Mitt sätt att tycka om människor – del 2

Varje gång jag träffar en ny människa är det första jag lägger märke till hur denne verkar vara som person. Jag reflekterar över vilken typ av individ jag har att göra med, och under tiden brukar jag ganska tydligt känna huruvida jag vill fortsätta träffa personen eller inte. Om jag tycker om det jag ser av individen, träffar jag gärna personen fler gånger. Om jag inte tycker om det jag ser av individen, känner jag mig oftast väldigt obekväm och illa till mods, och då ser jag det som ett tecken på att jag och den andra personen inte är särskilt kompatibla.

När jag har sett individen fokuserar jag på olika saker beroende på situation. Om jag träffar en person i privata sammanhang brukar jag fråga personen olika saker, som t.ex. vad hen har för intressen och hur hens liv ser ut. Svaren på dessa frågor får mig inte att tycka varken mer eller mindre om personen, men när jag tycker att någon verkar vara en intressant individ så vill jag gärna lära känna den personen lite närmare.

Om jag träffar en person i ett icke-privat sammanhang, t.ex. inom psykiatrin, frågar jag inte om intressen eller livssituation. När jag har sett individen är det då istället personens yrkeskunskaper som jag lägger märke till. Jag brukar ställa mig själv frågan: Ska den här individen få använda sina yrkeskunskaper för att hjälpa mig? Ibland kanske svaret blir nej – om personen i fråga inte verkar ha tillräckliga kunskaper för att kunna hjälpa mig – men det betyder inte att jag inte tycker om personen. Om jag tycker om den individ jag har sett så tycker jag om den individen även om yrkeskunskaperna brister, men eftersom jag går till psykiatrin för att få hjälp med mina problem, så säger jag nej om individens yrkeskunskaper inte håller måttet. Å andra sidan säger jag nej också när kunskaperna finns, men personkemi saknas.

Ibland börjar kontakten med nya människor via mejl, och då finns det en risk att första intrycket blir fel. Jag har t.ex. mejlat med personer som jag fått en negativ bild av, men när jag väl träffat dem så har jag sett vilka de faktiskt är, och då har jag kunnat stryka ett stort streck över den där negativa bilden. Jag har även varit med om motsatsen, d.v.s. att jag fått en positiv bild av en person via mejl, men när jag väl träffat personen så har jag sett en individ som jag inte alls tyckt om. I båda dessa fall brukar en träff i verkligheten leda till att jag får en djupare förståelse för personen i fråga, och då har jag ju vunnit någonting, även om jag kanske inte vill träffa personen igen.

I fallet med min nya samtalskontakt slutade det lyckligt. Om vi inte hade haft en långdragen och alldeles hopplös mejlkonversation om läkartider, som gjorde mig så arg att jag kände mig tvungen att konfrontera henne öga mot öga, så hade jag aldrig upptäckt att det var henne jag skulle ha som samtalskontakt. 

I fallet med en privat mejlkontakt för något år sedan slutade det mindre lyckligt. Mejlkonversationen hade gått som en dans, men när vi väl träffades i verkligheten tänkte jag omedelbart ”oj då”. Pinsam tystnad uppstod, och jag fick än en gång bekräftat att jag inte klarar av att bygga en vänskapsrelation enbart på gemensamma intressen. Det måste till mer.

Trots att jag har lätt för att se vem en människa är, uppfattar jag sällan sådant som ansiktsuttryck och kroppsspråk, och därför händer det att jag misstolkar individens intentioner. Jag kan t.ex. tro att någon bara vill vara vän, fastän hen i själva verket vill ha ett förhållande. Man kan säga att jag är jättebra på att se vem någon är, men sämre på att förstå vad samma person vill med vår kontakt. Människor behöver inte förklara vilka de är, men de får hemskt gärna förklara vad det är de vill.

Kommentarer till “Mitt sätt att tycka om människor – del 2

  1. Igenkänning! 🙂
    Speciellt det sista, efter ett 20-årigt äktenskap är jag nu singel igen, o med den AS-diagnos jag fick för sex år sen (som 42-åring) vet jag nu varför det var så svårt att ‘hitta nån’ i ungdomen: jag är signalblind! Det är mitt namn för det du beskriver, att kunna möta nån o t.ex. inte se att hen är ‘romantiskt intresserad’ utan bara tycker att ‘det var en trevlig typ’. Har flera gånger upptäckt att omgivningen vetat men inget sagt (förrän långt senare när man pratat minnen), med resultat att man efter några år ger upp för att pröva lyckan på en annan ort med förhoppningsvis fler intresserade ev. kärlekspartners. Nu har jag börjat berätta för omgivningen (när ämnet ‘singel’ kommer på tal) att det finns folk som jag, som är ‘signalblinda’. Även ‘helt friska’ kan ha svårt ibland att läsa av den här typen av signal som ju ibland kan vara vääldigt diskret. T.ex. blyga personer är ju sämre på att visa klart o tydligt om de är intresserade, om man då berättat för delar av omgivningen att de måste vara tydliga för att intresset ska märkas alls. Något som ju faktiskt gynnar alla, tydliga signaler i kommunikationen med andra är ju aldrig fel.

    1. ”Signalblind” – vilket jättebra ord! 😀 Att kunna läsa av andra människor handlar ju just om att uppfatta signaler. Själv har jag syntolkningssvårigheter, vilket innebär att jag oftast inte ens ser ansiktsuttryck. Jag har även svårt att uppfatta var andra människor och saker befinner sig i förhållande till mig själv, något som kan göra att jag känner mig osäker på om en person tittar på mig eller på någon annan. Undantaget är om vi sitter i ett litet rum med bara ett fåtal människor och inte så många andra stimuli.

      Vad bra att du har börjat berätta för din omgivning att det finns ”signalblinda” människor. Det är viktigt att andra människor förstår att vi inte är ointresserade av vänskap eller dejting, utan att vi bara har svårt att uppfatta och/eller förstå icke-verbala signaler. Jag tror som du att det inte bara är vi ”signalblinda” som gynnas av en tydlig kommunikation, utan även många andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *