Hypokondri – hälsoångest

Hypokondri, eller hälsoångest som jag tycker är ett bättre ord, innebär att man är rädd för att ha, eller drabbas av, en allvarlig fysisk sjukdom. Oron kan ta sig olika uttryck hos olika personer och under olika perioder. Det kan t.ex. vara så att man en månad fruktar att man drabbats av leukemi – eftersom man har upptäckt ett flertal blåmärken på kroppen. Nästa månad kanske blåmärkena har försvunnit och inga nya symtom tillkommit, men man fortsätter ändå att oroa sig för allvarlig sjukdom eftersom en kvällstidning haft rubriken ”Du kan vara sjuk utan att veta om det”.

Tyvärr finns det människor – även inom vården – som inte tar hälsoångest riktigt på allvar. Det kan t.ex. bero på att de ser en uppenbart frisk person framför sig, och därför har svårt att förstå hur jobbig ångesten faktiskt är. En person med svår hälsoångest tänker inte: ”Jag är livrädd att jag har cancer, men i själva verket är jag helt frisk”. De perioder man inte oroar sig för att vara sjuk kanske man tänker: ”Jag trodde att jag hade cancer fastän jag var frisk”, men när man befinner sig i ångestens klor känns sjukdomen ofta hundra procent verklig. Man ”vet” att man är sjuk. Ibland kanske man också ”vet” att sjukdomen är obotlig och att den så småningom kommer att ta ens liv. Detta leder naturligtvis till stark rädsla och sorg, och man kanske börjar planera sin begravning och skriva sitt testamente. Även om man ännu inte sökt vård så ”vet” man redan vad läkaren kommer att säga, och därför kanske man kommer till vårdcentralen eller sjukhuset med en packad väska. Man ”vet” ju att man omedelbart kommer att bli inlagd.

Om man lider av hälsoångest är det vanligt att man antingen uppsöker den somatiska vården väldigt ofta, eller att man undviker den så långt det bara är möjligt. Om man undviker sjukvården så gör man det ofta eftersom man är rädd att få ett illavarslande besked. Man kanske känner att man inte klarar av att få ett sådant besked, eller så oroar man sig för vem som ska ta hand om barnen eller katten när man blir inlagd. Man kanske också är orolig för att må sämre av behandlingen, som man mycket väl kan ha läst om på internet.

Jag har själv varit en ”undvikare”. Under många år gick jag inte till tandläkaren eftersom jag var livrädd för att få besked om munhålecancer eller tandlossning. Jag kände att jag inte var mentalt redo för att ta emot ett sådant besked. Inte heller gick jag till optikern, eftersom jag inte var redo för att bli skickad på vidare utredning för starr, ögontumörer eller förändringar i gula fläcken. Jag var även väldigt orolig för att drabbas av ofarliga åkommor som skulle kunna föranleda någon form av provtagning, för då skulle jag troligen få besked om lymfkörtelcancer, vilket var min ”huvudsjukdom” under flera år. Dessutom var jag orolig för att låta läkare lyssna på hjärta och lungor, eftersom jag inte var redo för vidare utredning av det blåsljud och den väsande andning som säkert skulle upptäckas.

Sedan några år tillbaka är min hälsoångest mycket bättre, och därmed insikten om att jag lider av just hälsoångest. De senaste två åren har jag också genomgått ett flertal kroppsliga undersökningar. Jag har bl.a. varit hos tandläkaren, och på vårdcentralen och tagit blodprov, men av andra anledningar än att jag oroat mig för allvarlig sjukdom. Samtliga undersökningar har visat att jag är fysiskt frisk. Att jag vågat uppsöka den somatiska vården, istället för att undvika den, har gjort att min hälsoångest blivit ytterligare lite bättre.

Om man har en person med hälsoångest i sin närhet är det viktigt att inte skratta åt personen när hen på fullt allvar är övertygad om att hen är sjuk. Den uppenbart friska personens oro för allvarlig sjukdom kanske ter sig lustig för omgivningen, men den är inte ett dugg lustig för personen som är drabbad. Därför är det bästa att försöka få personen att söka hjälp, för personer med svår hälsoångest behöver hjälp. Inte för någon allvarlig sjukdom, men för oron för densamma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *