Privat, personlig, professionell – del 1

Vi människor har en tendens att vara på olika sätt i olika situationer, något som också förväntas av oss. Exempelvis kanske vi är privata med våra familjer och våra närmaste vänner, personliga med grannar, arbetskamrater och ytligt bekanta, och professionella gentemot kunder eller andra människor som vi träffar i våra arbeten. För många känns det naturligt att vara på olika sätt i olika situationer, men en del personer som har ett annat sätt att fungera kan uppleva saken annorlunda. Någon kan ha svårt att veta var de olika gränserna går, något som t.ex. kan göra att personen upplevs som närgången av kunder eller ytligt bekanta. Någon annan kan istället vara väl medveten om gränserna, men ändå ha svårt att bete sig på det ena eller andra sättet. T.ex. kanske man inte har den personliga sidan, utan bara den privata och den professionella. Om man då anstränger sig för att vara personlig när man pratar med grannen över staketet, kan grannen uppleva ens beteende som onaturligt och konstlat.

Hos mig är det den personliga sidan som dominerar, medan jag helt saknar den professionella. Detta innebär att situationer där jag kan vara helt och hållet mig själv – men utan att lämna ut mig själv för mycket – är de situationer där jag känner mig mest bekväm. Om jag t.ex. skriver en novell för en tidning så kan jag vara mig själv under tiden jag skriver, och även i kontakten med redaktörerna på tidningen. Om de väljer att köpa en av mina noveller så betyder det att de gillar mitt sätt att skriva, och då gillar de den del av mig som är allra mest jag.

När det inte fungerade att jobba som vårdbiträde på äldreboendet, fick jag istället jobba på boendets demensdagcenter. Även där var det många praktiska uppgifter som var för svåra för mig – som t.ex. att skära gurka och lägga upp ostskivor på fat – men jag trivdes bra med att t.ex. spela bingo tillsammans med de äldre. Jag tyckte också om att läsa tidningen för dem, och att lyssna på deras berättelser. I dessa situationer kunde jag vara hundra procent jag, samtidigt som jag inte behövde lämna ut mig själv mer än vad jag kände mig bekväm med. Dessutom hade vi inga arbetskläder, vilket gjorde att jag slapp känna mig utklädd och avpersonifierad. Istället fick jag ha mina privata kläder – och känna mig som mig själv.

När jag jobbade på snabbmatsrestaurang kunde jag inte alls vara mig själv. Dels var vi tvungna att ha särskilda arbetskläder som jag kände mig otroligt obekväm i, dels skulle vi bete oss på ett sätt som inte alls var jag. Eftersom jag saknar en professionell sida blev jag därför tvungen att spela teater. Jag har ett ganska stort intresse för just teater, och har varit med i amatörteatergrupper, men jag känner mig bara bekväm med skådespelandet om jag får spela någon helt annan. Om jag får ett nytt namn, en ny personlighet, en ny stil o.s.v. så är det väldigt roligt att spela teater. Om jag däremot ska vara och se ut som Johanna Svenningsson, men uppträda på ett sätt som absolut inte är Johanna Svenningsson, då blir jag plågsamt obekväm.

Detta gjorde att jag på snabbmatsrestaurangen hade svårt att säga ”smaklig måltid” på ett sätt som lät naturligt. Om jag fått vara någon annan hade det förmodligen gått bra, men nu skulle jag vara Johanna Svenningsson, fastän jag stod där utklädd i arbetskläder som var så långt från min personliga stil man kunde komma. Johanna Svenningsson bär inte långbyxor och pikétröja. Johanna Svenningsson bär strumpbyxor och klänning. Och Johanna Svenningsson säger inte ”smaklig måltid”. Därför blev det problem. Jag skulle vara jag, men ändå inte. Jag skulle spela teater, men ändå inte.

 

Kommentarer till “Privat, personlig, professionell – del 1

  1. Har inte jobbat mycket. Har sjukpension nu. Inget jobb har jag klarat av bra. Jag har mitt arbete hemma, diska och bädda räcker för mig. Jag har hjälp att komma ut av boendestöd och ledsagning. Du är så bra på att förklara! Skulle inte jag klara av, fast jag gillar att skriva. Skriver dagbok, cirka en halv sida om dagen.

    1. Vad tråkigt att du känt att du inte klarat av de jobb du haft. 🙁 Samtidigt är det ju bra att du känner var dina gränser går. Om du känner att hushållssysslorna är arbete nog så ska du såklart inte göra mer. Vad bra att du har boendestöd och ledsagning, så att du får hjälp med det du behöver!

      Roligt att du skriver dagbok och att du verkar göra det varje dag. 🙂 Jag har skrivit dagbok i perioder, men har inte varit så ambitiös med det.

  2. Dunderbra och intressant inlägg! Ska dela på Facebook. 🙂
    Rekommenderar för övrigt kollegor att läsa dina inlägg.

  3. Hur funkar det för dig i kontakten med psykiatrin? Jag klarar varken av (och vill inte heller) vara privat eller personlig gentemot dem. Det blir helt fel för mig! Mot psyk, boendestödjare, handläggare osv håller jag en sorts professionell distans. Detta är nog pga att som patient de första åren i psykiatrin var jag jättepersonlig, dvs väldigt känslosam, talade om precis hur jag mådde osv. Men jag kände ändå inte att jag blev förstådd eller tagen på allvar. De försökte bara få mig att bli nån annan än den jag var, upplevde jag. Detta var alltså INNAN jag utretts och fått mina diagnoser! Mitt sätt att tänka var fel, mitt sätt att känna var fel, mitt sätt att vara var fel… De verkade tycka att man skulle ”rycka upp sig” eller nåt.
    Eftersom jag så många ggr känt mig sviken och mötts av oförstående i kontakten med psyk och andra tjänstemän, även efter diagnoser konstaterats, litar jag inte på såna människor för fem öre! Jag håller dem på distans och mår bäst av det. Jag går liksom in i nån sorts ”yrkesroll”. Berättar aldrig något som är känsligt. Jag kan kanske upplevas lite stel och svår att komma in på livet, men jag vill ha det så! Med folk jag känner privat är jag raka motsatsen! Jag pallar liksom inte med att ”ge av mig själv” till nån som får betalt för att träffa mig! Den biten sparar jag till dem som vill träffa mig gratis! 😉

    1. Vad tråkigt att du har känt att du inte blivit förstådd eller tagen på allvar när du varit personlig. 🙁 Kanske är det så att de personer du haft kontakt med inom psykiatrin inte haft så mycket kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och därför har utgått från majoritetsnormen? Då kan det såklart bli väldigt fel och få enorma konsekvenser för patienten. Om du känner att du mår bäst av att inte vara privat eller personlig med personal inom psykiatrin, men ändå får ut någonting av kontakten, så gör de ju ingenting att du håller distans. Om du däremot känner att distansen gör att du inte får ut någonting av kontakten, men ändå känner att du behöver psykiatrins hjälp, så är det ju en annan sak.

      Jag förhåller mig personlig när det gäller kontakten med psykiatrin. Jag berättar om mig själv och mina problem, men jag har svårt att berätta de allra känsligaste sakerna, och jag visar mig absolut inte sårbar. Eller ja, det har hänt, men ytterst, ytterst sällan. Jag blir helt enkelt inte privat. För mig är detta ett problem, eftersom stödet jag får då inte gör på långa vägar lika mycket nytta som det skulle kunna göra. Ett annat problem är att personalen gärna förhåller sig lugna och neutrala i alla lägen, och då har de inte en chans i världen att nå mig. Jag tycker bara att de blir obehagliga och svåra att lita på.

      Min nya samtalskontakt är den första som jag känner verkligen når mig. Hon når liksom fram hela vägen, och jag tror inte att det är omöjligt att jag så småningom kommer att kunna visa känslor för henne. Bara det faktum att jag känner så är lite av en revolution. Det som är så bra med henne är att hon är väldigt framåt och inte på något sätt återhållsam. Dessutom ställer hon raka frågor, istället för att gå kringelikrokvägar eller ”fiska”. Jag får även naturliga reaktioner från henne när jag berättar saker, vilket också gör att jag vågar berätta saker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *