Starka känslor och oro

Att jag har väldigt starka känslor är något som jag ofta upplever som positivt, men det finns stunder då mitt känsloliv sätts i gungning likt en båt på ett stormande hav.

Igår skulle jag träffa min samtalskontakt, så jag anmälde mig som vanligt i receptionen och satte mig sedan i väntrummet. När klockan var fem minuter över utsatt tid och min samtalskontakt inte hade dykt upp försökte jag nå henne men fick inget svar. När klockan var tio minuter över utsatt tid började jag ana att hon nog sjukanmält sig, men att någon på mottagningen råkat glömma bort detta och därför inte ringt återbud till mig. Jag gick då tillbaka till receptionen och frågade, men personen där kunde inte se att min samtalskontakt meddelat att hon inte skulle vara på plats. Receptionisten verkade minst sagt förvånad – och förvirrad – över att samtalskontakten inte dykt upp.

Jag satte mig igen – ifall min samtalskontakt skulle dyka upp – och receptionisten gick och tittade i hennes arbetsrum, men därinne var det tomt. Då blev jag fruktansvärt orolig, för jag vet att min samtalskontakt aldrig skulle glömma bort eller låta bli att meddela sin frånvaro. Undantaget är om någonting hemskt skulle ha hänt, så att hon inte hunnit meddela jobbet, eller om det av samma anledning skulle ha fallit bort. Om en människa befinner sig mitt i en krissituation, då är kanske inte att ringa jobbet det första den människan tänker på.

Insikten om allt min samtalskontakt skulle ha kunnat råka ut för gjorde att jag kände paniken stiga, så jag ville verkligen vara säker på att hon inte bara råkat felplanera och t.ex. satt i möte någon annanstans på mottagningen. Jag frågade därför receptionisten om hen hade sett om samtalskontaktens jacka och ytterskor fanns i hennes arbetsrum. Det hade den snälla receptionisten inte tänkt på, men eftersom hen förstod att jag var väldigt orolig så gick hen tillbaka och kollade. Det kändes lite märkligt att fråga en sådan sak, men den enorma oro jag kände gjorde att jag inte kunde låta bli.

När receptionisten meddelade att det inte fanns några ytterkläder i samtalskontaktens arbetsrum spreds oron ut i hela min kropp. Jag åkte hem, men diverse skräckscenarion spelades upp för mitt inre och katastroftankarna gick inte att stoppa. Väl hemma ringde receptionisten från mottagningen och berättade att de lyckats lokalisera min samtalskontakt! Det visade sig att det var ”ett telefonmeddelande som kommit bort” – så uppenbarligen hade hon ringt och sagt att hon inte skulle komma till jobbet. Eftersom receptionisten anat att jag fortfarande var orolig så tog hen sig tid att ringa mig och tala om det, och det är jag evinnerligt tacksam för! Även om min samtalskontakt inte är någon vän eller familjemedlem så är hon precis lika mycket människa – och jag blir alltid väldigt orolig när jag inser att en människa kan ha råkat ut för någonting hemskt.

När känslorna är som starkast

Att jag har ett annorlunda känsloliv innebär att jag ofta måste förklara väldigt noga innan andra människor förstår hur jag känner när mina känslor är som allra starkast. När jag skulle börja i KBT för min sjukdomsångest förklarade jag t.ex. väldigt ingående hur det hela tog sig uttryck, så att psykologen verkligen skulle förstå. Annars hade det kanske varit lätt att tro att jag oroat mig mycket över olika symtom i kroppen, googlat en del och undvikt att söka vård, men det var inte ”bara” så för mig.

Jag var heltidsupptagen med att – stundtals bokstavligen – darra av skräck p.g.a. olika sjukdomar som jag trodde mig ha. När jag var hemma ägnade jag nästan all tid åt att stämma av det jag kände i kroppen mot listan över vanliga symtom på Vårdguiden, Netdoktor och andra hälsosajter, och jag bildade mig inre föreställningar över behandlingsförloppet. Vidare kollade jag upp vilka sjukhus som behandlade sjukdomen och vilken avdelning jag kunde tänkas hamna på om jag blev inlagd. Jag tog reda på besökstiderna till avdelningen, för om jag skulle ligga på sjukhus så ville jag absolut inte vara ensam. När det var riktigt illa funderade jag också på vad jag skulle ta med mig till sjukhuset, vem som skulle vara kattvakt under tiden jag var inlagd, samt på hur smärtsamt det skulle bli att återvända till sjukhuset efter de permissioner som jag antog att jag skulle få.

För det mesta kände jag mig mindre sjuk och mindre rädd ju längre ifrån ett sjukhus jag befann mig, så därför delade jag in hela Stockholmsområdet i säkra och osäkra zoner. Huddinge och Solna blev t.ex. osäkra zoner, eftersom Karolinska universitetssjukhuset ligger där. Även den stora gatan Ringvägen i innerstaden blev en osäker zon, eftersom Södersjukhuset ligger alldeles i närheten. Likaså blev området Stadshagen på Kungsholmen och kommunen Danderyd osäkra zoner, för där ligger St Görans respektive Danderyds sjukhus. Inte heller tyckte jag om att vistas i området kring St Eriksplan, för därifrån går flertalet bussar till Karolinska i Solna. De gånger jag åkte till okända städer tog jag alltid reda på var sjukhusen låg, så att jag aktivt skulle kunna undvika just dessa områden. Varje gång jag, trots allt, besökte en osäker zon (i ett storstadsområde är det lite svårt att undvika) kröp sjukdomsångesten och sjukhusrädslan allt närmare.

Min rädsla gällde i grund och botten sjukdomar som skulle kunna leda till inläggning på sjukhus, men jag fruktade även vanliga åkommor som halsfluss och urinvägsinfektion. Detta berodde på att jag, om jag drabbades av någon sådan åkomma, skulle vara tvungen att gå till vårdcentralen, varpå en allvarligare bakomliggande sjukdom skulle kunna upptäckas och då skulle jag kunna hamna på sjukhus. På sjukhuset skulle jag sedan kunna behöva gå igenom obehagliga undersökningar och eventuella operationer – alla utförda av människor i likadana, anonyma, uniformer. Dessutom kunde jag ju dö!

När jag var ute och promenerade, eller åkte med kollektivtrafiken, var jag ständigt rädd för att ramla ihop och för att se sjuk ut. Jag ville absolut inte att någon skulle ge mig rådet att söka vård eller – ännu värre – ringa ambulansen. Värst av allt var det om jag mötte just en ambulans. I sådana lägen blev jag alltid rädd att ambulanssjukvårdarna skulle lägga märke till mig och tycka att jag såg så sjuk ut att de bestämde sig för att stanna och försöka övertala mig att följa med till sjukhuset. Om jag fick syn på en ambulanssjukvårdare i en affär pep jag genast iväg åt ett annat håll, så att ambulanssjukvårdaren inte skulle möta mig och därmed se hur sjuk jag var. Dessutom tyckte jag att ambulansuniformerna var så otäcka att de gav mig kalla kårar.

Allt detta berättade jag för psykologen, så att han skulle förstå att det inte skulle räcka med någon KBT-på-tio-gånger-metod. Det slutade med att jag gick i terapi en gång i veckan i ungefär ett halvår, och idag är jag inte alls lika rädd för sjukdomar och sjukvård. Jag oroar mig ibland för att bli sjuk, på min tandläkarmottagning är de specialister på tandvårdsrädsla och jag kommer förmodligen alltid att tycka att den somatiska vården är obehaglig – men det är på en hanterbar nivå nu. I eftermiddag ska jag dessutom till optikern, vilket hade känts helt otänkbart för några år sedan. Jag har inte varit hos optikern på många år, men idag ska det ske! Kanske kommer jag till och med att överleva det – vem vet?  😉 

Samtalsstöd och sorgebank

Idag träffade jag min samtalskontakt. Vi har inte setts sedan veckan innan avslutningsmötet med läkaren, så idag pratade vi mycket om det. Om att min läkare har slutat och om att jag har tagit hennes försvinnande mycket hårdare än vad jag från början trodde att jag skulle göra. Om att jag fortfarande är ledsen och om att hon har hamnat i min sorgebank tillsammans med pianoläraren, min gamla granne och andra människor som berört mig lite mer än andra.

Det var skönt att få prata om en människa med en människa som vet vem människan som jag pratar om är. Och som tror på aura och som därför inte avfärdar mig när jag säger att vissa människor har en stark sådan.

Att jag har ett annorlunda känsloliv och ibland påverkas väldigt starkt av människor – även i situationer där det inte är så vanligt att påverkas – är någonting jag både älskar och hatar. Jag älskar när jag uppfylls helt och hållet av en positiv känsla, men jag hatar när jag uppfylls helt och hållet av en negativ. Jag älskar när jag blir berörd av människor, men hatar den obeskrivliga känsla som uppfyller mig när de människorna försvinner. Min sorgebank är något av det allra mest smärtsamma i mitt liv, men å andra sidan är den också något av det absolut finaste. Människorna i den berör mig fortfarande, var och en på sitt sätt. Jag träffar dem inte längre, men jag kommer alltid, alltid att minnas dem.