Skillnaden mellan att se och att tolka vad man ser

När jag berättar för någon att jag har svårt att tolka synintryck får jag ofta frågan: ”Ser du mig ordentligt?” Andra vanliga frågor är: ”Hur pass bra ser du?” Och: ”Vad är det som du inte ser?” Idag tänkte jag därför förklara lite mer ingående hur det hela ligger till.

Jag är närsynt, vilket många människor är. Närsynthet innebär att man ser bra på nära håll, men sämre på långt håll. Om man är långsynt är det tvärtom. Närsynthet och långsynthet brukar gå att korrigera med hjälp av glasögon eller linser, och så även i mitt fall. Med glasögon ser jag lika bra som vem som helst, så när någon sitter framför mig ser jag den personen jättetydligt. Jag har normal synskärpa och jag har heller inga svårigheter att se färger, för mina ögon fungerar precis som de ska.

Däremot har min hjärna svårt att tolka vad ögonen ser, och det är därför jag ofta upplever att jag inte ser, när det i själva verket handlar om att jag inte uppfattar vad det är jag ser. Om man har svårt att tolka synintryck kan man bland annat ha svårt att uppfatta ansiktsuttryck, uppfatta vad som händer runt omkring en, bedöma avstånd och att hitta. Här kommer några exempel på vad jag ser, uppfattar och inte uppfattar i olika situationer:

* Jag ska korsa en väg och det kommer en bil.
Jag ser: bilen
Jag uppfattar: att bilen kommer (Det har dock hänt att jag inte uppfattat detta utan tyckt att bilen stått still.)
Jag uppfattar inte: hur långt bort bilen är eller hur fort den kör

* Jag sitter mittemot en annan människa och pratar med denne.
Jag ser: att personen sitter där och hur denne ser ut
Jag uppfattar: att personen rör på munnen när hen pratar
Jag uppfattar inte: att personen har några ansiktsuttryck (såvida det inte är en person som har en väldigt tydlig och långsam ansiktsmimik)

* Jag står och tittar på en fotbollsmatch.
Jag ser: alla spelarna och bollen.
Jag uppfattar: att spelarna springer efter bollen
Jag uppfattar inte: hur spelarna springer (d.v.s. hur de spelar), var de olika spelarna befinner sig i förhållande till bollen, avstånden på planen

* En person bygger ett pappershus.
Jag ser: personen och pappret.
Jag uppfattar: att personen rör på fingrarna och att pappret rör sig (Här förstår jag rent intellektuellt att personen i fråga viker pappret.)
Jag uppfattar inte: hur personen viker pappret eller hur personen håller i pappret när hen viker det

*Jag är inne i en liten, trång lokal med mycket folk.
Jag ser: alla människor
Jag uppfattar: att människorna står och går
Jag uppfattar inte: vart människorna är på väg, om de står i någon form av kö eller inte, hur jag ska gå för att komma längre in i lokalen, ut eller till kön – och därmed inte heller vilka personer jag ska säga ”ursäkta” till. Om lokalen är en butik måste jag, om där är mycket folk, även koncentrera mig enormt mycket för att kunna uppfatta vilka varor som finns.

Med andra ord handlar synen inte enbart om ögonen, utan även om hjärnan. Ögonen ser, medan hjärnan hjälper oss att tolka det vi ser. Därför är det – precis som det är möjligt att kunna läsa utan att förstå vad man läser – fullt möjligt att ha en utmärkt synskärpa men ändå ha svårt att tolka synintryck.

Kommentarer till “Skillnaden mellan att se och att tolka vad man ser

    1. Vad intressant att du känner igen dig! Jag har nämligen inte träffat på alls många som känner igen sig i det här. 🙂

  1. Får du generellt sett lättare att uppfatta ansiktsuttryck och mimik hos en person som du känner och har träffat flera gånger?

    1. Nej, det får jag inte. Om personen i fråga har en mimik som jag kan uppfatta så uppfattar jag den direkt. Däremot kan det vara så att jag träffar en person vars ansiktsuttryck jag inte alls kan uppfatta, men så en dag har personen plötsligt väldigt mycket smink, varpå det händer att jag uppfattar ansiktsuttrycken eftersom sminket förstärker kontrasterna.

        1. Obligatorisk teatersminkning för alla människor skulle definitivt utradera mina svårigheter att uppfatta ansiktsuttryck! 😉

  2. Jag har ju också stora syntolkningssvårigheter, och jag känner igen mig i din beskrivning av vad du uppfattar när någon bygger ett pappershus. Jag har överhuvudtaget svårt att lära mig nya saker om andra människor visar för mig hur jag ska göra.

    Sedan kan jag inte beskriva med ord vad jag ser, så jag kan inte beskriva andra människors utseenden eller föremål. Om jag ser en bild och uppgiften är att lista ut vad som är fel på bilden, ser jag oftast inte vad felet är. Min boendestödjare visade nyligen för mig 25 år gamla bilder där människor hade andra frisyrer och kläder än idag, och jag såg överhuvudtaget ingen skillnad. Och jag kan inte rita. Utredningsteamet förklarade dessa svårigheter med Aspergers syndrom, men jag har börjat undra.

    1. Jag har också jättesvårt att lära mig nya saker utifrån att se hur någon annan gör. Jag måste alltid lista ut hur jag ska göra genom att prova mig fram.

      Vad intressant att du inte kan beskriva med ord vad du ser. Kanske är det ungefär som svårigheter att beskriva sina känslor, vilket jag hört ska vara vanligt hos oss med autismspektrumtillstånd.

      Jag brukar se skillnad på olika frisyrer och klädstilar/modetrender, men om någon däremot visade mig hur man gjorde en viss frisyr, då skulle jag inte uppfatta hur personen i fråga gjorde. Rita kan inte jag heller, för jag uppfattar inte hur jag ska dra strecken för att få till en viss bild. Jag kan inte heller lägga pussel som bara innehåller två färger (som t.ex. kloss-testet under NPF-utredningen), för då måste jag uppfatta hur jag ska gå tillväga för att bilda det där mönstret och det kan jag inte. Däremot är jag jättebra på att lägga vanliga pussel, för där kan jag gå efter färger istället för mönster, och jag är bra på att uppfatta nyanser. Dock vill jag absolut inte blanda in färger i någonting som har med ordning och reda att göra, för då blir det rörigt istället. För mig strukturerar inte färger upp, men de kan bilda fina konstverk.

      Jag tror att det är med den här typen av svårigheter som med motoriska svårigheter, d.v.s. att olika utredare har olika åsikter kring huruvida svårigheterna helt och hållet förklaras av diagnosen Aspergers syndrom eller inte. I mitt fall var det, som jag förstått det, gradskillnader som gjorde att jag även fick diagnosen DCD samt att jag rekommenderades att göra en neurologisk utredning. Dock är det ju inte helt osannolikt att andra utredare hade gjort en annan bedömning.

  3. Jag har aspergers och kan inte tolka ansiktsuttryck eller gester. Jag kan bedöma avstånd ganska bra men har svårt att avgöra hur mycket som behövs när jag till exempel ska blanda saft. Min sambo häller upp en viss mängd utan hjälpmedel. Det kan inte jag göra. Jag måste mäta saften och vattnet.

    1. Vad skönt att du är ganska bra på att bedöma avstånd. Det är en bra färdighet. 🙂 Jag förstår att du har svårt med saften, jag kan inte heller blanda saft utan att ha ett mått till hjälp. Samma sak när jag t.ex. ska koka pasta. Jag vet att 1,5 dl makaroner är lagom att koka om jag ska äta ensam, men utan mått har jag ingen uppfattning om när jag hällt i 1,5 dl så därför använder jag alltid ett decilitermått.

      1. ”Jag vet att 1,5 dl makaroner är lagom att koka om jag ska äta ensam, men utan mått har jag ingen uppfattning om när jag hällt i 1,5 dl så därför använder jag alltid ett decilitermått.”

        Det har inte jag heller någon uppfattning om. När jag kokar makaroner så häller jag bara i makaroner så att de täcker botten i kastrullen och lite till. Sedan slänger jag makaronerna som blir över när jag har ätit. Har man råd att slänga mat så har man. Någon lyxvana får man ha som socialbidragstagare.

        1. Kan du inte spara makaronerna till dagen därpå? Givetvis under förutsättning att du har tänkt äta makaroner nästa dag. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *