När man inte vill bli vän: om att säga nej

Att träffa nya vänner är någonting som många av oss människor tycker mycket om. Ibland blir vi därför väldigt glada när arbetskamraten, kurskompisen eller grannen söker kontakt. Andra gånger känner vi att vi av någon anledning inte vill umgås med arbetskamraten, kurskompisen eller grannen. Det behöver inte handla om att vi på något sätt tycker illa om den som söker kontakt med oss, utan det kan vara så enkelt som att vi inte tycker att personkemin stämmer eller att vi känner att vi inte har någonting gemensamt med personen i fråga. Kanske vill vi då – utan att såra – få personen att förstå att vi inte är intresserade av att umgås. Men hur får man arbetskamraten eller mannen på akvarellkursen att förstå att man inte känner för att träffas utanför jobbet eller kursen? Och vad säger man till grannen som gång på gång vill bjuda in en på fika? 

Att hantera sådana här situationer kan vara jobbigt för vem som helst, men för en del personer med Aspergers syndrom eller andra autismspektrumtillstånd kan det vara ännu jobbigare. Kanske känner man sig osäker på hur man bör agera och uttrycka sig för att undvika att såra den andra personen, eller så har man svårt att förstå att vissa saker kan såra andra människor jättemycket och säger någonting sådant – för att man helt enkelt bara vill vara rak och ärlig. Det kan också vara så att man tycker att det gör så fruktansvärt ont att behöva göra någon annan besviken att man därför har svårt att avvisa personen. Sådan är jag.

Jag tycker att det känns så hemskt att behöva göra andra människor besvikna att jag har svårt att säga nej. Att säga nej till mina befintliga vänner går bra numera (Fram tills för ungefär ett år sedan var dock även detta jättejobbigt.) eftersom jag har insett att jag ju faktiskt inte säger nej till dem, utan till att exempelvis träffas en dag då jag är trött och inte orkar. Däremot är det fruktansvärt jobbigt att säga nej till människor som vill lära känna mig och där jag t.ex. känner att personkemin inte stämmer. I de lägena blir ju inte budskapet ”jag orkar tyvärr inte ikväll, men gärna en annan dag”, utan ”jag känner tyvärr inte för att lära känna dig”, och det är det som jag tycker är så hemskt. Att behöva förmedla till en annan människa att jag inte vill lära känna henne, honom eller hen är… Ja, jag har inte ens ord för det, så fruktansvärt tycker jag att det känns.

Men, ibland händer det att jag ställs inför sådana situationer och då måste jag ju på något sätt hantera dem. Då brukar jag använda mig av vita lögner i stil med att jag inte hinner, inte kan, inte orkar o.s.v. Sådana saker säger jag i och för sig till mina vänner också, men då är det för att jag faktiskt inte hinner, kan eller orkar. När jag säger nej till mina vänner brukar jag dessutom alltid föreslå att vi ska ses t.ex. samma vecka eller veckan därpå, just eftersom jag är väldigt mån om att träffa dem. Sådana förslag ger jag däremot aldrig till någon som jag inte känner för att bli närmare bekant med.

Ett par gånger har det hänt att någon inte förstått de vita lögnerna, utan fortsatt att fråga om jag velat träffas. Då har jag varit rak och sagt t.ex. ”Jag tycker att du verkar vara en jättetrevlig person, men jag känner tyvärr inte att personkemin stämmer mellan oss.”Jag skulle själv uppskatta om andra människor sa så till mig, men motsägelsefullt nog har jag väldigt svårt att själv vara så rak. Att säga rakt ut att personkemin inte stämmer känns fruktansvärt för mig, men personerna jag sagt det till har uppskattat att jag varit ärlig.

Det har också hänt att jag frågat andra hur de tyckt att jag ska hantera situationen, och då har de alltid kunnat komma med goda råd. För ja, det har hänt ganska ofta att jag tvingats säga nej till någon som velat lära känna mig, och nu har jag äntligen kommit på varför: Jag har svårt att veta hur öppen jag bör vara i halvprivata relationer. Hur mycket ska jag t.ex. prata med mina grannar utan att vara för inbjudande men heller inte framstå som sur och tvär? Sådant har jag svårt att avgöra. Jag tror att jag många gånger har råkat vara lite för öppen i de här halvprivata relationerna, och då är det ju inte ett dugg konstigt om personen i fråga tror att jag vill bli vän, fastän jag bara vill vara trevlig och kanske hjälpsam.

Kommentarer till “När man inte vill bli vän: om att säga nej

  1. Vad jag känner igen mig! Jag har exakt samma problem: jag hatar verkligen säga nej till människor som jag inte tycker personkemin klickar med, oavsett om det handlar om en tjej som vill bli min vän eller en kille som är intresserad av mig men det inte är ömsesidigt. Förut träffade jag människor mot min vilja för jag ville inte säga nej, men idag säger jag nej men får fruktansvärt dåligt samvete.

    Jag uppskattar själv ärlighet och jag var själv ärlig och rak förut, men eftersom många blev ledsna av mina ord vågar jag inte vara ärlig längre och säga rakt ut att jag inte vill lära känna personen. Oftast brukar problemet lösas genom att jag aldrig föreslår några dagar och personen så småningom förstår att jag inte vill lära känna hen, men jag tycker ändå att det är jobbigt. Och ännu jobbigare blir det om personen inte förstår. Jag har själv lärt mig att förstå att någon som aldrig föreslår dagar eller har uttryckt att hen vill träffa mig inte är intresserad av mitt sällskap, men alla förstår inte sådana signaler.

    Jag har förstått att det här problemet påverkar mitt liv ganska mycket. Jag har exempelvis fått ställa in mitt facebookkonto så att det inte går att adda mig som vän och att alla mejl som jag får från folk som jag inte är vän med på facebook hamnar automatiskt i skräppostmappen. Om jag skulle läsa mejlen och skriva tillbaka till alla att jag inte vill lära känna främmande människor via nätet, skulle jag må dåligt och därför är det bättre att jag inte ser mejlen alls. Jag har också ibland undvikit vissa tillställningar som exempelvis aspergerträffar för jag har tyckt att det har varit jobbigt att säga nej till personer vars sällskap jag inte är intresserad av.

    1. Intressant att du också tycker att det är jobbigt att säga nej! Precis som du så har jag flera gånger umgåtts med människor mot min vilja, just för att jag fått så fruktansvärt dåligt samvete annars. På ett vis har det ju inte känts speciellt snällt att låtsas heller, men det har ofta varit fråga om ensamma människor som verkligen behövt någon att prata med. Då har jag ställt upp, eftersom jag inte haft hjärta att inte göra det.

      Att göra som du och inte föreslå någon alternativ dag att ses på tror jag fungerar bra i många fall. Det fungerar oftast för mig också, men precis som du så tycker jag ändå att det är jättejobbigt. Precis som du skriver så har en del människor svårt att förstå att det – när någon aldrig föreslår en alternativ dag att ses på eller aldrig tar initiativ – ofta betyder att personen i fråga inte vill. I sådana fall brukar jag också vara tydligare och helt enkelt tala om att jag tyvärr inte tycker att det klickar. Att behöva säga så känns jättehemskt, för jag vet ju hur ledsen och besviken man kan bli när man förstår att någon som man tycker om inte är så intresserad av att umgås med en.

      Vad bra att du har sett till att ingen kan lägga till dig som vän på Facebook. Om någon du träffar frågar om hen får lägga till dig på Facebook kan du ju alltid säga att det inte går att lägga till dig, men att du kan skicka en vänförfrågan. Ang. mejl från personer man inte är vän med, och heller inte har några gemensamma vänner med, så tror jag att dessa mejl alltid hamnar i en särskild mapp, för det är likadant för mig.

  2. Jag brukar lösa problemet genom att undvika personer som jag inte är intresserad av att umgås med. De flesta människor tröttnar till slut på att de inte får tillräckligt gensvar från personer som de önskar att umgås med. Bristen på social ömsesidighet är här aspergarens största tillgång. Oftast löser jag problemet med ursäkter som att ”jag hinner inte”, ”jag orkar inte” osv. Nackdelen med den typen av ursäkter är att ursäkterna ibland är sanna dvs jag vill umgås med personen men har inte tid eller orkar inte. Det är omöjligt för människor i min omgivning att veta om ursäkterna är påhittade eller sanna. Det är både fördelen och nackdelen med ”vita lögner”. Det bästa hade väl varit att säga som det är men i brist på mod så undviker jag personer som jag inte vill umgås med.

    Det finns framförallt tre anledningar till att jag inte vill umgås med andra människor:

    1. De är inte tillräckligt intressanta människor i mina ögon. Jag tror man kan kalla det för dålig personkemi.
    2. De beter sig otrevligt eller oförskämt.
    3. Det tar så mycket mental energi från mig att vara social att jag har höga krav på 1 och 2 och personerna uppfyller inte mina krav i tillräckligt stor omfattning.

    1. Nej, det går ju inte att veta om ”jag hinner inte” eller ”jag orkar inte” är sanning eller en vit lögn, åtminstone inte om man säger det en gång. Om man däremot kommer med sådana ursäkter varje gång en person vill ses – och inte samtidigt föreslår en alternativ dag att ses på – så är chansen stor att personen till slut förstår att det handlar om vita lögner och att man i själva verket inte vill träffas. Om någon däremot säger: ”Jag hinner tyvärr inte idag, men vi kanske kan ses nästa vecka? Då kan jag både torsdag och söndag” så är det troligtvis så att personen faktiskt inte hinner, för att föreslå en alternativ dag att ses på är ju ett sätt att visa intresse.

      Vad bra att du inte börjar umgås med människor som du inte känner för att umgås med, utan att du väljer ett umgänge som du mår bra av. 🙂

  3. I mitt fall kan ursäkterna också ibland vara sanna eftersom jag tyvärr är trött väldigt ofta, men då brukar jag förklara det för personen. Då säger jag antingen: ”hoppas du inte tror nu att det här är en vit lögn för jag vill verkligen umgås med dig men de närmaste veckorna/månaderna kommer jag inte ha tid/energi” eller så föreslår jag helt enkelt ett alternativt datum och säger: ”tyvärr kommer jag inte orka ses de här veckorna, men vad sägs om slutet av månaden?”

    Vissa av mina vänner har nog blivit frustrerade för att det oftast är de som tar initiativet till att höra av sig till mig och att ses, men då har jag sagt till dem att de gärna får fortsätta höra av sig till mig även om jag inte tar initiativ och att det inte har något med dem att göra. Då har de sluppit undra varför jag i vissa perioder inte orkar ta initiativ till att ses.

    1. Vad bra att du är så tydlig med att visa att du egentligen vill träffa personen, så att denne inte tolkar dina ursäkter som vita lögner. 🙂 Jag gör nästan alltid så att jag föreslår ett alternativt datum. Det brukar fungera bra.

      Vad bra att du har förklarat för dina vänner att det inte beror på dem att du inte orkar ta initiativ så ofta, men att de gärna får fortsätta höra av sig. Då klargör du verkligen att du tycker om att umgås med dem. 🙂

  4. Jag har också Aspergers syndrom, men tillhör istället den persongrupp som blir avvisad av andra, utan att förstå någonting, tror t.o.m. att jag är helt oförmögen att uppfatta personkemi till någon, eller snarare att jag är oförmögen att känna om den finns eller inte, att jag känner personkemi med alla och ingen på samma gång.

    Vad är personkemi, som jag alltid har hört talas om, men som verkar vara ett rörligt begrepp som beskriver hur potentiellt värdefull relationen med annan person är. Man brukar säga att personkemin relaterar till hur bra ens relation med någon annan blir, att det finns en magkänsla som säger det.

    1. Vad tråkigt att du känner dig avvisad av andra människor. 🙁 Jag håller med dig om att personkemi är ett rörligt begrepp. För mig innebär personkemi att jag trivs i en annan människas sällskap, att jag får ut någonting av att träffa personen och att vi förstår varandra. Det känns helt enkelt bekvämt – och inte obekvämt – att träffa personen i fråga. Om du någon gång känner att du trivs tillsammans med någon och att ni förstår varandra – ja, helt enkelt kan kommunicera – då kanske det finns personkemi. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *