Ofrivillig tystnad – hur kan man hjälpa?

Till skillnad från Aspergers syndrom, som man har hela livet, är ofrivillig tystnad någonting som kan försvinna eller lätta med åren. För mig har den ofrivilliga tystnaden följt med upp i vuxen ålder, men den har lättat jättemycket. Jag blir inte ofrivilligt tyst i alls lika många situationer nu som när jag var barn, mycket tack vare att min omgivning numera respekterar att jag kan bli just tyst. Enligt mig är det bästa omgivningen kan göra att acceptera tystnaden, så att pressen att prata försvinner. Då kanske personen, så småningom, faktiskt börjar prata. Här är mina tips:

Runt matbordet eller på festen
Även om samtalet löper på mellan er andra, glöm inte bort att prata med den tystlåtna personen också. Ställ frågor, men rikta dem direkt till den tystlåtna personen. Om någon i gruppen frågar om ni andra sett en viss film så kan det hända att den tystlåtna personen inte svarar, eftersom att svara på en fråga ställd till flera är detsamma som att ta för sig. Därför kan du – om personen inte svarar – fråga: ”Har du sett den, Lisa?” Att du visar att du inte har glömt bort personen, trots att hen är tyst, kan betyda oerhört mycket, för att vara tyst är inte detsamma som att vilja bli bortglömd. Tystnaden är ju ofrivillig.

Att behöva försvara sig offentligt kan vara jobbigt för många, men om man lider av ofrivillig tystnad kan det vara förenat med ren och skär skräck. Alla är förstås olika, men diskussioner om politik och andra åsiktsämnen som ofta leder till debatt kan vara fruktansvärt jobbiga. Det är inte säkert att den tystlåtna personen vill säga sin åsikt även om hen blir tillfrågad, men om hen gör det, acceptera den och diskutera vänligt. Attackera inte.

Om personen inte reser sig när det är dans eller inte erbjuder sig att hjälpa till i köket, fråga om hen vill dansa eller be hen att hjälpa till i köket. Det kan mycket väl vara så att personen i fråga vill dansa men att hen p.g.a. sin tystnad inte klarar av att bjuda upp, eller att hen undrar om du behöver hjälp i köket men inte klarar av att erbjuda sig eftersom det är en massa folk i närheten.

På jobbet, universitetet, Komvux eller folkhögskolan
Om ni brukar gå ut och äta lunch i smågrupper, glöm inte att fråga den tystlåtna personen om hen ska följa med. Om det har ”låst sig” för personen kanske hen inte kan säga ”Jag hakar på” eller ”Ska vi äta lunch?” En del människor äter lunch ensamma för att de vill, andra gör det för att de har svårt att ta för sig i sociala sammanhang. Om man vill äta ensam så ska man få det, men om man inte vill så ska man få slippa.

Om man lider av ofrivillig tystnad kan det vara lättare att prata om man inte förväntas ta för sig, utan istället låter alla göra sin röst hörd genom att gå laget runt under exempelvis morgonmöten. Det kan kännas lättare och tryggare att prata om man hinner förbereda sig och vet när det är ens tur.

Ordna gärna en liten låda där man kan lämna förslag och komma med synpunkter. Personer som lider av ofrivillig tystnad har synpunkter och idéer precis som alla andra, men klarar kanske inte alltid av att säga dem högt.

På förskolan och i skolan
Var uppmärksam på om en tystlåten elev räcker upp handen, i synnerhet om eleven är i en grupp där många är duktiga på att ta för sig och påkalla uppmärksamhet. Det dröjde länge innan jag klarade av att räcka upp handen och be om hjälp, men när jag väl klarade det så hände det att jag fick sitta med handen i vädret väldigt länge, eftersom flera lärare prioriterade att hjälpa de elever som hördes mest – och jag hördes ju inte alls. Se de tystlåtna eleverna, även om de inte hörs.

Om den tystlåtna eleven inte har någon självklar kompis i klassen, och du vet att eleven har svårt att fråga en klasskamrat om denne vill jobba tillsammans, bestäm vem som ska vara i par med vem. Att känna sig utanför p.g.a. att man har svårt att ta för sig är hemskt, men genom att läraren bestämmer paren eller grupperna så kan detta enkelt undvikas.

Var uppmärksam på om den tystlåtna eleven försöker påkalla uppmärksamhet på något annat sätt än genom att prata eller räcka upp handen. När jag gick på förskolan fick vi ibland glass till efterrätt. Reglerna var sådana att när man hade ätit upp, då fick man gå ut i köket och hämta glass, men man var tvungen att få klartecken från någon i personalen först. Ibland såg personalen att man hade ätit upp, andra gånger var man tvungen att fråga. De flesta barn sa ändå alltid: ”Fröken, får jag hämta glass?” men eftersom jag var ofrivilligt tyst så fick jag vänta på att någon i personalen skulle se att jag hade ätit upp min mat. En gång var det ingen som gjorde det, så då satt jag där och såg en efter en hämta glass. Till slut kände jag mig väldigt ledsen över att ingen såg mig, så då började jag vissla, för det kändes mycket lättare än att börja prata. Då blev jag tillsagd att sluta vissla – och först när vi bara var två barn kvar vid bordet såg personalen att jag inte hade fått någon glass. Glöm aldrig bort något barn, inte ens det barn som aldrig säger något.

Även om eleven räcker upp handen när hen behöver hjälp, är det inte säkert att hen gör det när hen måste prata inför hela klassen, som t.ex. när eleverna ska komma med idéer eller berätta vad de associerar med t.ex. dinosaurier. I en sådan situation kan man låta eleverna skriva ner sina idéer eller associationer på papper istället, och sedan kan läraren samla in pappren och läsa upp vad som står på dem.

Sist men inte minst: Oavsett om en grupp människor befinner sig i ett klassrum, på en arbetsplats, runt ett matbord eller på en fest så är den som är tystlåten lika närvarande som alla andra. Glöm inte bort det.

Kommentarer till “Ofrivillig tystnad – hur kan man hjälpa?

  1. Det här är riktigt bra skrivet,det finns ju många barn och även vuxna som är tystlåtna och har svårt att göra sig hörda….

    1. Tack så mycket, Thomas! 🙂 Javisst är det så att det finns många, både vuxna och barn, som har svårt att ta för sig, inte minst i grupp.

  2. Hej Johanna!!!Har teatern hjälpt något ,är du fortfarande med i den gruppen??
    Det vore intressannt att få se en teaterpjäs, som ni skapat tillsammns med andra
    unga vuxna!!!!!Nu har jag tid och mer ork att komma se på sånnt!!!
    med vänlig hälsning Sirpa Myr,tänker ofta på dig,Johanna,du är en
    begåvad tjej!!!!

    1. Hej Sirpa!

      Att stå på scen har aldrig varit några problem för mig, utan där har jag alltid kunnat prata obehindrat. Det är mest när jag ska vara ”privat” (t.ex. fika/äta) i en grupp, eller säga min åsikt i grupp, som jag har svårt att prata.

      Jag är inte med i teatergruppen längre, men själva lokalen finns kvar. Det är säkert andra grupper som huserar där nu och som har intressanta pjäser man kan gå på. 🙂

      Tack för de fina orden och ha det så bra! 🙂

  3. Själv kan jag tycka att det är jobbigt om en människa frågar mig en sak när jag befinner mig i en grupp. Jag blir hellre tillfrågad enskilt. Samtidigt så är det inte roligt att förbises bara för att man inte tar för sig. Det är dubbelt.

    Jag har inga förhoppningar om att vanliga människor ska klara av att ta hänsyn till tystlåtna människor. I den bästa av världar tar man hänsyn till tystlåtna människor men vi lever inte i den bästa av världar och jag tror att majoritetens mall för socialt umgänge är för stark för att majoriteten ska ta hänsyn till tystlåtna människor. Jag har mer och mer börjat söka mig till personer som har en inneboende förmåga att bemöta människor som mig på ett bra sätt. De som inte har den förmågan distanserar jag mig från. Livet är för kort för att jag ska stångas mot människor som inte vill eller kan förstå sig på mig.

    1. Jag kan förstå att du tycker att det är jobbigt att få en fråga när du befinner dig i en grupp men att du samtidigt inte vill bli förbisedd. Jag känner likadant i andra sammanhang. Nu tycker jag i och för sig inte om att umgås i grupp överhuvudtaget, men om jag någon gång gör det så skulle jag tycka att det vore jättejobbigt om de andra t.ex. ville gå ut på krogen, för jag trivs inte alls i sådana miljöer. Å andra sidan skulle jag bli ledsen om de andra inte frågade om jag ville följa med, för då skulle jag känna mig utanför.

      Vad bra att du har börjat söka dig till människor som du känner dig väl bemött av! Det kommer du förmodligen att må bättre av i längden. Jag håller med om att livet är för kort för att omge sig med fel människor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *