Ofrivillig tystnad – när pepp blir press

I mitt förra inlägg berättade jag vad omgivningen kan göra och säga för att hjälpa en person som lider av ofrivillig tystnad. Idag tänkte jag istället berätta vad jag själv, och flera andra jag träffat, inte  blir hjälpt av att höra. När jag gick i skolan hände det ofta att de vuxna försökte hjälpa mig på ett sätt som istället stjälpte mig, bl.a. genom att säga följande: 

Du behöver bli mer muntligt aktiv på lektionerna.”
Under min högstadietid dök den här meningen upp under vartenda utvecklingssamtal, och i mitt huvud dök den upp flera gånger om dagen. Jag hade lätt för mig i många ämnen, men visste att det kunde bli svårt att nå de högre betygen om jag inte klarade av att delta i muntliga övningar i grupp. Jag var oerhört medveten om detta, vilket var en enorm press, och den pressen blev inte mindre av att lärarna försökte pusha mig. Det kunde jag dock inte förklara, utan varje gång lärarna frågade om jag kunde ha som mål att bli mer muntligt aktiv så svarade jag ja, varpå pressen ökade och jag blev ännu tystare. Till slut klarade jag inte längre av de prat-situationer som jag klarat av tidigare.

Försök att ta för dig lite mer, jag vet ju att du kan!”
Ja, jag kan uttrycka mig och jag vet oftast vad jag skulle vilja säga, så på sätt och vis stämmer det ju att jag faktiskt kan. Samtidigt blir jag, när den ofrivilliga tystnaden slår till, helt låst och då kan jag verkligen inte prata. Det är ungefär som att en musikartist kan sjunga, men när hen tappar rösten så kan hen det inte. Då spelar det ingen roll om någon försöker peppa artisten genom att säga ”jag vet att du kan”, för artisten kan inte sjunga i alla fall. Att försöka prata hjälper inte, utan vad det handlar om för mig är att blockeringarna måste släppa.

Jo, men någonting har du väl att säga?” (inför hela gruppen)
I gruppdiskussioner där jag förväntas säga min åsikt om någonting mår jag fruktansvärt dåligt. Att då bli pressad till att säga något – medan hela gruppen sitter och väntar och har sina blickar på mig – får mig att känna att jag bokstavligt talat skulle vilja sjunka genom jorden. Jag uppskattar verkligen att bli sedd – att frågan ”Vad säger du, Johanna?” ställs – men jag vill bli respekterad även om jag inte klarar av att svara. Att bli pressad till att ändå säga min åsikt leder bara till att gruppdiskussioner blir ännu mer skräckinjagande – inte till att jag pratar mer. Numera brukar jag kunna svara ”Jag håller mig utanför den här diskussionen”, för den meningen är väl inövad och lätt att plocka fram. När jag var yngre hände det däremot att jag blev totalblockerad, d.v.s. att jag inte kunde svara alls eller att jag pep fram ett mycket ynkligt ”vet inte”.

Du behöver bara säga en mening.”
Ibland sa de vuxna, i ett försök att få mig att känna mindre press, att jag bara behövde säga en enda mening – något som fick motsatt effekt. I likhet med ”Du behöver bli mer muntligt aktiv på lektionerna” blev jag så pressad att jag blev tystare istället för mer pratsam. Bl.a. klarade jag inte längre av att räcka upp handen för att be om hjälp, något som jag efter mycket kämpande lärt mig att klara av.

Om jag lyckas säga någonting i en gruppdiskussion så vill jag inte att det görs någon stor grej av det. Jag vill absolut inte ha beröm inför hela gruppen eftersom det påminner mig om att det är ovanligt att jag pratar, något som brukar leda till att jag drabbas av ångest och blir tyst igen. Om jag börjar prata så vill jag få göra det som om det vore naturligt, som om jag aldrig någonsin hade varit ofrivilligt tyst. 

Kommentarer till “Ofrivillig tystnad – när pepp blir press

  1. Det är nästan komiskt hur en skola som ska anpassa undervisningen utifrån varje elevs individuella förutsättningar så totalt misslyckas med just den uppgiften pga lärarnas oförståelse. Lärarna hade lyckas bättre i ditt fall om de inte hade gjort någonting åt problemet än när de försökte lösa det.

    1. Ja, det har du helt rätt i. Lärarna hade hjälpt mig bättre genom att inte göra någonting alls.

    1. Nej, de kommentarerna är säkert inte ovanliga. I mitt fall ville ju lärarna bara väl – de ville att jag skulle våga prata och att jag skulle ha chans att nå de högre betygen – men det blev ju helt fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *