Bloggen är tillbaka

Hej kära läsare!

Nu har det äntligen – tro det eller ej – löst sig med psykiatrin! Det utdragna kriget har handlat om läkartider. Jag behöver, p.g.a. mina svårigheter att känna tillit, träffa min läkare regelbundet i början, så att jag får öppna upp i lugn och ro. På mottagning X, som jag hör till, har den möjligheten inte funnits, p.g.a. bristande resurser. Inte heller möjligheten till en långvarig samtalskontakt finns på mottagning X. Därför kontaktade jag mottagning Y, som ligger i samma hus, eftersom jag hade hört att de skulle ha fler resurser. Mottagning Y är en väldigt nischad mottagning och jag tillhör egentligen inte deras målgrupp (även om kunskapen om mina funktionsnedsättningar verkar finnas, då mottagningen tagit emot patienter med dessa funktionsnedsättningar tidigare), men hoppades på att de skulle kunna göra ett undantag och ta emot mig i alla fall. Jag hade hamnat mellan stolarna och för att komma upp därifrån skulle det krävas att någon, någonstans, var beredd att gå med på en individanpassad lösning.

Att få rätt till läkartider efter behov på mottagning Y visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Av olika anledningar vill jag inte hänga ut någon, så jag väljer att inte skriva i detalj vad som har hänt, men att det var så svårt att få de läkartider jag behöver visade sig dels bero på en föreställning om att jag önskat läkarstöd i betydligt större omfattning än jag i själva verket gjort – och av annan anledning – , dels på att ansvariga inte riktigt hade förstått vad mina svårigheter att känna tillit innebär i praktiken. Ansvariga hade trott sig förstå, och i ett sådant läge kan situationen naturligtvis utvecklas till en salig smörja. Jag vet ju hur det kan vara när jag själv är övertygad om att jag förstår – trots att jag missuppfattat väldigt mycket – vilket ofta är fallet när jag står inför praktiska uppgifter av olika slag.

Häromdagen var jag på ett möte där vi helt enkelt bara försökte reda ut allting, och där jag förtydligade vad min tillitsproblematik innebär och i vad det är jag behöver. Då trillade polletten ner – och idag fick jag veta att jag är välkommen till mottagning Y för att få det stöd jag behöver. Första läkarbesöket blir om två veckor, för när ansvariga väl hade förstått – och uppenbarligen pratat med personalen – så var det inga problem att få de där läkartiderna. Att jag fick en läkare känns som ett gott tecken, för på mötet var jag väldigt tydlig med att personalen måste säga ifrån om de känner att de inte har tillräckligt mycket kunskap om tillitssvårigheter för att hjälpa mig. Ärlighet varar längst. 

Nu när härvan är uppklarad så tänkte jag börja blogga här igen, så snart kommer ett nytt inlägg!

Vad kan du göra när du hamnat ikläm?

I det här inlägget skrev jag om vad psykiatrin kan göra om en patient hamnat mellan stolarna, exempelvis mellan två mottagningar. Idag tänkte jag istället ge förslag på vad du som patient kan göra.

* Berätta hur du känner.
Börja med att berätta för personalen på mottagningen att du känner att du hamnat mellan stolarna och på vilket sätt. Tala om vad det är som du skulle behöva, men som du inte får. Om du har flera kontakter på mottagningen så prata med den person som är mest insatt i din situation och/eller som du litar mest på. Kanske kommer personalen med en lösning på problemet, och då är ju allt frid och fröjd.

* Kontakta verksamhetschefen.
Om dina kontakter säger att de tyvärr inte har någon lösning på problemet, så gå vidare högre upp. Kontakta mottagningens verksamhetschef. Denne har det övergripande ansvaret för att verksamheten fungerar. Redogör för situationen du hamnat i och hur den drabbar dig och din psykiska hälsa. Var bestämd och säg att du förväntar dig att mottagningen löser situationen.

* Ring inte – mejla.
Mejl är bättre på flera sätt. Du hinner tänka igenom vad du vill ha sagt, den du mejlar till kan läsa igenom ditt mejl flera gånger och – viktigast av allt – båda parter har bevis på vad som har sagts.

* Skriv minst en fråga.
Utöver att förklara din situation är det bra om du skriver minst en fråga. Detta minskar risken för standardsvar. Du kan t.ex. skriva: ”Hur vill du som ansvarig för mottagningen se till att jag får det stöd jag behöver?” Då måste personen komma med ett svar på den frågan.

* Kräv ett ordentligt svar.
När verksamhetschefen får kännedom om din situation kan det hända att du plötsligt får det stöd du behöver. I så fall är ju problemet löst, vilket är toppen! Det kan också hända att chefen inte försöker hitta någon lösning, utan säger att du tyvärr inte kan få det ena eller det andra, med hänvisning till en viss regel som mottagningen har satt upp. Svaret blir alltså ”går inte”. I sådana fall ska du ta reda på vilken variant av ”går inte” som avses. Är det ”går inte” som i olagligt? Är det ”går inte” som i helt omöjligt p.g.a. någonting, som t.ex. att det absolut inte finns några resurser? Eller är det ”går inte” som i vill inte p.g.a. att regler är till för att följas what so ever?

Om det är något av de två förstnämnda alternativen så bör personen i fråga kunna motivera det hela, d.v.s. redogöra för sitt svar. Om hen inte redogör för sitt svar utan bara hänvisar till en specifik regel, så be hen att förklara varför hen inte kan göra ett undantag i just ditt fall. Om du då inte får någon motivering, utan personen bara fortsätter att hänvisa till regeln, då är det förmodligen ”går inte” som i ”vill inte” – och då går det visst. Fortsätt att kräva en motivering, fråga hur personen nu tycker att du ska få det stöd du behöver o.s.v. Om personen menar att ansvaret ligger på någon annan – eller tipsar dig om en annan mottagning – kontakta då den personen eller den mottagningen. Ge dig inte förrän någon kommer med ett konkret förslag på hur du ska kunna få det stöd du behöver. 

* Ta direktkontakt.
Om du själv tror dig veta var du kan få det stöd du behöver, så kan du – innan du kontaktar verksamhetschefen – ta kontakt direkt med den mottagning/den person som du tror kan hjälpa dig. Om du hamnat mellan stolarna på så vis att ingen mall för någon mottagning inkluderar dig, kan det vara svårt att gå den vanliga vägen, d.v.s. via receptionen. Ta istället direktkontakt med någon som arbetar inne på mottagningen och som har ett stort ansvarsområde. Det kan t.ex. vara en överläkare eller en enhetschef. Förklara utförligt din situation, så att det blir tydligt varför du skulle behöva gå på just den här mottagningen.

* Kom ihåg att det inte är ditt fel!
Det här är kanske det viktigaste av allt. Att ha hamnat mellan stolarna kan vara hemskt och ångestfyllt på många sätt, men det är inte ditt fel. Om du inte kan få stöd utifrån den du är och de förutsättningar du har, då har psykiatrin gjort en miss. Du kan inte anpassa ditt sätt att fungera eller ändra dina förutsättningar – men psykiatrin kan se över sina normer och regler.

Att hamna i kläm i psykiatrin

Eftersom många människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar lider av psykisk ohälsa, är det också många som har kontakt med psykiatrin. Den kontakten kan självklart fungera väldigt bra, men det kan också hända att man hamnar mellan stolarna. Att man hamnar mellan stolarna kan bero på olika saker, men det kan t.ex. handla om att man inte hittar någon mottagning som passar ens problematik, eller att man inte trivs med sin behandlare men får veta att det inte finns någon annan behandlare att tillgå.

Att en patient hamnar mellan stolarna behöver inte betyda att patienten inte kan få det stöd hen behöver, utan det finns flera saker som vården kan göra för att hjälpa. Det första är att inte skylla problemet på patienten. Alla som jobbar inom vården gör naturligtvis inte så, men det förekommer. Det förekommer att fel som begås av vårdpersonal förvandlas till ”missförstånd” från patientens sida och det förekommer att patienter – som hamnar mellan stolarna p.g.a. organisatoriska problem eller personalbrist – får frågan: ”Och hur tycker du att vi ska lösa det då?” Det är aldrig patientens skyldighet att se till att vården fungerar. Om en patient hamnar mellan stolarna p.g.a. upplägget på mottagningen så ligger inte felet hos patienten – utan i hur vården är organiserad. Om det är hög personalomsättning på mottagningen samtidigt som patienten kräver kontinuitet, så är det inte patientens sak att komma med en lösning – utan de ansvariga för mottagningen bör fundera på varför personalen inte vill jobba kvar.

Det andra vården kan göra är att försöka hitta en lösning genom att tänka utanför boxen. För två år sedan skulle min dåvarande samtalskontakt ha lång sommarsemester, men eftersom jag alltid mår som sämst på sommaren så skulle jag inte klara mig helt utan stöd. Min samtalskontakt ordnade då så att jag fick träffa min f.d. psykolog istället, så att jag inte blev utan stöd. Psykologen jobbade egentligen bara med riktade behandlingar och inte ”bara” stödsamtal, men eftersom jag haft kontakt med honom tidigare och behövde stöd under samtalskontaktens semester, så fick jag gå till honom ändå. För mig var det en jättebra lösning, som blev av tack vare att både samtalskontakten och psykologen tänkte utanför boxen.

Vården kan även samarbeta över gränserna. För några veckor sedan pratade jag och min nuvarande samtalskontakt om det läkarproblem som jag just nu har. Det är läkarbrist och helt enkelt svårt att hitta rätt läkare. Min samtalskontakt erbjöd sig då att prata med två läkare i mottagningens Unga Vuxna-team, som egentligen bara tar emot patienter upp till 25 år. Tyvärr var det inte möjligt för mig att börja hos någon av dessa läkare – men inte för att jag är över 25, utan för att läkarna inte kunde ta emot fler patienter. Genom att inte stirra sig blind på åldersgränsen eller det faktum att läkarna jobbar i ett annat team, så hittade min samtalskontakt en tänkbar lösning.

Psykiatrin är numera – åtminstone här i Stockholms län – väldigt uppdelad i diagnoser. Patienter med diagnos A ska gå på en mottagning/i ett team, patienter med diagnos B ska gå på en annan mottagning/i ett annat team o.s.v. Denna uppdelning är förmodligen bra för en del patienter, medan andra istället hamnar mellan stolarna. Det har nu hänt mig. P.g.a. de diagnoser jag har så hör jag till mottagning X. Förutom de diagnoser jag har så är jag även väldigt personkänslig, har svårt att känna tillit och har ett stort behov av kontinuitet och trygghet. Detta är mottagning X inte alls anpassad för, eftersom de inte har de resurserna. Mottagning Y, som ligger i samma hus, har däremot dessa resurser, men den mottagningen sa från början nej till att ta emot mig eftersom jag har ”fel” diagnos. För att få gå på mottagning Y ska man nämligen ha en annan diagnos.

Konsekvensen av detta blir att jag nu inte kan få det stöd jag faktiskt behöver, eftersom min diagnos ligger mig i fatet. Det är inte så att kompetensen när det gäller mina diagnoser inte finns på mottagning Y, utan den finns där också. Jag har därför skickat ett långt mejl dit, där jag förklarar situationen och frågar om de inte kan göra ett undantag.

Genom att ta hänsyn till individen i första hand och diagnosen i andra hand, kan man undvika att vissa patienter hamnar mellan stolarna. Det kan ju hända att en patient har en särskild problematik/särskilda behov som inte är kopplat till diagnosen, men som man ändå behöver ta hänsyn till. Det kan t.ex. handla om en patient med autismspektrumtillstånd behöver hjälp att bearbeta hemska saker som hen varit med om. Om det då – på den mottagning där patienter med autismspektrumtillstånd ”ska” gå – inte finns tillräckliga resurser för att hjälpa patienten att bearbeta det hemska, så kanske patienten i fråga skulle må bättre av att gå på en annan mottagning där dessa resurser finns. Det kanske inte ens är sådant som rör funktionsnedsättningen som patienten behöver mest hjälp med, utan att bearbeta de svåra händelserna. Om patienten då kan få den hjälpen på en mottagning för patienter med bipolär sjukdom, så öppna dörren och välkomna patienten. Om dörren stängs har mottagningen följt sina regler, men patienten kommer fortfarande inte att få det stöd hen behöver – allt p.g.a. att hen har fel diagnos.