Stall och socialt samspel

I skolan tyckte jag att många sociala situationer var jobbiga. Jag såg ofta inte vad som hände i rastlekarna, något som gjorde det svårt för mig att delta. Att jag inte såg vad som hände ledde till att jag misstolkade olika situationer och att jag ofta gjorde fel på gymnastiken. Det var inte roligt att umgås med de andra barnen när de blev irriterade över att jag sprang åt fel håll, eller när jag inte visste vilken situation jag befann mig i. Även om jag hade lärt mig att ”När A händer så ska jag göra B”, så var den ständiga frågan: ”Händer A nu?” Både på rasterna och på gymnastiken var det för mycket på gång samtidigt för att jag riktigt skulle kunna uppfatta vad det egentligen var som hände.

På ridskolan behövde jag aldrig vara orolig, för där lekte vi inga lekar och spelade inga bollspel. Inte heller behövde jag springa så fort jag kunde och ändå alltid komma sist, för det var ju hästen som skulle springa och inte jag. På ridskolan var det roligt att umgås, för där fick jag umgås på ett sätt som passade min begåvningsprofil och mitt sätt att fungera. Eftersom man inte fick springa och tjoa i stallet, tog vi det alltid lugnt. Ofta diskuterade vi hur ridlektionen hade gått och vilka hästar vi ville rida nästa gång, eller så satt vi i cafeterian och pratade, tillsammans med våra föräldrar.

När jag var tio år bytte jag ridskola. Jag började också åka på ridläger på sommarloven. På den nya ridskolan blev jag snart en del av ”stallgänget”, en liten grupp tjejer som allt som oftast hängde i stallet och pysslade med sina sköthästar. Eftersom vi hade hästarna gemensamt började vi även prata om annat, men det var också vad vi gjorde. Vi ägnade oss åt hästarna och pratade. Vi sprang inte, ropade inte, och framför allt ägnade vi oss inte åt smink.

Detta med smink hade nämligen blivit ett orosmoment i skolan. Mina klasskompisar hade börjat använda bl.a. mascara och läppglans, men jag kunde inte måla mascara utan att peta mig i ögonen med borsten, eller ta på läppglans utan att det blev kletigt runt hela munnen. Att jag inte klarade av att sminka mig vågade jag inte berätta ens för min dåvarande bästis i klassen, utan istället hittade jag på att jag inte fick sminka mig för mina föräldrar. När min bästis frågade om jag tyckte att hon skulle ha sminket så eller så, valde jag ett alternativ på måfå. Oftast hade jag svårt att se skillnad på alternativ A eller B, och kunde därför inte avgöra vilket av dem jag tyckte bäst om.

Också på ridlägren var det förstås mycket fokus på hästar, och även på kvällarna när vi hade fritid handlade samtalen ofta om hästar. Men, vi gjorde annat också, som t.ex. att spela sällskapsspel och lyssna på musik. Detta var sådant som jag klarade av och tyckte om, vilket gjorde att jag kunde ha roligt istället för att oroa mig. Någon gång hade vi lekar, men vid det laget hade de svaga sidorna i min begåvningsprofil utvecklats så pass mycket att jag – åtminstone hjälpligt – kunde delta. Det enda som gjorde att jag fick lite ont i magen var när mina lägerkompisar ville spela kort. Jag tyckte att det blev rörigt med olika mönster i rött och svart och hade svårt att förstå strategierna, men gjorde så gott jag kunde. Eftersom vi spelade individuellt var det ingen som blev irriterad om jag råkade spelade osmart, för det drabbade ju ingen annan.

Nuförtiden har jag fler saker som jag måste fördela min energi på, och jag skulle inte längre orka åka på ridläger, med allt vad det innebär. I vuxen ålder har jag enbart varit i privatstall. Eftersom man där – till skillnad från på ridskolor och ridläger – inte rider i en förutbestämd grupp, blir de sociala situationerna inte lika givna. Oftast hänger inte alla med alla, eller rider med alla, men däremot är en bra stämning i stallet att föredra. Därför är det väldigt bra om alla åtminstone kan vara trevliga mot varandra. Det ska inte vara så att man knappt vill åka till stallet, eftersom man är orolig för att träffa den eller den.

Det råder olika mentalitet i olika stall, och för mig har det alltid varit viktigt att välja ett stall där jag trivs med den mentalitet som råder. Det gör de sociala situationerna lättare. Vissa stall präglas av väldigt raka puckar (brutal ärlighet) och en attityd som jag uppfattar som hård, och eftersom jag inte tycker om sådant så har jag aktivt valt bort sådana stall.

Jag har varit i både mindre och större stall och kan av erfarenhet säga att den sociala biten inte nödvändigtvis blir lättare i ett litet stall. Jag har t.ex. varit i mindre stall där de andra varit väldigt sociala och utåtriktade. Där har jag upplevt att det funnits dolda krav på ett mer intensivt umgänge än vad jag orkat och känt mig bekväm med, vilket gjort att jag känt mig som osten som musen så glatt kastat sig över. Å andra sidan har jag varit i små stall där de andra människorna också varit introverta och försiktiga till sin natur. Då har jag trivts jättebra, eftersom alla tillåtits vara sociala på sina villkor och ingen har trängt sig på någon annan.

I ett större stall blir det – av naturliga skäl – en större spridning, och människor kommer och går på ett annat sätt. Det är ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som alla är samtidigt i ett sådant stall. Det innebär att man ofta pratar med dem som råkar vara i stallet samtidigt, och att man slipper känna att man måste göra allting tillsammans med den eller den. I större stall känner jag inte heller något krav på ständigt umgänge. Oftast är man ett gäng människor i stallet samtidigt, vilket gör att de som vill umgås kan göra det och de som inte orkar/vill kan dra sig undan, utan att det blir konstig stämning. Därför kan det vara lättare att vara social på sina egna villkor i ett stall med många människor, än i ett stall med bara några få.

Kommentarer till “Stall och socialt samspel

  1. Kul arr du fortsätter och reflektera över idrott och npf!
    Fortsätter att sätta ihop ett föreläsningsmaterial om idrott och npf.

    Fick ett klokt råd av en doktorand kag mötte på gillberg centrum, istället för att försöka skaffa fram bevis för att jag presterar bättre än standardiserade, vilket jag på sätt och vis redan visat, genom att klara mina studier.

    Föreslog han att det var mer produktivt att jag fokuserade på att beskriva mer om hur autisktiska männikskor tänker där man inte vet så mycket än.

    Tänkte ochså att det kunde vara positivt att fokusera mer på hur man kan jobba med idrott och npf,samt hur man kan jobba med att förbättra motoriken och koordinationen hos personer med dcd.

    Jag är ganska rak i det sociala samspelet, dock har jag naturligtvis lärt mig med tiden att det inte alltid är lämpligt.

    Upplever att både kanotklubbarna och skytteklubben jag är med i präglas av rakt socialt samspel, och jag tror det är bra för mig.

    Den mer allmönna kanotklubben, präglas av att man pratar om olika allmönna ämnen.

    Den mer extremsportsbetonade klubbarna handlar mer om tekniska detaljer som paddlar och olika kajaker och där passar mitt stora tekniska intresse in.

    Hälsningar
    Rikard
    Vi hörs igen
    Keep up the good work 🙂

    1. Hoppas att det går bra med föreläsningsmaterialet!

      Jag tycker också att det låter som en bra idé att fokusera på att beskriva hur människor med autismspektrumtillstånd kan tänka. Jag tycker personligen att det råder brist på nyanserad information på det området, många texter som jag läst har varit väldigt generaliserande. Människor med autismspektrumtillstånd kan ju fungera så väldigt olika. Där tror jag också att utmaningen ligger. Det kan nog vara svårt att t.ex. skriva en text som handlar om alla med autismspektrumtillstånd, utan man får kanske välja ett par olika perspektiv, och samtidigt vara tydlig med att det finns fler perspektiv än så.

      Vad bra att du har hittat sammanhang där du kan kommunicera på ett sätt som du trivs med! 🙂 Kul att det finns en kanotklubb där de andra också är intresserade av tekniska detaljer, så att du får utlopp för ditt stora intresse. 🙂

  2. Hittade en sidan som förklarade en del om hur träning av synfält och ögon fungerar.
    Är absolut övertygad om att det går att träna synen och ögonen.
    Om jag går till skytteklubben och inte skjutit på en vecka hemma så vet jag att skjuter mycket sämre och att mina ögon känns mer ansträngda än om jag skjuter två gånger i veckan och skjuter hemma och andra i skytteklubben upplever samma sak. 🙂

    https://www.understood.org/en/learning-attention-issues/treatments-approaches/alternative-therapies/vision-therapy-what-it-is-and-how-it-works
    Tror att den här artikeln kan vara en bra början för att fördjupa sig lite i hur man kan träna synen, tyckte att den gav en bra sammanfattning. 🙂

    Hälsningar
    Rikard

    1. Tack för länken! Jag ska läsa. 🙂

      Vad intressant att du upplever att ögonen känns mer ansträngda om du skjuter sällan, än om du skjuter ofta. Det är möjligt att det brukar vara så för de flesta människor. För mig är det oftast tvärtom, d.v.s. ju oftare jag tolkar jobbiga synintryck, desto tröttare blir jag. Jag bedömer t.ex. avstånd på stan bättre om jag bara går på stan en gång i veckan, än om jag gör det tre gånger i veckan. Om jag bara går på stan en gång i veckan så hinner hjärnan återhämta sig mellan gångerna, och då presterar jag också bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *