Samarbete över kommun- och stadsdelsgränserna

Tack vare det fria vårdvalet har jag möjlighet att fritt välja vilken psykiatrisk mottagning jag vill gå på. Det har hittills inneburit att jag de senaste åren gått på en mottagning i ett helt annat område än där jag bor. Jag bodde nära mottagningen tidigare men när jag, efter ett år i Västergötland, flyttade tillbaka till Stockholm fick jag inte tag på någon bostad i det området. Istället fick jag flytta till en annan förort, på andra sidan stan. Om inte vårdvalet funnits så hade jag inte kunnat återgå till ”min” mottagning med personal som kände mig sedan tidigare, utan då hade jag fått börja om från början med nya människor på en ny mottagning i området där jag bor. Det fria vårdvalet har därför underlättat otroligt mycket för mig.

En sak som jag däremot trodde skulle bli knepigare när jag valde att gå på en mottagning i ett helt annat område, var samarbetet mellan mottagningen och Försäkringskassan. Mottagningen har ju i första hand samarbete med det försäkringskontor som ligger i samma område. När jag ansökte om aktivitetsersättning och fick en handläggare på det kontor som ligger närmast mig, blev jag därför lite orolig för hur det skulle gå med samarbetet. Det är ju viktigt att det, vid behov, går att ha gemensamma möten.

Jag ringde upp min handläggare och frågade om det gick att flytta mitt ärende till det försäkringskontor som mottagningen samarbetar med, men fick till svar att detta inte gick eftersom jag inte bodde i det området. Däremot berättade handläggaren att det inte skulle bli några problem med gemensamma möten, utan att hon vid sådana tillfällen skulle komma till mottagningen. Detta, menade hon, var hon skyldig att göra.

Några dagar senare ringde handläggaren upp och berättade att hon haft fel när hon sagt att det inte gick att flytta mitt ärende till det försäkringskontor som min mottagning samarbetar med. Hon hade kollat upp saken ytterligare – och blivit informerad om att man om man går på en mottagning i ett visst område har rätt att få en handläggare på försäkringskontoret i samma område. Jag kunde alltså välja mellan:

1. Ha kvar min handläggare på försäkringskontoret närmast mig och be henne komma till mottagningen vid gemensamma möten.

2. Byta till en handläggare på försäkringskontoret närmast mottagningen och därmed ha gemensamma möten med en person som personalen på mottagningen känner till sedan tidigare.

Jag valde det senare alternativet eftersom det kändes bäst för mig. När jag, under tiden jag väntade på beslut om aktivitetsersättningen, skulle ansöka om försörjningsstöd gick det däremot inte att välja. Socialtjänst är en kommunal service och man är därför hänvisad till socialtjänsten i den kommun – och i större kommuner även den stadsdel – man bor i.

Som tur är gick det bra ändå. Jag hade läkarintyg på att jag inte var arbetsför och om socialsekreteraren skulle ha haft några frågor om intyget så hade hon kunnat ställa dem till min läkare över telefon. Ringa kan man alltid göra. En gång hade socialsekreteraren svårt att acceptera det jag sa, så då bad jag kuratorn på mottagningen att ringa henne. Det gjorde han, och förutom att han var tvungen att fråga mig om vilken kommun/stadsdel det gällde och om numret dit, så var det inte krångligare för honom att ta kontakt med min socialsekreterare än vad det hade varit att ta kontakt med en socialsekreterare i samma område som mottagningen.

Något möte med mottagningen och socialsekreteraren behövdes aldrig, men om det hade behövts så tror jag att vi hade löst det också. Det hade krävts lite mer planering, men det hade absolut gått. Om inte socialsekreteraren haft möjlighet att åka iväg så hade kanske vårdpersonalen kunnat göra det eller vice versa. I yttersta nödfall hade vi kanske kunnat ha mötet över telefon.

Med tanke på vårdvalet och inte minst bostadsbristen, som inte sällan innebär att folk ofrivilligt får flytta runt mellan olika tillfälliga boenden i olika områden under flera års tid, är det inte längre säkert att patienten/klienten har alla sina stödkontakter i samma område. Därför är det viktigt att såväl sjukvård som försäkringskassa och socialtjänst har strategier för samarbete över kommun- och stadsdelsgränserna, för ett sådant samarbete måste alltid vara möjligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *