Tyst – men inte alltid

Människor som får veta att jag lider av ofrivillig tystnad blir ofta förvånade när de får veta att jag har hållit på med teater. Det är lätt att tro att den som blir tyst som en mussla i en grupp om fem personer inte klarar av att ställa sig på en scen, men så behöver det inte vara. Den ofrivilliga tystnaden uppkommer ofta i en viss typ av situation, men det kan också vara så att man – fastän man klarar av prata i en viss situation – blir knäpptyst i en annan, snarlik, situation. En person som alltid klarar av att prata obehindrat i en grupp kanske alltid blir ofrivilligt tyst i en annan grupp, där personen känner mera ångest.

Att man känner mera ångest i en grupp än i en annan kan bero på olika saker, som t.ex. människorna i gruppen eller aktiviteten man träffas kring. Om man trivs bäst tillsammans med människor i samma ålder kanske man känner sig obekväm i en grupp där åldrarna är mixade, och om man inte alls tycker om att sitta och fika så kanske man tycker att det är jättejobbigt att vara i en grupp där man förväntas göra just det. Det kan också vara så att man tycker att vissa situationer är jobbiga utan att man vet varför.

När jag gick på lågstadiet hade jag t.ex. stora svårigheter att fråga om hjälp, delta i övningen ”Hemlig kompis” eller be att få låna en klasskamrats duschhandduk om jag glömt min hemma. Däremot hade jag inga problem att redovisa, läsa högt, lösa uppgifter framme vid tavlan, att läsa vers inför hela skolan eller att säga ifrån. En gång blev jag t.ex. retad av två av parallellklassens killar på rasten. Jag minns inte hela händelseförloppet, men jag minns att de tryckte upp mig mot ett staket på skolgården. Då talade jag om för dem att de inte var ett dugg tuffa och bad dem att tänka efter hur det skulle ha känts om någon gjort samma sak mot dem. Killarna blev väldigt förvånade, för de visste att jag nästan alltid var tyst så de hade nog inte räknat med någon utskällning. Efter rasten berättade jag för min lärare, som såg till att killarna kom in i klassrummet och bad om ursäkt. Efter det retade de mig aldrig igen.

I framträdande roller, som t.ex. som diktuppläsare, kände jag mig trygg. När killarna retade mig blev jag väldigt arg och kände mig kränkt, och i sådana situationer har den ofrivilliga tystnaden alltid brutits. Jag antar att det handlar om självbevarelsedrift. Däremot kände jag mig väldigt illa till mods när jag skulle be om hjälp, delta i hemlig kompis-övningen eller be att få låna någons handduk. Jag visste att om jag frågade om hjälp så skulle jag förmodligen få hjälp, om jag sa något snällt till min hemliga kompis så skulle han eller hon bli glad, och om jag bad att få låna någons handduk så skulle jag få det. Ändå blev jag totalt blockerad. Knäpptyst.

Jag hade någon sorts skräck för att låta min röst höras spontant, när ingen visste att jag skulle prata. Jag var smärtsamt medveten om att alla andra förväntade sig att jag skulle prata, men de visste inte med hundra procents säkerhet att jag skulle göra det eller när jag skulle göra det. När jag redovisade, läste högt, löste uppgifter vid tavlan eller uppträdde hade jag fått utrymme, men för att spontanprata var jag tvungen att ta utrymme och det var rent ut sagt skitläskigt. Jag tycker fortfarande att det är läskigt, men numera blir jag bara tyst när jag ska umgås eller diskutera i grupp. Jag har inte längre några problem att fråga om hjälp eller be att få låna någonting – det utrymmet klarar jag äntligen av att ta. 🙂 

Kommentarer till “Tyst – men inte alltid

  1. Jag tycker i princip att alla sociala situationer utom att umgås med mina närmsta på tu man hand eller i en liten grupp är jobbigt, men det absolut jobbigaste är att stå på scen, hålla föredrag osv. för då hamnar allt fokus på mig och jag kommer inte undan.

    Vad bra att du kunde säga till killarna när de retade dig! Tänk om jag hade haft den talangen när jag blev mobbad. Önskar att jag hade kunnat slå tillbaka, för det psykiska och fysiska våld jag blev utsatt för var långtifrån acceptabelt. Idag är jag däremot bättre på att bli arg och säga ifrån! 😀

    Tycker du att några andra sociala situationer förutom att umgås i grupper och gå på fest är jobbiga?

    1. Jag kan absolut förstå att du tycker att det är jobbigt att stå på scen och att hålla föredrag, för då har man ju verkligen allas blickar på sig. Jag tyckte att det var enormt jobbigt att få allas blickar på mig när lärarna i skolan försökte få mig att delta i diskussioner och debatter och alla bara väntade på att jag skulle säga något. Då tittade de ju inte på mig enbart för att de var intresserade av vad jag skulle säga, utan också för att de undrade varför jag inte sa något. Det blev en slags negativ uppmärksamhet. Dessutom skulle de ju kunna ”attackera” om de inte gillade det jag sa, eftersom man förväntades just diskutera.

      Nej, det är aldrig någonsin acceptabelt med mobbning. Jag blir arg när jag hör att du blev utsatt för det. Barn kan vara så elaka. 🙁 Jag är glad att du är bättre på att bli arg och säga ifrån nuförtiden! 🙂

      Den ofrivilliga tystnaden slår oftast bara till i gruppsammanhang, som t.ex. fester eller personalmöten, men det finns andra sociala situationer som är jobbiga på andra vis. Jag tycker t.ex. inte om att kallprata. Jag klarar av det, men det är jobbigt om det blir för mycket så jag försöker, beroende på situation, att leda in samtalet på något annat. Jag tycker även att det är jobbigt med halvprivata relationer, för där vet jag inte alltid vad folk förväntar sig av mig. Om jag t.ex. möter en granne när jag är ute med katten så vet jag inte hur länge personen förväntar sig att jag ska stå och prata. Själv vill jag oftast inte prata alls, eftersom sådana relationer ändå inte brukar leda någonstans, men jag brukar prata för att vara trevlig.

      Jag kan även känna mig osäker på vilken relation jag har med människor som jag inte känt så länge. Var går t.ex. gränsen mellan bekant och vän? Förut blev jag även väldigt trött av att umgås med människor, men det har blivit mycket bättre sedan jag fick bättre självförtroende och slutade noja så mycket över vad andra människor tycker och tänker om mig. Jag är mer avslappnad nu.

  2. Usch, det lät jobbigt med den negativa uppmärksamheten 🙁

    Jag känner verkligen igen mig i det du beskriver om att inte gilla att kallprata! Att prata om vädret är ju hur trist som helst, likaså samtalsämnena som handlar om det senaste biofilmen som ”alla” har sett eller någon handbollsmatch på tv. Sådana saker ”ska” man prata om, även på min verksamhet där alla deltagare har någon form av psykisk ohälsa och kanske mycket hellre skulle vilja prata om hur de mår och filosofera kring det. Det skulle jag tycka var superintressant.

    Halvprivata relationer är jobbiga tycker jag också. Grannar är jag inte alls intresserad av att prata med, och det händer väldigt sällan att någon granne börjar prata med mig som tur är. Brukar du ta initiativ till att prata med någon granne? Likaså kan jag känna med personerna på min verksamhet, att det inte känns så nödvändigt att prata närmare med dem eftersom vi ändå inte kommer att bli vänner. Fast det vet jag ju faktiskt inte om vi kommer att bli, så jag kanske skulle våga chansa lite mer. Men det handlar mycket om att det tar energi för mig att vara social och det är svårt att prata närmare med någon när det är mycket folk runt omkring vilket det är där.

    1. Jag pratar gärna om biofilmer, men däremot skulle jag bli obekväm om någon började prata med mig om en handbollsmatch eftersom jag inte kan någonting alls om handboll. Om någon däremot spelade handboll, och bad mig komma och titta, då skulle jag tycka att det vore roligt. Jag är egentligen inte alls intresserad av handboll, men jag tycker att det är roligt att se vad mina vänner har för sig, plus att personen förmodligen skulle bli glad om jag kom. Dock skulle jag inte gå och lyssna på någon som spelade i ett rockband, eftersom jag är extremt ljudkänslig och skulle må fruktansvärt dåligt både fysiskt och psykiskt av att gå på rockkonsert.

      Vad skönt att dina grannar inte brukar börja prata med dig eftersom du inte tycker om det. Jag tar aldrig initiativ till att prata med mina grannar, utan brukar bara säga hej, hålla upp dörren och liknande. Jag vill vara trevlig, och bli trevligt bemött, utan att ha någon närmare kontakt. Däremot pratar jag med grannarna om de börjar prata med mig, just eftersom jag vill bemöta dem på ett bra sätt, men egentligen tycker jag att det är jobbigt.

      Jag förstår att det känns svårt att prata närmare med någon när det är mycket folk runt omkring. Du behöver ju dock inte ha någon närmare kontakt med någon om du inte vill, det räcker ju att hålla det på en ”verksamhetskamrats-nivå”.

      1. Fint att du kan tänka dig att gå med på något som en vän tycker om trots att du själv är intresserad av själva aktiviteten 🙂 Antar att det hänger ihop med att du är öppensinnad och nyfiken på nya saker, och intresserad av dina vänner förstås 🙂

        Precis, jag behöver egentligen inte komma närmre någon på min verksamhet om jag inte vill, men mest handlar det om att jag inte orkar eller inte riktigt vet hur jag ska göra. Då blir jag besviken på mig själv och analyserar hur jag ska göra för att lyckas bättre med att komma någon nära. Jag får se hur det blir i framtiden, saker och ting kan ju förändras – själva situationerna men även min inställning till situationerna och min självkänsla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *