Att fatta beslut under stress

Eftersom jag är väldigt stresskänslig, och kan må riktigt dåligt i pressade situationer, vill jag alltid skaka av mig stressen så fort som möjligt. Därför försöker jag att ta tag i stressmomentet med en gång eller, om jag inte genast kan lösa det, göra upp en plan för hur jag ska ta tag i det. Innan jag har gjort upp en sådan har jag väldigt svårt att tänka på någonting annat, eftersom stresskänsligheten gör mig så blockerad att stressmomentet upptar hela min hjärna. Detta gör att jag, innan jag fattat beslut om hur jag ska ta tag i stressmomentet, inte klarar av att fatta beslut i andra frågor.

Eftersom jag inte klarar av att fatta andra beslut under stress, väntar jag med dessa tills jag gjort upp en plan för stressmomentet. Om jag inte vet vad jag ska handla till middag så väntar jag med att gå och handla tills dess att jag skrivit ner planen för stressmomentet i punktform. Om jag inte har bestämt mig för vilken runda jag ska promenera så väntar jag med att promenera o.s.v. Detta – att vänta – är ju också en form av beslut, men det är ett beslut som tagits innan stressmomentet dykt upp. När det dyker upp ett stressmoment är det således väl inpräntat i mig hur jag ska agera när det gäller andra saker, ungefär som det är väl inpräntat i de flesta människor att man ska ringa 112 om huset börjar brinna.

Även om jag, när jag är stressad, kan undvika att fatta beslut som enbart rör mig själv, så kan det hända att andra människor ber mig att fatta beslut. Det kan t.ex. handla om vilken slags mat jag är sugen på när vi ska ut och äta. I sådana lägen brukar jag svara någonting i stil med: ”Jag kan tänka mig att gå vart som helst, så länge där finns något vegetariskt.” På så vis bollar jag över beslutet till den andra personen, som då oftast kommer med ett förslag. När förslaget kommer säger jag alltid ja, för jag vet att vänner och familj inte skulle föreslå något ställe som jag inte tycker om.

Då och då händer det dock att jag helt missar att någon försöker få mig att fatta ett beslut, men att personen i fråga inte förstår att jag missar. Det händer nämligen att jag svarar någonting som tolkas som att jag har hört vad som sagts, när jag i själva verket bara hört att någonting sagts. Det är ungefär som det kan vara när man försöker få en mycket yrvaken person att fatta ett beslut:

”Kan jag ta en hundring ur din plånbok?”
”Mmmm… visst…”
”Tack!”

Senare samma dag:
”Har du tagit pengar ur min plånbok?”

Om man vet att någon känner sig stressad, och att personen har svårt att fatta beslut under stress, kan man försöka underlätta beslutsfattandet genom att hjälpa till lite på traven. Om man ska gå ut och äta kan man, istället för att fråga vart personen vill gå eller vilken mat hen är sugen på, säga: ”Jag tänkte att vi kunde gå till…” följt av namnet på en restaurang som man vet att personen i fråga tycker om. Frågor som kan vänta till senare är det ofta bra att vänta med, så att personen får en chans att svara när hen inte längre är ”yrvaken”.  🙂 

Kommentarer till “Att fatta beslut under stress

  1. Jag tycker inte om att fatta beslut, men jag har löst det genom att alltid göra samma saker: När jag tar en promenad, promenerar jag alltid samma runda. När jag äter, äter jag alltid samma mat varje dag osv. De enda situationerna där jag ibland behöver fatta beslut är när jag inte är hemma och/eller umgås med andra människor, men när jag är ensam hemma vet jag alltid vad jag ska göra och äta. Det är otroligt skönt att slippa fundera 😉

    1. Det låter som en jättesmart strategi! 🙂 Jag har inte svårt att fatta beslut när jag inte är stressad, men när jag är stressad så är det som om hjärnan låser sig. Ett alternativ skulle ju faktiskt kunna vara att alltid gå samma runda, äta samma mat o.s.v. i stressade situationer, istället för att vänta med allt tills jag har en plan för stressmomentet. Jag får testa! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *