Att läsa av vs. att SE en människa

När någon frågar om jag är bra på att läsa av andra människor så brukar jag svara nej. Jag är inte bra på att läsa av andra människor. Däremot är jag bra på att se andra människor. Detta är, för mig, inte samma sak som att vara bra på att läsa av.

Eftersom jag bara uppfattar ansiktsuttryck hos ett fåtal människor, som har väldigt tydlig ansiktsmimik, är de allra flesta människors ansikten bara utseenden för mig. Det innebär att jag ser hur människor ser ut, men att jag inte kan se om de är glada, ledsna, arga, oroliga o.s.v. Jag kanske inte heller uppfattar vad personen vill med sin kontakt, som t.ex. om hen flirtar. Att jag inte uppfattar dessa signaler gör att jag ofta inte märker om någon t.ex. är ledsen, utan personen kan behöva tala om det för mig med ord. Ett annat alternativ är att jag frågar hur personen mår, och hoppas att hen svarar ärligt. Om personen inte berättar med ord att hen är ledsen så kanske jag missar det, vilket jag absolut inte vill göra eftersom jag bryr mig jättemycket om andra människor.

Trots att jag i de flesta fall inte uppfattar ansiktsuttryck och kroppsspråk så märker jag väldigt snabbt om någon inte är sig själv, utan spelar en roll. Hos personer som inte spelar någon roll kan jag också upptäcka vad det är för typ av personlighet jag har att göra med. Här går jag mycket på helhetsintrycket, som t.ex. om personens agerande och ordval stämmer överens med utstrålningen eller inte. När jag gick på högstadiet fanns det t.ex. en hel del personer som var ganska högljudda, och inte alltid helt trevliga, men som utstrålade att de innerst inne var väldigt osäkra.

Utstrålning har för mig ingenting med ansiktsuttryck eller kroppsspråk att göra, utan det är någonting väldigt abstrakt, någonting som syns fastän det inte syns. Det är lite som att många av oss människor ser att solen är varm, fastän vi egentligen inte kan se det, utan bara känna det. När det kommer till det visuella har jag nämligen lättare att uppfatta det som är abstrakt än det som är konkret. När det kommer till konkreta saker – som t.ex. hur långt bort från sängen skrivbordet står – måste jag ha rumsuppfattning och kunna bedöma avstånd, men när det kommer till det abstrakta så är det inte så. Detta gör att jag – när jag t.ex. går på konstutställning – har lättare för abstrakta bilder. Där behöver jag inte uppfatta konkreta saker som händelseförlopp eller avstånd, utan kan istället koncentrera mig på att uppfatta den känsla – eller det begrepp – som avmålats. En tavla med ett virrvarr av färger och en massa svarta prickar på, kan t.ex. symbolisera kaos.

I morse var jag på mottagning Y och träffade min nya läkare. På det hen sa verkade hen trevlig och lyhörd, men jag kunde inte se hens ansiktsuttryck. Det innebär att jag inte kunde avgöra hur personen, utöver det hen sa, reagerade på det jag berättade. Jag kunde t.ex. inte uppfatta om hen blev förvånad, förundrad, lättad, orolig etc. Däremot fick jag intrycket av att hen kan behöva några gånger på sig för att ”komma fram” och visa sin fulla potential som läkare, för det var vad personen utstrålade i det abstrakta konstverk som varje människa utgör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *