Trappor och rulltrappor

Som barn hade jag länge problem med att gå uppför och nerför trappor växelvis. Istället tog jag ett trappsteg i taget, d.v.s. jag satte först ner ena foten på ett trappsteg och sedan andra foten på samma trappsteg innan jag gick vidare till nästa. Så höll det på länge. En barnpsykolog bedömde att det berodde på att jag låg efter mina jämnåriga när det gällde den motoriska utvecklingen, men att detta skulle komma att jämna ut sig med tiden. Det gjorde det inte.

Idag vet jag att mina svårigheter att ta trappstegen växelvis berodde på att jag har svårt att bedöma djup och avstånd. Jag kunde inte avgöra hur långt det var mellan trappstegen och därför var det såklart lätt att snubbla. För att inte snubbla måste man först och främst veta hur stora kliv man ska ta, men också när det är dags att sätta ner foten. Detta kräver att man kan bedöma djup och avstånd.

Så småningom lärde jag mig att känna hur stora kliv jag behövde ta, på samma sätt som man lär sig hur fort man behöver trampa när man cyklar. Numera går jag sedan länge växelvis i trappor, men jag brukar hålla i ledstången – eller åtminstone hålla mig i närheten av den – för säkerhets skull. Utomhustrappor är ofta anpassade för att flera personer ska kunna gå i dem samtidigt, vilket innebär att de är breda. Man kan välja att gå på ena sidan, i mitten eller på andra sidan. Jag går aldrig i mitten, för där finns ingen ledstång att ta tag i om jag skulle råka snubbla till. Jag håller också koll på fötterna, så att jag ser att foten är på trappsteget innan jag tar nästa kliv. Om jag inte tittar på den fot jag sätter ner så har jag svårt att avgöra om den är långt bak eller långt fram på trappsteget, och då kan jag i värsta fall snubbla.

En period tyckte jag mycket om att handla kläder i en specifik butik i min uppväxtstad. Butikens barnkläder hade ofta gulliga figurer på sig, och jag älskade gulliga figurer. Däremot älskade jag inte att ta mig ner från butikens barnavdelning när inköpen var gjorda. Butiken var byggd som så att man åkte rullband upp och gick i vanlig trappa ner. Jag minns inte om det även fanns en hiss, men jag kan inte minnas att jag någonsin åkte i den. Jag minns bara skräcken när jag skulle ta mig nerför trappan.

Många trappor har en ”vägg” mellan trappstegen, d.v.s. man kan inte se emellan dem. Många trappor är också placerade invid en vägg, vilket innebär att det enda som syns vid sidan av ledstången är just en vägg. Butikens trappa var ingen sådan trappa. Butikens trappa hade mellanrum mellan trappstegen, och min bristande avståndsbedömning gjorde att jag trodde att det var möjligt att ramla emellan. Det hjälpte inte att de vuxna förklarade att det var omöjligt, för jag ”såg” ju att jag visst skulle kunna ramla emellan. Dessutom låg inte trappan invid en vanlig vägg, utan mitt i butiken. Den enda vägg som fanns var den mellan trappstegen och ledstången. Detta innebar att man kunde se över ledstången, rakt ner till entréplan. För mig var detta fruktansvärt otäckt, eftersom jag upplevde att jag skulle kunna ramla ner även där. På sätt och vis hade det förstås varit möjligt, men det hade krävt att jag hängt mig över ledstången, något jag inte förstod.

En annan sak jag inte tyckte om var att åka rulltrappa. Rullband gick bra, men rulltrappa var otäckt. Inte nog med att det var trappor, både trappor och ledstång rörde ju på sig. Rullband var bättre, för där fanns inga trappor att ramla ner för. Numera tycker jag inte alls att det är jobbigt att åka rulltrappa, vilket är tur, med tanke på att jag har valt att bosätta mig i ett storstadsområde som vimlar av rulltrappor. Däremot håller jag mig alltid i ledstången och jag går inte nerför rulltrappan om jag inte har väldigt bråttom.

Kommentarer till “Trappor och rulltrappor

  1. Hej Johanna! Kul att läsa dina inlägg av denna karaktär 🙂

    Det blir ett praktiskt råd från mig som vanligt. Har du testa att se om det är lättare att lära dig nya motiriska uppgifter direkt efter en promenad eller ridtur?

    Läste att människor som motionerat innan de fick lära sig ett dataspel som krävde motorik komihåg bättre än de som inte hade motionerat förut.

    Läste detta plus mycket annat intressant i boken Hjärnstark: Hur motion och träning stärker din hjärna av Anders Hansen. Där står också mycket bra om varför träning är bra mot ångest och liknande som vi ibland båda kämpar med.

    Grävde i min gamla psykiatri journal från 90-talet för att finna testresultat och annat om asperger. Där fanns också en
    hel om psykisk ohälsa. men istället för att glöma bort det igen bestämde jag mig för att nämna något om detta i föreläsning.

    För någon gång måste man ju börja prata öppet om psykisk ohälsa precis som läkaren som heter,Liselott Risö Begerlind, som jag av en slump råkar känna säger. Hon har under sin karriär jobbat mycket med att skapa förståelse för pyskisk ohälsa och föreläst mycket om detta. Jag vidare har hon varit behjälplig med goda råd och varit ett stort stöd många gånger.

    Har hittat en psykosocial resurs att samtala med som jag är mycket nöjd med, men som alltid är begränsade i primärvården ett problem och även en psykologen på vuxenhab såsåmnigom förstod mig något bättre så känner jag att det inte skulle funka att föra djupa samtal om relationer med,

    men vi fick till slut fört en del intressanta samtal om bla löpning och träning. Så jag är ändå glad att jag gav psykologen en chans då hon i min över tid förändras från att vara någon som jag kanske inte skulle ha något annat med en strikt professionellt förhållningssätt till att bli en person man kunde snacka med träningstips på gymmet etc över en fika. 🙂

    Hoppas det går bra för dig med läkarkontakter etc 🙂

    /Rikard

    1. Hej!

      Kul att du fortfarande läser bloggen och att du gillade inlägget. 🙂 Tack för tipset också. 🙂 Det är inte lättare för mig att lära mig nya motoriska aktiviteter efter fysisk träning, men däremot går det lättare om jag är utvilad, har ätit bra, sovit bra o.s.v. Så att ha hjärnan i trim är det som fungerar för mig. Det är också viktigt att jag inte sätter ribban för högt, utan börjar med de (för mig) minst svåra sakerna först.

      Att fysisk aktivitet är bra mot ångest håller jag med om. Min ångest lindras ofta om jag t.ex. rider eller promenerar. Det värsta är ofta att sitta helt still. Jag har i grunden inga problem att sitta still, men när jag har ångest är det hemskt. Då känns det mycket bättre att vara i rörelse.

      Jag håller verkligen med om att man måste börja prata mer öppet om psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa måste jämställas med fysisk, det ska inte behöva vara något hysch-hysch.

      Ja, det är synd att det ofta finns begränsningar i form av tid och dyl. när det gäller samtalsstöd. :/ Själv skulle jag känna mig jättestressad om jag visste på förhand att jag skulle träffa min samtalskontakt x antal gånger. Jag skulle bli otroligt hämmad av sådant. För mig är det viktigt att få ta saker och ting i min takt och att inte bestämma precis allting i förväg.

      Vad roligt att du fick ut någonting av att träffa psykologen, även om det inte blev på samma sätt som du hade tänkt dig från början. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, men de kan bli bra ändå. 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *