om den ligger kvar på samma nivå. I mitt fall har arbetsförmågan inte förbättrats, så i mitt nya LOH kommer det förmodligen att stå ungefär samma saker som i det gamla.

En annan sak som hänt är att inomhusmiljön på den psykiatriska mottagningen förändrats en del i och med omorganisationen, och jag är enormt känslig för rumsliga förändringar. Därför håller jag just nu på att vänja mig vid min nya hemmiljö. Det har inte skett några rumsliga förändringar här hemma, utan bara på den psykiatriska mottagningen, men när det sker en rumslig förändring på en plats så känns alla andra platser också annorlunda. Som tur är brukar jag vänja mig till slut – men den här gången är det en lite speciell förändring som skett. Fortsättning följer.  😉 

”Se dig för!” – om konsten att navigera inomhus

Som jag skrev i det här inlägget så är det mycket lättare för mig att bo i ett storstadsområde än ute på landet. Hjälpmedel som trottoarer, trafikljus och tydligt markerade perrongkanter talar om för mig var och när jag kan gå. Utomhusmiljön i en stad är också uppbyggd på ungefär samma sätt överallt. I mitten finns gatorna. Där kör bilarna, så där bör man inte gå. Utanför gatorna finns trottoarerna. De är till för gångtrafikanter, så där bör man gå. Allra längst ut, invid trottoarerna, ligger husen. På husen sitter dörrar som leder in till bostäder, affärer, kontor, restauranger och andra ställen. Även om olika städer ser olika ut så är grundstrukturen densamma.

Inomhus är det – oavsett om man är i stan eller på landet – annorlunda. Där finns visserligen inga gator och ingen biltrafik, men heller inga trottoarer som talar om för mig var jag kan gå och inte. Inomhus finns istället golv. Jag hatar golv. Till skillnad från trottoarer, där man går åt antingen det ena eller det andra hållet, går folk åt alla möjliga håll på golv, och det kan stå saker lite överallt. 

Om det står saker på en trottoar så står dessa saker oftast intill en husvägg. Det innebär att man vanligen tar sig förbi sakerna genom att ta några steg åt höger eller vänster. Inomhus – på golv – behöver det inte nödvändigtvis vara så att alla saker står invid väggarna. I många inomhusmiljöer, t.ex. butiker och kontorslandskap, kan det stå saker i – vad jag upplever det som – en enda röra. Plus att människorna tenderar att komma från fler håll än två. Sådana inomhusmiljöer ställer höga krav på att både kunna avgöra var andra människor befinner sig i förhållande till en själv och att kunna avgöra var olika föremål befinner sig i förhållande till en själv. Att kunna avgöra detta är viktigt för att undvika ett t.ex. gå in i andra människor eller välta omkull saker.

De flesta människor har en någorlunda bra rumsuppfattning, vilket bl.a. innebär att de oftast omedvetet bildar sig en uppfattning om var olika människor och föremål befinner sig i förhållande till varandra. Om man däremot har brister i sin rumsuppfattning så kan man istället ha väldigt svårt med dessa saker. Det är olika för olika personer vilka miljöer som känns svårast, men för mig är det inomhusmiljöer. 

Ganska ofta orsakar min bristande rumsuppfattning diverse tokigheter. Det kan t.ex. hända att jag går rakt in i någon på McDonalds så att denne nästan tappar sin bricka, går före någon i kön på Pressbyrån, stöter till en barnvagn eller råkar gå/stå på olämpligt ställe. Reaktionerna då brukar bli ”Meh, du kan väl inte bara…”, ”Du kan inte gå/stå där. Du ser väl att…” och ”Se dig för”. För det mesta är jag, i sådana situationer, heltidsupptagen med att just försöka se mig för, men det är det ju naturligtvis ingen som kan veta.

Förut brukade jag bli nedslagen av dessa tillsägelser. Ibland kände jag mig klantig och dum, andra gånger blev jag ledsen över bryskheten och önskade att folk kunde säga till på ett trevligt sätt istället. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt när någon snäser åt mig, men jag skakar av mig det ganska snabbt. Jag blir snäst åt så gott som varje vecka, och att gå ner mig varje gång skulle göra mig olycklig. Numera tänker jag därför ungefär såhär: ”Okej, den här personen blev sur och jag förstår att jag inte framstod som så trevlig, men jag såg mig för så gott jag kunde.” Om personen inte redan hunnit skynda iväg så ber jag om ursäkt för att jag t.ex. råkat gå rakt in i hen. Därefter går jag vidare och fortsätter med det jag höll på med, nämligen att se mig för.