Att bearbeta information långsamt

När min hjärna ska förstå stora förändringar och händelser,  så tar den emot informationen snabbt, men bearbetar den långsamt. Det gör att jag ibland reagerar annorlunda på förändringen eller händelsen i stunden, eller att jag inte reagerar förrän efteråt, även om det är något jättebra eller jättehemskt som har hänt.

När jag var mellan elva och tretton år hade jag en sköthäst som jag tyckte oerhört mycket om. Hästen hade, liksom jag, ett annorlunda sätt att fungera och vi knöt ett alldeles särskilt band. När stallägaren lade ner ridskoleverksamheten skulle hon hyra ut alla hästarna och frågade då om jag och min familj ville hyra min fina vän. Det ville vi, men tyvärr blev det aldrig så. En dag ringde nämligen stallägaren och meddelade att hästen, p.g.a. en olyckshändelse, fått avlivas. Jag, som var den som tog emot samtalet, svarade någonting i stil med ”det är sådant som händer” och tackade så mycket för att stallägaren hade ringt. Sedan gick jag upp till min mamma i köket och talade om att hästen tyvärr var död.

Varken mamma eller stallägaren förstod någonting, för de hade ju väntat sig en betydligt starkare reaktion på en sådan här hemsk händelse. Eller rättare sagt; de hade väntat sig en betydligt starkare reaktion omedelbart. När stallägaren berättade att hästen var död så hörde jag vad hon sa, men jag förstod inte vad det faktiskt innebar att hästen var död. Förstod gjorde jag först flera timmar senare, och då blev jag fullständigt utom mig. Det hade tagit tid för min hjärna att låta informationen sjunka in ordentligt, och därför blev också min reaktion fördröjd.

För två veckor sedan avslutade jag med min samtalskontakt. Vi pratade om avslutet och kramades hejdå. Samma dag började jag hos min psykolog på den nya mottagningen. Med psykologen pratade jag om hur det var att byta mottagning och om vad jag behöver hennes hjälp med. Vi pratade också lite om hur ofta vi ska ses och bokade nya tider. Ändå tänkte jag, senare samma kväll, fortfarande att jag gick kvar på den gamla mottagningen och började fundera över nästa möte med samtalskontakten. Då hade jag varit väldigt deltagande på både avslutningsmötet med samtalskontakten och på mötet med psykologen på den nya mottagningen, och jag ångrade inte heller att jag hade bytt mottagning. Däremot tog det ett tag att faktiskt inse att ”nu ska jag inte träffa samtalskontakten mer, utan istället för att ringa till henne när det är någonting så ska jag ringa till den nya psykologen”. Min hjärna ställde helt enkelt inte om sig med en gång, men det märks inte alltid utåt. Jag tänker nämligen ”nu har jag avslutat med min samtalskontakt och träffat psykologen på den nya mottagningen”, men direkt därefter kan jag tänka ”…nästa gång jag träffar samtalskontakten (den gamla) så…”. Då har hjärnan tagit emot informationen, men inte bearbetat den.

I och med att jag bytt mottagning så har det på sistone varit mycket information för min hjärna att bearbeta. Den måste t.ex. ta in att det är en annan väg att åka till den nya mottagningen, att den ser ut på ett annat sätt än den förra, att min läkare och samtalskontakt numera är en man och en kvinna istället för två kvinnor, att läkaren och samtalskontakten inte längre heter A och B utan C och D o.s.v. Allt detta visste jag ju egentligen direkt, men det tog ändå ett tag innan det sjönk in och blev verkligt för mig. Hjärnan var ju tvungen att bearbeta informationen först.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *