Tillfälligt avbrott, var god försök tänka igen senare

Just som jag trodde att den här etappen med krångel var över, så blev det mer krångel. Det gör mig ingenting om saker och ting får andra utfall än jag tänkt mig, så länge det känns bra ändå. Den här gången kändes utfallet inte bra, utan gjorde mig stressad. Och jag tål ingen stress. Därför rann all energi ur mig lika fort som vattnet rinner ur ett glas när man tömmer det i slasken. Jag blev åh-herregud-nej-hjälp-vad-ska-jag-göra-det-blev-kaos-nu-stressad. Det, i sin tur, gjorde att jag blev jag-orkar-bara-ligga-i-sängen-och-dricka-cola-och-gosa-med-katten-och-strirra-rakt-fram-utmattad.

Jag skulle byta psykiatrisk mottagning och eftersom jag har jättesvårt att känna tillit till nya människor så sökte jag mig till en mottagning som jag hört mycket positivt om. Jag har hört att det är lätt att få tider och att de som jobbar där är trevliga, kompetenta och väldigt engagerade. Dessutom verkar mottagningen fungera på ett sådant sätt att jag tror att jag skulle kunna få det stöd jag behöver där.

Mottagningen är i själva verket uppdelad i två olika mottagningar; en större allmänpsykiatrisk och en mindre, som tar emot patienter med psykossjukdom eller autismspektrumtillstånd. Den mottagning jag hört talas om visade sig vara den sistnämnda, och när jag berättade att jag har diagnosen Aspergers syndrom så trodde jag att jag skulle hamna där. Det gjorde jag dock inte, utan jag fick en kallelse till den allmänpsykiatriska mottagningen. När jag mejlade den andra mottagningen och skrev att jag hört att personer med autismspektrumtillstånd brukar gå hos dem (vilket jag de facto vet eftersom en vän till mig går där) och att jag gärna skulle gå där, fick jag till svar att den allmänpsykiatriska mottagningen har bra kunskaper om autismspektrumtillstånd. Jag förklarade då att det kändes jobbigt att det plötsligt blev något helt nytt för mig, men fick svaret att läkaren jag ska träffa är mycket kompetent.

I det läget hade det känts jättejobbigt att fortsätta konversationen, så jag försökte förlika mig med tanken på att jag inte skulle gå på den mottagning som jag hört så mycket bra om, utan på den allmänpsykiatriska mottagningen. Plötsligt skulle jag behöva ta reda på en massa saker: Hur fungerar mottagningen? Hur är personalen? Hur lätt är det att få tider? O.s.v. Jag hade trott att jag skulle kunna gå på den andra mottagningen och hade därför känt mig lättad över att slippa ovissheten kring ovanstående saker. Nu fick jag plötsligt den ovissheten hängande över mig i alla fall. Den stressen klarade inte jag, utan drabbades av både känslomässigt sammanbrott och hjärnavstängning.

Måhända låter det inte så farligt. Det finns ju en lösning som – åtminstone rent praktiskt – är enkel, nämligen att gå till den allmänpsykiatriska mottagningen och se hur det känns. Mentalt är det dock ingen enkel lösning, utan ett skräckfyllt uppdrag som orsakar illamående, sömnlöshet och extrem stress. Om jag fått en tid på den andra mottagningen hade jag – trots min starka integritet och mina svårigheter att känna tillit – känt mig trygg. Jag har ju fått berättat för mig hur det fungerar där. Jag skulle kunnat gå dit utan att det hade känts som att kasta sig utför ett stup utan att ha någon aning om man kommer att landa mjukt eller inte. Jag hade kunnat gå dit utan att det hade känts som om jag skulle klä av mig naken. När jag känner att jag befinner mig i en osäker eller utsatt situation, känns det alltid som om jag ska klä av mig naken. Jag hatar den känslan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *