Minnet som kompensationsstrategi

Om man har någon form av funktionsnedsättning är det inte ovanligt att man använder sig av olika kompensationsstrategier för att underlätta vardagen. Det kan t.ex. handla om att man lyssnar efter bilarna om man inte kan se dem, att man läser på läpparna om man har svårt att höra vad folk säger, eller att man intellektuellt lär in olika sociala regler för att man har svårt att intuitivt förstå dem. Om man har svårt att tolka synintryck kan det hända att man använder sig av minnet för att kompensera för det man inte kan uppfatta med hjälp av synen.

För mig har det här med att komma ihåg saker varit en sådan självklar kompensationsstrategi att jag inte ens hade reflekterat över den innan jag fick frågan av en läkare. En situation där jag flitigt använder mig av minnet är när jag inte ser hur jag ska komma från punkt A till punkt B. En sådan situation uppstod för ungefär en månad sedan, när jag stod utanför tunnelbanespärrarna och väntade på två vänner. Jag hade, som jag ofta har, en axelremsväska, men den här dagen ville jag låta remmen hänga över höger axel och väskan vid vänster höft. Detta gick inte. Jag fick bara inte till det. Väskan hängde antingen runt halsen eller på samma sida som axelremmen.

När första vännen kom bad jag henne att hjälpa mig. Jag berättade hur jag hade försökt hänga väskan men att jag inte hade lyckats. Min vän förklarade då att jag, för att väskan skulle hamna på min vänstra sida, skulle trä in vänster arm i remmen. När jag hade gjort det tog hon remmen över mitt huvud, och vips så hängde väskan på min vänstra sida! Sedan den dagen kan jag hänga väskan över höger axel och ner mot vänster höft, men det innebär inte att jag numera ser hur jag ska göra. Jag har bara memorerat det jag – rent intellektuellt – lärde mig av min vän, d.v.s. ”trä in vänster arm och trä därefter in huvudet”. Jag ser fortfarande inte att jag ska göra på det här viset, men det gör inte någonting eftersom jag nu vet hur jag ska göra.

I situationer där det gäller att skaffa sig en överblick för att hitta någonting, använder jag mig också av minnet. Det kan t.ex. handla om situationer där jag ska försöka hitta ett föremål bland många andra, liknande, föremål. Om jag t.ex. ska hitta sköljmedlet i ett skåp med en massa andra flaskor så ser jag bara flaskor, flaskor och åter flaskor. Jag hittar inte trädet eftersom det är för mycket skog i vägen, d.v.s. jag kan inte hitta sköljmedlet genom att titta på hela bilden, utan jag måste genomsöka hela skåpet flaska för flaska. Detta gör jag helst uppifrån och ner, och från vänster till höger, så att jag vet vilka flaskor jag har tittat på och inte. Om skåpet då innehåller 30 flaskor, och sköljmedlet kommer som nummer 25, så kan det ta rätt lång tid för mig att hitta det.

När jag väl har hittat sköljmedlet, memorerar jag var det stod någonstans. Om det t.ex. stod längst till vänster på översta hyllan så försöker jag komma ihåg det. Dock är det inte hela världen om jag bara minns att sköljmedlet stod längst till vänster, men inte på vilken hylla. Det går betydligt fortare att söka igenom alla flaskor längst till vänster på samtliga hyllor, än att söka igenom alla flaskor i hela skåpet.

Kommentarer till “Minnet som kompensationsstrategi

  1. Du beskriver allt så bra som vanligt! Jag har ju också aspergers syndrom. Fick diagnos sent, för 6 år sedan. Jag har börjat kompensera, men det är svårt. Jag är 42 år nu………. Känns som om mitt liv är förstört. Har alltid varit mobbad.

    1. Jag förstår att det kan vara svårt att kompensera för svårigheterna. Det är ju viktigt att komma ihåg att det inte går att hitta alternativa strategier för alla svårigheter, och att olika personer har olika förutsättningar att kompensera. Det går t.ex. inte att använda minnet som kompensationsstrategi om man har dåligt arbetsminne.

      Jag är ledsen att du känner att ditt liv är förstört. 🙁 Hoppas att du får hjälp att hantera de tankarna så att du kan hitta ett sätt att leva ett bra liv. Kram!

  2. Det du beskriver är mycket intressant till viss del fungerar jag likadant. Det vill säga att jag ibland för lära mig intellektuellt hur man ska göra något och inte alltid ser det, men samtidigt lagrar jag också beskrivningar i bilder såsom ritningar, elektronikscheman och liknande och går medvetet igenom dessa när jag ska lösa problem vilket innebär att jag kan hitta visuella lösningar utan att se dem direkt.

    Hur tänker du kring matematik exempelvis vore intressant att veta mer om?

    En sak som jag tycker vore intressant vore om vetenskapen mer undersökte vilka kompensatoriska strategier människor använder sig av. Dina resonemang om att minnet kompenserar är helt korrekta, vad jag försöker göra är att mer beskriva dessa i detalj.

    Den världsberömda Temple Gradin beskriver detta på ett bra sätt då hon pratar om visual thinkers, word thinkers etc. Jag verkar vara en bladning av wordthinker och visual thinker. Du kanske är mer en word thinker?

    Vidare hävdar Temple Gradin att hon inte kan utföra avancerade matematiska beräkningar eftersom hon inte kan tänka sig dem visuellt, här skulle jag nog dock vara obenägen att hålla med henne.

    När jag undervisar i matematik ritar jag både upp dem ord och bilder jag ser framför mig för studenter och det verkar finna det hjälpfullt.

    1. Jag håller med om att det vore intressant att undersöka vilka kompensationsstrategier människor använder sig av. Jag är säker på att det finns massor!

      Vad det gäller matematik så har jag väldigt svårt för huvudräkning (om det inte är jämna tiotal, jämna hundratal etc.) och räknar antingen på fingrarna eller använder miniräknare. När det kommer till annan matematik, som t.ex. ekvationer, så hade jag länge problem med detta. ”Lösningen” blev att jag lärde mig räkna ut talen utan att förstå vad det egentligen var jag räknade ut, vilket kan jämföras med någon som lär sig läsa utan att förstå vad hen egentligen läser. S.k. lästal hade jag jättesvårt för, eftersom de förutsatte att jag förstod vad jag skulle räkna.

      Jag tänker främst i filmer. När jag t.ex. tänker att jag ska gå till mataffären så ser jag framför mig hur jag promenerar ut genom dörren, tar gångvägen som leder till centrum o.s.v. Mina syntolkningssvårigheter hindrar mig inte från att skapa inre bilder, men däremot hindrar dem mig från att uppfatta saker och ting i verkligheten. Jag tänkte förklara detta närmare i ett helt nytt inlägg, så snart jag börjar blogga igen.

      Vad roligt att du hittat ett sätt att undervisa som verkar fungera för både dig och dina studenter. 🙂 Det är bra med lärare som kan förklara så att man förstår!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *