När man uppfattas som nonchalant

Det finns människor som medvetet tränger sig före i olika köer, som kliver på tåget utan att bry sig om att lämna plats för avstigande, som har blickarna fästa på sina mobiler samtidigt som de långsamt packar ner sina varor i affären – utan att bry sig om att kön är lång. Sådana människor är nonchalanta på riktigt.

Det finns också människor som inte uppfattar att de går före i kön eller att de som står innanför dörrarna på tåget vill stiga av. Det finns människor som prickar av alla varor på en lista i mobilen för att ingenting ska bli kvarglömt i affären. Det kan röra sig om personer som p.g.a. en funktionsnedsättning t.ex. har svårt att tolka synintryck, organisera eller komma ihåg. Dessa människor kan – av folk som inte känner dem – uppfattas som nonchalanta, trots att de inte alls menar att vara det.

Vid ett tillfälle i somras, när jag skulle kliva på tunnelbanan, var jag väldigt trött. Min hjärna kändes som en övermogen banan och jag orkade knappt tänka. När jag är så trött tolkar min hjärna synintryck ännu sämre än vanligt, varpå en del tokigheter kan inträffa. Just den här dagen uppfattade jag inte att de personer som stod i närheten av dörrarna på tåget var på väg att kliva av, utan jag trodde att de stod där för att det helt enkelt inte fanns sittplatser. Jag gjorde mig därför beredd att kliva på, men blev bromsad av ett hopfällt paraply som plötsligt kilades in mellan mig och dörren. ”Hallå där”, sa en märkbart irriterad kvinnoröst. ”De ska gå av först, människorna!” Och det klev mycket riktigt ut folk genom dörrarna.

Personerna som stod i närheten av dörrarna var alltså avstigande. Jag förstod också att de i själva verket måste ha stått precis innanför dörrarna, men det hade jag inte uppfattat. När jag fick den faktiska situationen klar för mig insåg jag att jag måste ha framstått som otroligt nonchalant som varit på väg att gå rakt in i dessa människor, men jag blev så ställd av paraplykvinnans sätt att hindra mig att jag inte kom mig för att ge henne någon förklaring.

Det har också hänt att jag uppfattats som nonchalant när jag sprungit efter bussen och när jag gått i offentliga trappor. Jag springer ytterst sällan efter bussen, men när jag gör det så är det oftast för att jag vet att jag kommer att få vänta en bra stund på nästa. Jag springer heller aldrig för att hinna med bussen, utan för att se om jag kommer att hinna med den. Jag begär inte att bussen ska vänta in mig, för jag förstår om det inte går. Om chauffören ändå väntar, vilket faktiskt är hens eget val, så känns det inte så trevligt om hen upplyser mig om att jag måste ”springa fortare” när jag väl hunnit fram. När jag springer måste jag aktivt hålla koll på kroppen och balansen, något som gör att jag springer relativt långsamt och lite klumpigt.

När jag går i trappor håller jag mig alltid i ledstången samtidigt som jag har blicken fäst på fötterna. Detta gör jag för att hålla balansen och inte ramla. Att jag har svårt att bedöma avstånd gör att jag annars gärna snubblar uppför trappor och slinter nerför, och jag vill inte skada mig. Jag tar det försiktigt i trappor av samma anledning som äldre människor ofta tar det försiktigt i trappor, d.v.s. för att jag behöver det. Dock har det vid ett par tillfällen hänt att äldre människor blivit irriterade när de tyckt att jag gått i vägen för dem och om jag haft svårt att genast flytta mig så har de blivit ännu mer irriterade. Antagligen ser jag ut som någon som går djupt försjunken i sin egen värld utan att bry sig om sin omgivning, men så är det ju inte.

Jag förstår att andra människor blir irriterade på mig i sådana här situationer, för de tror ju att jag är nonchalant och inte vill ta hänsyn, och om man träffar en sådan person så är det helt naturligt att känna irritation. Däremot önskar jag att det fanns mer kunskap, så att fler människor förstod att det kan ligga andra saker än nonchalans bakom till synes nonchalanta beteenden. På samma sätt som det alltid finns en orsak bakom kroppsliga symtom så finns det alltid en orsak bakom människors beteenden. Dessutom kan beteenden, liksom symtom, ha flera olika orsaker.

Men hur ska man kunna veta om någon faktiskt är nonchalant eller om beteendet är ett symtom på någonting annat? Ett, enligt mig, bra sätt att få reda på det är att säga till på ett vänligt sätt. Sätt inte ett paraply mellan personen och tågdörren. Fräs inte. Förklara istället, med vänlig röst, att personen bör vänta med att kliva på tåget eftersom det finns folk som ska kliva av. En nonchalant människa kanske då blir otrevlig eller rycker på axlarna, medan en människa som bara verkar nonchalant kanske säger: ”Jaha! Tack för att du sa det. Jag såg inte.”

Kommentarer till “När man uppfattas som nonchalant

  1. Igenkänning på den. Jag glömmer tex ofta bort att hälsa på folk som jag bara halvkänner, eller byta några fler ord än bara ett hej. Ofta så ser jag dem inte ens ( för att jag har svårt att ta in omvärlden eller för att jag är så fokuserad på vart jag är på väg eller vad jag ska göra). Tänker att jag nog kan ses som dryg eller kufisk på grund av det…

    1. Det känner jag igen mig i. Jag är också ofta så fokuserad på vad jag ska göra att det händer att jag inte pratar med folk lika mycket som jag skulle vilja, eller som de kanske förväntar sig. Jag föredrar att träffa människor enbart i syfte att umgås för då kan jag koncentrera mig helt och hållet på dem och jag tror att folk får en mera rättvis bild av mig då.

  2. Se upp för paraplykvinnan!

    Har det hänt flera gånger att busschaufförer har sagt att du måste ”springa fortare”?

    1. Haha! 🙂 Faktum är att jag förmodligen inte ens skulle känna igen henne om jag såg henne igen. Jag var så fruktansvärt trött den dagen att jag inte lade hennes utseende på minnet.

      Det har hänt två gånger att busschaufförer sagt att jag måste springa fortare, men ena gången sa chauffören det högt och tydligt och bussen var nästan fullsatt. Det tyckte jag var jobbigt, men jag skakade av mig det ganska snabbt.

  3. ”Min hjärna kändes som en övermogen banan och jag orkade knappt tänka.”

    En dag kändes min hjärna som ett skrumpet äpple.

    1. Den övermogna bananen har en hälsning till det skrumpna äpplet: ”Jag vet hur det känns.” 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *