Avslutningsmöte med läkaren

Så var det då gjort, det hemska sorgliga som jag bävat så inför. Jag har träffat min läkare en sista gång, för att knyta ihop säcken och säga hejdå. Jag hade aldrig trott att jag, som tidigare led av våldsam läkarskräck, skulle be att få träffa en läkare bara för den sakens skull. Jag hade aldrig trott att jag, som fortfarande känner viss skepsis inför läkare, skulle hitta en läkare som jag faktiskt tycker om. Än mindre hade jag trott att jag skulle känna en sådan sorg och tomhet över att den personen inte längre kommer att finnas där. Men det hände, och nu finns hon i min sorgebank tillsammans med pianofröken, grannen från radhusgatan, stallkompisen, vännen från den där utbildningen… Ja, alla människor som jag önskat att jag fått ha kvar men som jag av olika anledningar varit tvungen att skiljas ifrån. Människor som inte varit stereotyper och vars pussel jag inte kunnat lägga. Människor som känts äkta och levande.

Det blev i alla fall ett bra möte. Vi pratade om hur jag känner inför hennes försvinnande, men också om hur min kontakt med mottagningen ska fortskrida och om Försäkringskassan. Jag fick några råd på vägen, ärlighet men också lugnande ord. Jag fick veta vilken mottagning hon kommer att jobba på härnäst, för det känns tryggt för mig att veta. Om det inte skulle bli bra på den här.

Om inte annat har hon skrivit historia, som den första läkare Johanna Svenningsson känt tillit till.

Att ta avsked

När jag var elva år började jag åka på ridläger om somrarna. Jag åkte till platser jag aldrig hade varit på, träffade människor och djur jag aldrig tidigare träffat. Jag blev tilldelad en häst jag aldrig suttit på, jag fick tillbringa dagarna i ett nytt stall och ge mig ut på nya ridvägar.

Vid varje lägerstart blev jag avlämnad och avvinkad av mina föräldrar som sa: ”Ha det nu så roligt och ring om det är något”. Varje gång vinkade jag av dem, försäkrade att jag skulle få roligt och kände mig lyckligast i världen över att få rida två gånger om dagen i en hel vecka. Jag visste att jag skulle få träffa mina föräldrar, min lillasyster och våra katter igen, jag visste att jag skulle få återse radhuset, trädgården och gatorna därhemma. Därför kändes det varken jobbigt att åka hemifrån eller att säga hejdå.

När jag en vecka senare skulle säga hejdå till ”min” häst, lägerledarna och mina nyfunna vänner så var det däremot katastrof. Trots att jag bara känt dem i en vecka så kändes det verkligen som om mitt hjärta brast. Jag hade fäst mig vid dem och visste inte om jag skulle träffa dem igen. Även att ta farväl av stallet, ridvägarna och stugan där jag bott kändes jättehemskt, för jag var ju inte alls säker på att jag någonsin skulle komma tillbaka. Till saken hör också att ridlägren var unika på så sätt att min ofrivilliga tystnad försvann när jag var där. De är förresten fortfarande unika, för än idag blir jag tyst som en mussla i större grupper.

Efter varje ridläger tog det mig flera veckor att bearbeta avskeden och att läka ut den hemska saknad jag kände. Vid ett tillfälle, när jag var extra förtvivlad, sprang jag till affären och köpte trisslott efter trisslott i hopp om att vinna så mycket pengar att jag skulle kunna köpa den häst jag haft på lägret.

Om jag kunnat undvika jobbiga avsked så har jag gjort det. När jag ville sluta spela piano så sköt jag först upp det p.g.a. att mina föräldrar var rädda att jag skulle ångra mig. När jag ändå kände att jag ville sluta så sköt jag upp det p.g.a. att jag inte kände mig redo att ta avsked av min pianolärare. Till sist slutade jag ändå, när min bristande simultankapacitet gjorde det omöjligt för mig att avancera. Musicerandet har jag aldrig saknat, men pianoläraren saknade jag länge efteråt.

I vuxen ålder har jag kämpat med att säga hejdå till både människor, djur och platser. En del gånger har det varit ”hejdå, vi ses om alldeles för lång tid”, andra gånger har det varit ”hejdå, vi ses kanske någon gång”. De flesta gånger har det varit – uttalat eller outtalat – ”hejdå, nu ses vi inte mer”.

Oavsett vilken relation jag haft till dessa människor, dessa djur och dessa platser så har varje avsked varit ett trauma för sig. Jag hatar att behöva säga hejdå, att behöva ta avsked. Jag hatar, hatar, hatar det. Det spelar ingen roll hur länge jag känt personen, djuret eller platsen. Det spelar ingen roll om relationen varit privat eller professionell, det spelar ingen roll om jag bott på platsen eller bara besökt den. Jag klarar inte av avsked oavsett.

Och nu är det snart dags igen, för nu ska min läkare sluta. Om två månader kommer jag aldrig att träffa henne mer, aldrig prata med henne mer, inte kunna få hennes hjälp mer. Jag har gråtit förtvivlat hela kvällen och tänkt det här går inte. Jag vet ju att jag kommer att få en ny läkare, men det kommer inte att bli samma sak. Jag kan inte ”skriva över” människor, djur eller platser med nya, jag kan inte ersätta. Jag kan byta ut Coca-Cola mot Pepsi, men jag kan inte ersätta en klasskamrat, en lärare, en kollega, en läkare, en bra granne, en vän, en plats. Jag kan inte ersätta sådant som är bra. Framför allt klarar jag inte av det här med avsked. Jag hatar det.