Sökes: psykiatrisk mottagning

Jag går på en psykiatrisk mottagning som förut fungerade. Personalen var bra, det var lätt att få tider och jag fick det stöd jag behövde, i den omfattning jag behövde. Nu fungerar inte mottagningen längre. Personalen är fortfarande bra, men det är jättesvårt att få tider, vilket gör att jag fortfarande får det stöd jag behöver men inte alls i den omfattning jag behöver. Just nu träffar jag min samtalskontakt en gång varannan vecka, men det håller inte. Vi hinner aldrig prata färdigt om någonting, aldrig gå till botten med någonting, bara skrapa av det värsta kaoset så att känslovågorna och hjärnspökena håller sig i schack i två veckor till. Våra samtal har blivit som otillräcklig tandläkarbedövning eller snålt tilltagna portioner i skolmatsalen. Om man är någorlunda stark kanske man står ut med ilningarna eller det faktum att man hela tiden är till hälften mätt och till hälften hungrig, men för att bli kvitt sin tandläkarskräck – eller för att kunna prestera fullt ut på proven – krävs att man får det man behöver. Så är det med psykiatrin också.

Ibland känns det som om hela psykiatrin är på väg att omstruktureras, som om man snart måste ha en psykisk sjukdom för att vara berättigad till hjälp. Om man som jag har någon form av autismspektrumtillstånd tycks det bli allt vanligare att man hänvisas till habiliteringen – men allt stöd från habiliteringen ges – och bör också ges – med utgångspunkt från den aktuella funktionsnedsättningen. Så vart ska jag vända mig? Jag, som inte har någon psykisk sjukdom men som trots det har psykiska bekymmer som jag inte klarar av att hantera på egen hand. Jag, som har ett autismspektrumtillstånd men där funktionsnedsättningen inte alltid är orsaken till – eller ens har att göra med – min psykiska ohälsa men ändå påverkar mitt sätt att fungera.

Det är för sådana som mig min nuvarande mottagning finns. Den är till för att vi – som är drabbade av psykisk ohälsa men behöver stöd och behandling där hänsyn tas till vår funktionsnedsättning – ska kunna få det stöd vi behöver. Nu är mottagningen överbelastad, tiderna räcker inte till för att jag ska kunna få stöd i den omfattning jag behöver och ingenting talar för att det kommer att bli bättre efter den pågående omorganisationen. Tyvärr anpassar sig inte mitt stödbehov efter mottagningens resurser, så nu går jag i söka-hjälp-någon-annanstans-tankar.

Därför, kära bloggläsare, undrar jag om någon har tips på en välfungerande psykiatrisk mottagning i Stockholmsområdet? Det jag söker är en mottagning där:

* jag får en samtalskontakt (psykolog, mentalskötare, sjuksköterska… Yrkestitel spelar inte så stor roll, bara det funkar med personen i fråga.) för stödsamtal.

* jag får träffa min samtalskontakt varje vecka

* samtalskontakten har tid att svara på telefonsamtal, sms eller mejl utifall att jag skulle behöva få tag på personen i fråga mellan gångerna.

* jag i första hand får hjälp att hantera tankar och känslor. De rent konkreta problemen reder jag oftast upp själv, men känslovågorna och hjärnspökena blir många gånger övermäktiga.

* det inte finns färre tider än att det går att anpassa stödet efter mitt mående

* det inte är helt omöjligt att få en ersättningstid ifall jag eller samtalskontakten blir sjuk och måste ställa in

* jag får en fast läkarkontakt. Läkaren behöver jag inte träffa så ofta eftersom medicinering inte är aktuellt för mig, men jag behöver ändå en kontakt som kan hjälpa mig med utlåtanden till Försäkringskassan och ev. remisser.

Om mottagningen är landstingsdriven eller privat spelar ingen roll, men högkostnadskort/frikort måste gälla. Jag bor i dagsläget söder om stan och letar boende på nordvästra sidan, men jag kan absolut tänka mig att åka en bit för rätt stöd. Tipsa mig i kommentarsfältet eller via mejlformuläret under ”Kontakt”. Jag blir superglad för alla tips!  🙂 

Psykiatrin havererar, del 2

Idag fick jag svar på mitt senaste brev till enhetschefen. Nu skriver hen att hen kan hålla med i det jag skriver om otillräcklig hjälp och att hen gärna träffas för att lyssna på det jag vill framföra.

Jag ska absolut se till att boka in ett möte, för jag har en mängd olika frågor att ställa. Jag vill veta hur den rådande situationen med enorma överbelastningar kunnat få gå så långt utan att någon satt stopp, jag vill veta om hen har förstått att situationen måste lösas och hur den i så fall är tänkt att lösas. Framför allt vill jag veta hur hen tänker att jag som patient ska kunna få tillräckligt med stöd på en mottagning i kaos.

De senaste dagarna har jag funderat på att bryta upp och söka mig någon annanstans, till en mottagning där jag kan få tid till min kontaktperson/samtalskontakt varje vecka. En sådan mottagning är säkert ingen omöjlighet att hitta. Å andra sidan är en tid varje vecka-garanti inte detsamma som en garanti att mottagningen verkligen är bra. Dessutom skulle ett byte av mottagning innebära att jag blev tvungen att börja om från början med nya personer, och eftersom jag är väldigt personkänslig så är jag högst osäker på om jag skulle klara det. Bara tanken på att jag då skulle förlora min kontaktperson får helt ärligt min mage att vändas ut och in. Samtidigt får tanken på att hon bara har tid varannan vecka också min mage att vändas ut och in.

Jag har bestämt mig för att inte fatta några beslut innan jag träffat enhetschefen. Jag ska prata med min läkare också, fråga var hon hamnar och om det finns någon möjlighet att få ha henne kvar. På något sätt ska det nog lösa sig med psykiatrin. Till slut.

Hur vilar man?

Den senaste veckan har jag haft ont i magen, en molande värk som strålar ut i ryggen. Ganska exakt som mensvärk, fast högre upp. Värst är det på natten och när jag vaknar på morgonen, bäst känns det en stund efter att jag ätit. Värktabletter hjälper inte.

Jag vet att det kan vara magsår och att jag måste gå till vårdcentralen om det inte slutar mola snart. Jag vet att stress kan sätta sig fysiskt och att det är därför jag nu hittar hårstrån överallt. I sängen, på prydnadskuddarna, på golvet, i handfatet, på mina kläder, på filten jag brukar vira in mig i när jag har filmkväll med katten. Överallt hittar jag hårstrån, mina hårstrån. Och det är inte första gången, för det är såhär det brukar bli när jag är på väg in i väggen.

Jag vet att det är varningstecken när jag får kämpa hårt för att kunna formulera mig, när jag drömmer mardröm efter mardröm och när jag sitter på sängen och stirrar rakt fram i flera timmar eftersom min hjärna inte orkar processa. Jag vet att det är ett varningstecken när världen därute snurrar förbi mig likt en slänggunga och jag inte ens orkar lyfta armen och vinka.

Jag vet också att jag verkligen borde vila nu. Men hur vilar man när det hela tiden dyker upp nya stressmoment? Hur vilar man när man bara kan träffa sin samtalskontakt varannan vecka och måste lägga all sin energi på att vara sitt eget mentala stöd? Hur vilar man när man måste hantera allt som är svårt ensam? Hur vilar man när man just fått veta att en läkare man trivs med ska försvinna? Hur vilar man när man har svårt att känna tillit och måste börja om på nytt med en ny person? Hur vilar man när man inte vet vem den personen blir? Hur vilar man när kommande möten med Försäkringskassan måste ske utan den som skrivit intygen? Hur vilar man när man måste upplysa den psykiatriska mottagningens enhetschef om överbelastningen på mottagningen? Hur vilar man när man måste be densamma att inte lämpa över ansvaret på personalen? Hur vilar man när man får panik för att man känner att man står still i sin personliga utveckling? Hur vilar man när man märker att alla andra verkar utveckla sina liv? Hur vilar man när andra pratar om jobb och resor och shopping och nya bostäder och man själv önskar att man hade ork och pengar? Hur vilar man när man får frågor om framtiden och man inte vet vad man ska svara?

Och hur vilar man när håret behöver tvättas, duschhandduken behöver hängas upp, naglarna behöver klippas, tanden behöver dras ut och tandläkaren bytas ut? Hur vilar man när ens stresshanteringsrutiner inte längre hjälper?

Ja, hur gör man egentligen? Hur i hela friden vilar man?

Psykiatrin havererar

För två veckor sedan skickade jag ett mejl till enhetschefen på den psykiatriska mottagningen där jag går. I mejlet påtalade jag det stora bekymret med att personalen är så överbelastade att det, när någon part fått förhinder, kan dröja flera veckor innan nästa tid. Jag påtalade bekymret med att personalen är så överbelastade att jag som patient inte längre kan få stöd i den omfattning jag behöver. Jag påtalade att det är av yttersta vikt att mottagningen inte havererar och att den rådande situationen inte är acceptabel.

Förra veckan fick jag svar, via brev. Jag läste och blev helt ställd. Jag läste igen och blev ännu mer ställd. Jag läste en tredje gång och blev arg. Och ledsen. Fast kanske allra mest arg. Det korta brevet var nämligen inget svar på mitt mejl, utan ett svar på ett mejl som aldrig skrivits.

För jag skrev aldrig att det är något fel på det stöd jag får. Jag skrev aldrig att problemet ligger hos min kontaktperson (Den person som jag i första hand ska vända mig till och som jag bl.a. har stödsamtal med). Jag skrev aldrig att jag inte är nöjd med personalens bemötande. Tvärtom vill jag minnas att jag kallade min läkare för ”kompetent och förstående” och min kontaktperson för ”helt fantastisk”. Jag skrev att jag får jättebra stöd – men inte tillräckligt ofta.

Ändå kan enhetschefens svar inte tolkas på något annat sätt än att hen lämpar över ansvaret på just min läkare och min kontaktperson. ”…eftersom alla kontakter med psykiatrin bygger på medicinska bedömningar så överlåter jag denna bedömning till läkare XX”.

Jag stod med brevet i handen och tänkte att enhetschefen lyckats få ett plus ett att bli fem. Min läkare kan inte rå för att personalen har för många patienter i förhållande till antalet tider. Hon kan inte hjälpa att det ibland dröjer flera veckor mellan stödsamtalen hos min kontaktperson. Hon kan inte hjälpa att mottagningen blir alltmer överbelastad. Hon kan inte lösa problemet, för hon är läkare – inte enhetschef eller landstingsledning.

Jag skickade ett nytt mejl till enhetschefen. Jag skrev att jag tycker att det är tråkigt att ansvaret lämpas över på personalen. Jag skrev att det inte handlar om att min läkare gjort en felaktig medicinsk bedömning, utan att problemet är att jag inte får det stöd jag behöver p.g.a. att det inte finns tillräckligt med tider på mottagningen. Jag skrev att problemet måste tas tag i omgående och att hen som enhetschef har ett ansvar att slå larm till högre instans. Jag skrev att den rådande situationen inte gynnar någon, utom möjligen den som vill stoppa huvudet i sanden.

Idag hade jag möte med min läkare och min kontaktperson. Jag sa att jag funderat på om jag uttryckt mig otydligt i brevet. De hade läst det och svarade att jag uttryckt mig glasklart. Vi pratade om att det är ett stort problem att det inte finns tillräckligt med tider och de skulle framföra det vi pratat om till enhetschefen. För naturligtvis kan de inte göra någonting åt problemet. De kan bara framföra sina synpunkter, precis som jag.

Sedan berättade min läkare att hon kommer att sluta på mottagningen. Jag kände hur jag genast sjönk ner i ett djupt svart hål, för hur ska jag klara mig utan henne? Vem ska nu skriva utlåtanden till Försäkringskassan nästa gång det beger sig? Vem ska nu förstå och bry sig och ta mig på allvar trots att det inte syns utanpå hur trött jag är? Vem ska nu skriva intyg exakt den dag hen lovat att skriva intyg och göra det bra?

Jag vet att jag kommer att få en ny läkare, men hela min mage skriker när jag tänker på det. För jag vill verkligen inte byta. Och hur länge kommer den personen att stanna? Hur lång tid kommer det att ta för den nya personen innan denne märker att mottagningen inte har resurser nog att ge alla patienter tillräckligt mycket stöd? Hur lång tid kommer det att ta innan den nya personen märker att hen hamnat på en mottagning som hela tiden får fler patienter men inte fler resurser? Tänk om den personen bestämmer sig för att sluta då?

Psykiatrin, som tidigare varit som en trygg borg för mig, är nu plötsligt ett svajande korthus. Jag tackar enhetschefen, hens chefer och hela landstinget för det. Ta inget ansvar och ge inte psykiatrin några resurser. Gör för allt i världen inte det.